”Vi lever i en orolig tid”. Det har vi fått höra många gånger det senaste året från svenska politiker, inte minst från vår regering och statsminister. Oron – för allt från klimatförändringar, rysshot, terrorattentat, förlossningsvårdskris och våldsamma bostadsområden – fastslås utan närmare precision eller belägg och fungerar som lagom dramatisk fond för hur partierna ”tar ansvar”.

Stockholms stads trygghetsmätning för 2017 ger förvisso politikerna rätt i att oron bland folket ökar. Samtidigt visar den inte att Stockholm har blivit en otryggare stad att leva i.

I mätningen har över 17 000 invånare i Stockholm svarat dels på i vilken utsträckning de blivit utsatta för olika typer av brott det senaste året, och dels i vilken utsträckning de har känt oro för att bli utsatta för olika typer av brott. Mönstret är tydligt: ökningen i oro och upplevd otrygghet motsvaras inte av en lika stark ökning i mängden faktiska brott.

Tvärtom visar mätningen, det ökade antalet gängskjutningar till trots, att den faktiska utsattheten för brott är generellt oförändrad sedan förra mätningen 2014, och i de flesta fall sedan mätningarna började 2008. Undantagen är kategorierna hot och sexuella trakasserier, där en ökning har skett jämfört med tre år sedan.

Därtill har antalet människor som upplever att ”påträngande tiggeri stör ordningen i området där de bor” ökat markant jämfört med 2011. Det vore ett intressant komplement att mäta den upplevda otryggheten och oron för hot och trakasserier bland människor som tigger (vilka får antas inte har blivit tillfrågade i den här mätningen).

Sammantaget svarar var femte invånare i Stockholm att de minst en gång i månaden känt sig oroliga för att utsättas för brott. Stadsdelarna runt Järvafältet och Västerort samt Skärholmen har lyfts fram i rapporteringen som särskilt problematiska. I Spånga-Tensta är exempelvis siffran på oro för brott nästan dubbelt så hög som snittet i hela staden.

Samtidigt är den proportionella ökningen av oron för att utsättas för brott lika stor på Kungsholmen som i Tensta, och oron för att utsättas för sexuella trakasserier har ökat mer på Norrmalm än i Hässelby sedan förra mätningen. Vi behöver fråga oss hur stort fokus den upplevda otryggheten bör få, i mätningar, av media och i politiken? Om vi fokuserar mer på den upplevda otryggheten och mindre på den faktiska utsattheten tenderar vi att skapa och spä på en allmän rädsla som leder till att färre människor vågar leva och röra sig som de vill, och därmed till alltmer ensligare gator och mindre tillitsfulla grannar och samhällsrelationer.

Att människor, oavsett var de bor, känner sig för oroliga för att gå ut efter en viss tid eller för att ta tunnelbanan eller bussen i sitt eget bostadsområde sent på kvällen är ett problem. Det hindrar människors rörelsefrihet och det drabbar kvinnor och äldre mer än yngre och män. Det är naturligtvis ett ännu större problem när människor verkligen har fog för sin oro på grund av ökad brottslighet i deras område.

Ett växande problem, om än lättare åtgärdat, är när politiker målar upp bilden av ett oroligt samhälle för att kunna plocka poänger om ansvarstagande. Får vi upprepade gånger höra att vi lever i en oroligare värld börjar vi till slut ta det för sant.

Media har ett ansvar för att rapportera sakligt och så balanserat som möjligt om kriminalitet. Politiker har ett ansvar att inte att spä på och sprida en känsla av otrygghet för att kunna framställa sig själva som handlingskraftiga, utan istället att fokusera på vilka brott och otrygga situationer människor faktiskt utsätts för och hur de kan förhindras.

Så låt oss slippa behöva höra ett politiskt tal till som börjar eller slutar med att vi lever i en orolig tid. Ta istället itu med orsakerna och de bakomliggande faktorerna till de brott som faktiskt begås. Och titta gärna närmare på vad som gör att människorna i Skarpnäck tvärtemot de flesta andra stadsdelarna känner sig mindre oroliga i dag än för tre år sedan.