I kväll byter jag ut luvtröjan mot en trevlig kofta. Vi ska gå på en restaurang med vita dukar och det får mig att känna att jag måste se anständig ut. Det är faktiskt inte så vanligt med vita dukar längre, konstaterar jag och mitt sällskap.

Även de mest snajsiga restauranger har moderniserats och drabbats av något slags husmanskomplex. Ibland kan jag sakna den gamla skolans kypare och snobberi.

Chateau Beirut i Majorna levererar inte snobberi, absolut inte. Men det är en fin kvällsrestaurang med lagom flärd och med en prisnivå som känns sund i relation till vad som serveras. Vi har nyligen ätit portabellofajitas för 198 kronor, vilket närmast ter sig som ett skämt i jämförelse med vad vi ska äta i kväll.

Vi får ett bord för två och beställer Meny 1, det vill säga tolv varma och kalla mezerätter. Man måste vara minst två som delar. Vi berättar att vi är veganer och vår servitris säger ”ja visst” som om det vore den mest självklara sak i värlen. Här behövs ingen föreläsning om vad vi äter och inte äter.

Vi får in varsin libanesisk öl, som tyvärr saknar karaktär. Det passar som enkel måltidsdryck. Vi ser oss omkring i den vackra lokalen. Vitt tegel, röda, tunga draperier och så en mysiga etagevåningen med mörka, mönstrade kuddar och soffor, där någon för kvällen firar sin 30-årsdag.

Det dröjer inte särskilt länge innan vi får de första rätterna på bordet. Vi börjar med det kalla: libabröd, hummus, baba ganough, mhamara, tabbouleh och vinbladsdolmar. De två sistnämnda är inte mina favoriträtter. Mitt sällskap tar hand om dem och ger tummen upp.

Hummusen är len och har en tydlig smak av tahini som jag älskar. Mhamaran, som är en paprikakräm med valnötter och ajvar, är ljuvlig. Och sist men inte minst: baba ganough. Jag har gått och fantiserat om denna underbara lilla rätt hela veckan.

Den består av rökt, mosad aubergine och jag vill stoppa i mig en hink på stört. Vi tar brödet och dippar i alla röror och njuter.

Jag är nästan lite småmätt när de varma rätterna kommer in. De är vackra att titta på. Färgstarka, snygga och aptitretande, i synnerhet den hela kronärtskockan som vi genast hugger in på. Den är perfekt mjuk och i botten av tallriken finns en citron- och vitlöksmarinad som vi dippar bladen i.

Falafeln är perfekt krispig, men kanske något torr och inte lika kryddig som jag önskar av en drömfalafel. Bondbönor i tahinisås kittlar smaklökarna. Spenatpirogen är härligt saftig och en av de trevligaste rätterna är helt klart rakkat bel khodra, friterade grönsaksfyllda rullar.

Det finns även gröna bönor och en olivsallad på bordet, som jag inte prioriterar när mättnaden tränger sig på. För det gör den. Tolv rätter blir en kopiöst stor måltid, även om de är små.

Medan mitt sällskap slickar i sig det sista, funderar jag på mitt omdöme. Det har varit en mycket trevlig middag i en vacker lokal och med många smaker.

Några rätter kanske inte var just mina favoriter, men de som hänger med mig hem i min lilla koffert av minnen är den härligt rökiga baba ganoughen och de friterade grönsaksrullarna.