Den röd-grön-rosa majoriteten avskaffade den omdebatterade nolltoleransen mot graffiti när de kom till makten 2014. Men hur pass fritt blev det och vad har tagit sig ut på gatorna sedan dess? I ett zoom om två delar granskar vi tillståndet för en konstform som sakta repar sig efter mångårigt totalförbud.

”Det har hänt att jag kommit upp på Liljeholmsbron och sett på håll ner i Tanto hur en målare håller på att avsluta. Jag har skyndat mig dit för att hinna dokumentera målningen – och när jag kommer fram är redan nästa målare på tur där och skissar över. Det är trångt på de lagliga väggarna”.

Sibylla Nohrborg, i gatukonstkretsar mer känd som sin instagramprofil, Sibyllagun, ägnar i snitt tre timmar varje dag åt att kolla på graffiti och gatukonst i Stockholm. Hon är 72 år och legendarisk på grund av sitt engagemang och sitt konto. Hon har koll på de flesta utövare i stan, och hon är även utövare av gerillaslöjd – garngraffiti i klara glada färger.

– Många vet nog vem jag är på grund av att jag sticker ut, nu kommer den där vithåriga tanten igen.

Och därför får hon också tillgång till de sammanhang, personer och arrangemang som hon följer i bilder. Sibyllagun ser ljust på det utbud som börjar finnas i det offentliga rummet. Hon har följt Stockholms gatukonstliv sedan 2012 och ser en ökning av intresset framförallt från allmänheten.

Många vittnar om detsamma. 2017 råder det livlig aktivitet bland de som vill utöva sin hobby graffitimålning, och från stadens aktörer; politiker och tjänstemän samt föreningar och företag. Sedan ett år tillbaka finns möjlighet att uttrycka sig lagligt vid två öppna väggar i Stockholms stad. Men graffiti och gatukonst är fortfarande också omdebatterade företeelser som väcker känslor, trots att det från stadens håll finns en vilja att öppna upp kring konstformen.

Källa: www.graffitiframjandet.se

.

Olagligt klotter

Åsikterna går isär men bilden från den borgerliga oppositionen är ofta att vandalisering och ett ökat klotter i staden har att göra med den upphävda nolltoleransen 2014, det beslut som den rödgrön-rosa majoriteten drev igenom.

Lagliga graffitiväggar menar exempelvis oppositionsborgarrådet Cecilia Brink (M) leder till ökad otrygghet och vandalisering, i ett uttalande till DN apropå den nyligt invigda öppna väggen i Tensta. ”Den sämsta sortens symbolpolitik” säger hon. Ett ofta återkommande argument handlar om just spridningseffekten: att klotter föder klotter och genom att sanera så fort det kommer upp minskar risken för att fler ska bli influerade, eller att de som klottrar ska tröttna.

Genomgående pratar nolltoleransförespråkare om klotter oftare än graffiti i dessa diskussioner, medan förespråkare för konstformen graffiti i dag skiljer på olagligt klotter och laglig graffiti.

För att förtydliga: Stockholm har fortfarande kvar det dokument som heter Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholms stad, där det slås fast att klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse inte accepteras.

Det står fortfarande, precis som tidigare, att saneringen ska ske inom 24 timmar, att subkulturen runt klotter har en riskfaktor, samt att direkt agerande vid misstanke om klotter kan förebygga skolk, missbruk och kriminalitet. Detaljhandeln ska i samarbete med staden minska tillgängligheten av sprejfärger och tuschpennor som kan användas vid klotter.

Detta dokument formulerade den borgerliga alliansen och mellan 2007 och 2014 rådde totalt förbud att måla i det offentliga rummet. Genom skrivelsen om nolltoleransen ville det borgerliga styret få ett renare och mindre kriminellt belastat Stockholm, och tänkte att förbudet att utöva konst i det offentliga rummet var ett sätt att stävja detta. På många håll i landet följde städer samma linje som Stockholm under dessa år.

Del av en konstform

Många är de som är kritiska till det förbud som präglat gatukonst- och graffitiscenen i stan. Tobias Barenthin Lindblad exempelvis, han är föreläsare, debattör och redaktör, som ägnat mycket tid åt att offentligt belysa de restriktioner som ledde till nolltoleransåren och menar att de fortfarande har effekter;

– Det problematiska med vad vi kallar nolltoleransen var inte att man förbjöd det olagliga, det var ju redan förbjudet i lag att exempelvis begå skadegörelse; det var snarare att också det som tidigare var tillåtet förbjöds.

Tobias Barenthin Lindblad syftar på det förbud av workshops, föreställningar och utställningar som också blev reglerade i policydokumentet. Att staden inte skulle medverka till eller stödja verksamheter som inte klart tar avstånd från klotter, olaglig graffiti eller liknande skadegörelse. Den paragrafen i policydokumentet är sedan S, Mp och Fi fick majoritet 2014 struken.

Och det gör alltså att att de rödgrön-rosa i högre utsträckning än tidigare kan se på graffiti och gatukonst som en del av en konstform och som en del i en offentlig miljö.

– För mig var det absolut viktigast att få bort den i grunden djupt antiintellektuella hållning som länge förts gentemot en särskild konstform. Jag minns exempel där man inte kunnat annonsera för konstutställningar med graffiti eftersom Stockholms stad hotade med att dra in sitt stöd. Det är helt bisarrt att staden på detta sätt gjorde skillnad på enskilda konstnärliga uttryck, säger Roger Mogert (S), kulturborgarråd i Stockholms stad, som var med och drev igenom förändringen.

Men utvecklingen går enligt många långsamt. Sedan drygt ett år tillbaka ser vi dock resultatet av denna nya politik vad gäller gatukonst och graffiti i det offentliga rummet. I september i fjol invigdes den första lagliga graffitiväggen i Tantolunden, nedanför Liljeholmsbron.

Det är upp till varje stadsdel att fatta beslut om uppförande, och i dag finns ytterligare en möjlighet att måla vid Skanstullsbrons fäste. Väggarna spelar en viktig roll, anser Sibylla Nohrborg. De är väl använda och många är de som vill måla lagligt:

– För unga och nybörjare är det viktigt att se andra målare och se olika stilar. Letar man däremot efter olaglig graffiti måste man ut i utkanten, i tunnlar eller vid järnvägsspår och liknande, det är som svampställen. Man hittar sina egna.

”Jag gillar att det är förgängligt och jag ser detta som ett sätt att träna mitt måleri.”

”Intresset är stort”

Väggen i Tanto är dubbelsidig och en regnig tisdag står Sunna Lindqvist där. Hon är bildlärare till yrket, hon har målat med sprejfärg i ett och ett halvt år och står i färd med att avsluta en säkert tecknad hund på väggen. Hon tycker det är bra att det finns tillgängliga väggar nu, och hon tycker det är okej att det målas och målas över.

– Jag gillar att det är förgängligt och jag ser detta som ett sätt att träna mitt måleri. Det jag gör kan jag ju sprida digitalt ändå, menar hon.

Sunna Lindqvist är intresserad av att lämna in en skiss till de curerade väggarna i Snösätra, ett av de ytterligare alternativ som finns för att måla graffiti, som innebär att hon skulle få göra en större målning på en bestämd plats. Till Snösätra i Rågsved i södra Stockholm vallfärdar både målare och besökare som är intresserade av konstformen.

Ett par timmar tidigare, på andra sidan väggen i Tanto avslutar Martin Monet ett stort porträtt. Han har en utskrift av en ung Greta Garbo i handen och sprejar på de sista detaljerna. Han gick hit tidigt för att kunna måla i lugn och ro, det är första gången han är vid just den här väggen.

Han har målat graffiti i sju år och säger att en 40-årskris fick honom att vilja prova. Han målar när han har tid och besöker olika öppna väggar, två veckor tidigare har han varit i Norrköping och målat.

Öppna väggar finns i ytterligare städer som Västerås, Nyköping, Malmö och Umeå till exempel. Martin Monet tycker det borde finnas möjlighet att få till fler ytor i Stockholm, underlaget och intresset är så stort säger han.

– Att ge utrymme också för större permanenta målningar på fasader skulle öka förståelsen och intresset för måleriet. Fler skulle förstå konstformen, inte bara se förbudet som varit.

Nyansera bilden

2011 startades Graffitifrämjandet med syftet att organiserat vara en enad röst i debatten mot nolltoleransförespråkarna. Graffitifrämjandets ordförande i dag heter Hugo Röjgård, han var med från start och är väl insatt i graffitins historia i stan. Han pekar också på vilka dramatiska konsekvenser förbudet innebar:

– Att det satt lappar från Polisen i lärarrummen i skolorna i Stockholm, med instruktioner hur bildlärarna skulle ingripa om eleverna skissade graffitibokstäver, det är ju absurt.

Graffitifrämjandet har sedan start haft en roll som kunskapsförmedlare. Hugo Röjgård säger att det är främjandets viktigaste uppgift, att nyansera bilden och öka förståelsen av vad graffiti är.

– Speciellt med tanke på att det fortfarande finns krafter som vill ha striktare regler och återinförande av nolltoleransen, säger Hugo Röjgård.

Graffitikulturens förespråkare betonar samstämmigt den långa perioden av självcensur som Stockholm befunnit sig i och hur problematiskt det varit.

– Att så många kulturinstanser under så många år avstått från att verka i graffitins och gatukonstens namn med risk att få minskat eller indraget kulturstöd är förstås problematiskt för hela konstformen, säger exempelvis Tobias Barenthin Lindblad.

En bild som blir tydlig när utsmyckning i det offentliga rummet förs på tal är att det är skillnad på upplevelserna av vad gatukonst och graffiti är. Gatukonsten upplevs ofta som något spännande, kreativt och kittlande, som en målning av Banksy, exemplifierar Hugo Röjgård. När det pratas om graffiti kopplas det i högre grad ihop med problem, skadegörelse och hela nolltoleransproblematiken.

– Det stämmer inte med bilden av utövandet i dag, menar han.

Sibylla Nohrborg är inne på samma linje, vi har högre tolerans för gatukonst gjord i andra material än sprejad graffiti säger hon. Hon ser uttrycken variera, materialen likaså. Kanske är det beroende på de stränga attityderna gentemot sprejburkar som fler och andra uttryck kommit till eller blivit fler i stan, gissar hon.

Garn, broderi, pärlplattor, plastmuggar, klistermärken till exempel. Pappersklipp och affischer uppsatta med wheatpaste, lim gjort av vetemjöl, salt och vatten, innebär inte heller skadegörelse. Sibylla Nohrborg pekar exempelvis på utövaren Klisterpeter som arbetar så.

Vilka uttryck och utövare är annars hennes favoriter? Hon har svårt att välja bland alla hon gillar, svenska och utländska.

– Bland aktuella gillar jag de många rådjur som Klisterpeter bombar stan med just nu. Amara Por Dios sätt att måla muraler, Emmilou och hennes målade hårslingor, och Julia Rios sätt att kombinera garn och måleri.

Nya premisser

Vid Stockholms innerstads andra öppna vägg, under Skanstullsbron, står det fem graffitimålare. De är här ofta och de har precis börjat skissa. De ser de öppna väggarna som ett sätt att underhålla den egna kreativiteten, att nöta, att bli bättre.

De tycker att väggarna är bra och de ser gärna fler ytor att öva på. Den vitmålade ytan blir underlag för en tagg som upphovsmannen ser ut att ha gjort här många gånger; ”han har bara målat ett år, han är en begåvning” säger de två målarna bredvid och nickar mot skissaren. Snabbt och lätt växer taggen fram.

Sista helgen i oktober 2017 sammanfaller flera händelser som har eko i Stockholms graffiti- och gatukonstscen. I Tensta invigs 80 meter öppen graffitivägg för alla som vill måla. I Frihamnen öppnar den tyskproducerade storsatsningen Magic City – the Art of the Street en gatukonstvärld med stora internationella namn och svenska konstnärer.

Utställningen är på turné och dess första stopp utanför Tyskland är Stockholm. Graffitimålaren Amana Por Dios avslutar i samma dagar sin målning mitt emot Södra Latins gymnasium. Gatukonsten och den etablerade graffitin har ökade möjligheter och verkar må bra, men hur mår gräsrötterna?

– Ur ett underground- och graffitiperspektiv kanske den allmänna platsen var roligare historiskt, innan nolltoleransåren, men det innebär inte att det inte kan vända. Kanske kommer allt tillbaka snart, men på helt nya premisser. Det finns tecken som tyder på det, säger Tobias Barenthin Lindblad.