Vid årsskiften formuleras många löften om att uppnå livsmål, ofta med inslag av drömmar om romantisk, sexuell kärlek. Vem fick mandeln i gröten i julas; vem ska gifta sig med vem i år? Samtidigt som tvåsamhet – och ofta heterosexuell sådan – kan bli en given utgångspunkt tar begrepp som flersamhet, relationsanarkism och poly allt större plats i diskussioner om vad ett gott liv är. Jag minns till exempel ett anslag för en föreläsning om regnbågsjuridik på Kortedala bibliotek i höstas. Om en tar sig friheten att ifrågasätta berättelsen om romantisk tvåsamhet som vägen till lycka, vad kan en då drömma om för politik för kärlek och relationer år 2017?

Ganska snabbt kan den som drömmer på detta tema stöta på patrull. När Centerpartiet 2012 hade med månggifte i ett förslag till nytt partiprogram blev moralpaniken stor. Annie Lööf tog tydligt avstånd från förslaget trots att hon sju år tidigare hade uttryckt att staten inte ska reglera människors samliv. Både makten och folk i allmänhet verkar vara obekväma med andra former av samliv än monogami. Varför då?

I grunden tror jag det handlar om att normer om romantisk (heterosexuell) tvåsamhet är djupt rotade i många kulturer i dag. Det uppfattas helt enkelt som givet att vilja finna en livspartner, helst av motsatt kön i ett binärt tvåkönssystem, och att denna relation ska vara romantisk, sexuell och ge en svaret på många av livets frågor. Dessa normer utgår till viss del ifrån makten – både ifrån statens vilja att kontrollera medborgarnas känsloliv, vilket filosofen Michel Foucault i sin sexualhistoria kallar biomakt, och ifrån marknadens strävan efter strömlinjeformning för att det passar marknadsföringslogiken. Men normer är också något som befästs i relationer mellan människor.

Ett ifrågasättande av dessa normer är dock inget nytt. Ett av många exempel är hur flera brittiska 1800-talsförfattare – bland andra Charlotte Brontë, Thomas Hardy, Charles Dickens och George Gissing – tydligt problematiserade föreställningar om heterosexuellt äktenskap baserat på attraktion som meningen med livet. Detta frö till en kritik har grott och vuxit till sig i vår tid. Serietecknaren Liv Strömquist visar genom idéhistoriska analyser hur godtyckliga dagens föreställningar om samliv är. Kent-sångaren Joakim Berg sjunger om att ersätta ”förenklad, mytologiserad kärlek” som svar på livets frågor med ”gemenskap, förståelse, solidaritet och vänskap”. I politiken är ett exempel att rättigheter för ”regnbågsfamiljer” var ett argument för den lagändring som innebär att det sedan 2015 är möjligt för en annan person än ett barns två vårdnadshavare att ta ut föräldrapenning.

Med det sagt finns det ändå en mer saklig kritik av månggifte som behöver bemötas. Den utgår ifrån att polygami associeras till en viss form av polygyni – att en man gifter sig med flera kvinnor inom ett juridiskt system där kvinnan är mannens ägodel. Då blir slutsatsen att månggifte är kvinnoförtryck. Men att kvinnor betraktas som ägodelar är kvinnoförtryck oavsett om män har rätt att äga en eller flera kvinnor. Ägande av människor genom äktenskap är problemet, inte antalet partners.

Om jag får drömma om en politik för relationer år 2017 vill jag att staten möjliggör all organisering av samliv som baseras på att människor samtycker till att på lika villkor ingå partnerskap. Det skulle ge alla som vill leva i flersamma relationer samma rättigheter som dem som vill leva tvåsamt. Dessutom skulle det hjälpa oss att göra upp med de omöjliga förväntningar på romantisk tvåsamhet som redan brittiska 1800-talsförfattare insåg behövde omvärderas.