De sittstrejkande ensamkommande afghanska flyktingbarnen och deras organisation Ung i Sverige jobbar för att sprida sin rörelse och knyta an till andra utsatta gruppers kamp. Den 12 september i samband med riksdagens öppnande uppmanar de till nationell aktionsdag för en sådan folkrörelse.

Det är svårt att veta mitt i ett politiskt händelseförlopp vad som kommer att leda till vad; vad som får den politiska kartan att ritas om. Maktkritiska tänkare har klurat på det i alla tider och det finns inget enkelt svar på vad som leder till förändring. Men en sak är tydlig i historien: det krävs att människor har vilja och mod att säga det som uppfattas som politiskt omöjligt.

I dag, i ett Sverige som gärna stoltserar med sin folkrörelsehistoria, är några av dem som tar störst ansvar för svensk politisk kamp ensamkommande tonåringar från krigets Afghanistan. De visar solidaritet med grupper som ockuperar BB i Sollefteå, som agerar för höjt LSS-stöd för att människor med funktionsvariation ska kunna leva ett gott liv samt som kräver höjda pensioner.

I Stockholm har sittstrejken nu slagit sig ner på Norra bantorget framför Brantingmonumentet som hedrar den första socialdemokratiska statsministern Hjalmar Branting. Ung i Sverige knyter på ett skickligt sätt an till arbetarrörelsen och en tid då Sverige arbetade för internationell solidaritet. Genom orden ”Nu i hela landet! I morgon i hela världen!” visar de att de tror på en ny international.

I Göteborg har manifestationerna hållits på Olof Palmes plats vid Järntorget, också det ett område med kopplingar till och monument över arbetarrörelsen. Det blir tydligt att detta är en medveten strategi och att ungdomarna har bättre koll på svensk folkrörelsehistoria och mer genomarbetade teorier om politisk kamp än många svenskar.

Vissa delar av asylrättsrörelsen har uttryckt oro för att de afghanska ungdomarna ska underminera möjligheterna att stoppa utvisningar genom att de sticker ut hakan och stöter sig med både politiker och myndighetspersonal. Men varför ska svenskar ta sig rätten att definiera hur dessa ungdomar ska bedriva sin kamp?

Ung i Sverige vet vad de håller på med och de vill politisera frågan om utvisningar. De har valt att ha manifestationer på politiskt laddade platser med anknytning till arbetarrörelsen. Med sina erfarenheter av krig och förföljelse vet de mer än gemene svensk om destruktiv politiskt makt och om hur farligt det är att inte motarbeta den på alla fronter.

Vi måste ge Ung i Sverige vårt helhjärtade stöd och låta dem definiera en agenda. Ungdomarna skulle kunna hata alla svenska medborgare för Sveriges vapenexport, vår globala överklassposition i det ojämlika utbytet som världsmarknaden bygger på, de stängda gränserna och vår delaktighet i flyktingars död på Medelhavet och andra ställen vid EUs yttre gräns. Men de sträcker i stället ut handen till alla utsatta; de visar att de allra flesta, till och med i Sverige, inte tillhör den verkliga globala makten.

Jag påminns om Occupy Wall street-rörelsens slogan ”We are the 99 percent.” Den 12 september demonstrerar vi i Stockholm, liksom i hela landet, för visa att vi delar den uppfattningen och är solidariska med den internationella kamp som Ung i Sverige för. Det är dags att utmana makten på riktigt.