Det är nästan två år kvar till nästa val i Sverige, ändå börjar partierna redan ladda upp för valrörelsen. En inte alltför orimlig gissning är att den inrikespolitiska diskussionen detta år till stor del kommer att handla om vem som ska regera med vem efter valet 2018. Vi kommer att få läsa löpsedlar av typen ”Jimmie Åkessons öppna invit till Anna Kinberg Batra”, ”Här ger Löfven kalla handen till Sjöstedt”, ”MPs språkrör vill hålla alla dörrar öppna” och så vidare. Den här vem-tar-vem-leken är bekymmersam eftersom den förminskar politiken till att handla om personfrågor och förmågan att ta ”ansvar” (vad nu det betyder).

Vi kommer också få läsa en hel del mer eller mindre populistiska utspel. Sådant som partierna tror att väljarna vill höra som att det behövs mer ordning och reda, hårdare tag och snabbare vägar för att minska utanförskapet. Däremot kommer det troligen även i år att saknas ett visionärt samtal om hur Sverige ska se ut om 20, 30 eller 50 år.

Det är lätt att framtidsvisioner bara resulterar i floskler som att vi ska ha ”ett jämställt samhälle utan diskriminering” eller ”en grön och hållbar värld till våra barn” – ord som de flesta kan hålla med om men som säger väldigt lite om hur vi ska nå dit. Ändå borde fler partier våga tala mer om sina visioner. För ärligt talat vet jag inte vilka visioner vare sig Socialdemokraterna eller Moderaterna har i dag. Ett av få partier med en relativt tydlig vision är, tyvärr, Sverigedemokraterna och jag tror att det är en viktig faktor bakom deras framgångar. Man kan i och för sig säga att de snarare blickar bakåt än framåt, till något slags förljuget förgånget, men de målar ändå upp en tydlig bild av hur de vill att landet ska se ut som många verkar kunna relatera till.

Just därför krävs det att andra partier levererar starka motbilder som inte bygger på främlingsfientlighet och en påhittad nationell gemenskap. Partierna måste våga prata om sina ideologier igen och inte bara diskutera rot-avdrag, sänkt restaurangmoms och instegsjobb. Tendensen just nu är istället att partierna avstår från ideologiska diskussioner eftersom det riskerar att skrämma bort potentiella väljare. Det är ett spel som är dömt att förloras eftersom jag tror att de flesta människor är tillräckligt smarta för att genomskåda den uppenbara populismen och bristen på konsekventa hållningar.

Det är intressant att se hur partier i andra länder på allvar börjar ifrågasätta invanda normer och hitta nya sätt att tänka. En sådan fråga är den om basinkomst. Istället för att lappa och laga ett trasigt system där människor lätt faller mellan stolarna skulle vi kunna skapa ett helt nytt system där alla har rätt till en tryggad basinkomst utan krav på motprestationer. I Sverige avfärdas dock fortfarande basinkomst som en utopisk tanke medan man i exempelvis Finland, Kanada och Nederländerna diskuterar det som ett fullt realistiskt alternativ.

En annan fråga där jag skulle vilja att fler partier började prata om sina visioner och inte bara om hur vi ska lösa den akuta situationen här och nu är den om migration. Miljöpartiet har i sitt partiprogram en vision om en värld utan gränser. Det är sympatiskt, men jag saknar en diskussion om hur vi ska nå dit – hur skapar vi ett samhälle som inte drabbas av panik när människor försöker fly hit? När Centerpartiet för några år sedan lyfte frågan om fri invandring i sitt förslag till idéprogram blev de utskrattade och snabbt drogs det tillbaka. Istället hade det kunnat leda till en intressant och öppen debatt.

Har vi tur kanske 2017 kan bli året då fler politiker vågar bryta med det förväntade och prata visioner. Men om det ska hända krävs också att medierna slutar beskriva politiken som en dokusåpa där allt går ut på att locka så många väljare som möjligt och inte att stå upp för de idéer som man faktiskt tror på.