Vi som arbetar med att skriva anbud inom offentlig upphandling för olika sociala välfärdstjänster konfronteras ofta med upphandlingsmodeller där lägsta pris är den utslagsgivande faktorn för vem som blir leverantör. Det är såväl problematiskt och ansvarslöst som olyckligt av flera skäl.

Ett skäl är att upphandlingar av den här typen gynnar stora privata vård- och omsorgsföretag som är vinstdrivande. Inte sällan ser vi prissättningar som torde vara orealistiska för att kunna utföra ett kvalitativt gott arbete med de människor som är i behov av tjänsten. Ett annat skäl är just de personer det handlar om, som för idéburen sektor oftast handlar om individer som lever i någon form av utsatthet.

Därav anser vi att den upphandlingsmodell av tjänster från sakkunniga yrkesrevisorer som Skellefteå kommun valt förefaller vara konstruktiv och ett steg i rätt riktning. I artikeln om den här upphandlingen som publicerades den 16 november på Kvalitetsmagasinets hemsida framgår att kommunen inte alls viktar priset utan enbart kvaliteten.

Den här typen av upphandlingsmodell som Skellefteå kommun använt sig av är föredömlig i jämförelse med lägsta-pris-upphandlingar, men även i de upphandlingar som inkluderar krav på kvalitet. I det senare förekommer utvärderingsmetoder av anbud där olika prisavdrag, låga eller höga, ges till leverantörer utifrån hur väl man beskriver de krav som efterfrågas.

Samtidigt är ingen av de här upphandlingsmodellerna optimal utan har sina respektive begränsningar. Skellefteå kommuns upphandling sätter en ram genom att sätta ett pris på 1,8 miljoner kronor. Utifrån det ska leverantörerna beskriva vad de kan erbjuda. Det ger i sig inte en ökad kvalitet, men ger däremot anbudsgivarna ett större handlingsutrymme att vara kreativa i hur de beskriver att de ska utforma sina uppdrag.

Även om det i dag sker förändringar i Lagen om offentlig upphandling, genom ett ökat fokus på kvalitet och hållbarhet, motarbetar olika specificerade kraven på kvalitet de facto innovation från leverantörernas sida. Trots sina begränsningar är de här upphandlingsmodellerna ändå att föredra framför enbart lägsta-pris-upphandlingar.

En fördelaktig väg att gå när gäller upphandlingsmodeller är först och främst att helt lämna enbart lägsta-pris-upphandling. Upphandlingsmodeller bör istället utgå från: 1) att kommunen definierar kvalitet, företrädesvis med utgångpunkt i vad rådande forskning och kunskap påvisar samt vad myndigheters föreskrifter och allmänna råd säger om kvalitet i relation till vilken målgrupp upphandlingen gäller, 2) vad man vill att leverantören ska uppnå under avtalstiden.

I upphandlingens förfrågningsunderlag ska det således finnas mål över vad leverantören ska uppnå. Målen bör vara smarta, det vill säga specifika, mätbara, accepterade, realiserbara och tidsbestämda. Därefter är det upp till leverantörerna att i sina anbud beskriva hur man ska uppnå målen. Vilka tillgängliga resurser och organisatoriska förutsättningar det finns. Hur verksamheten följs upp och kvalitetssäkras samt priset för tjänsten. Kvaliteten bör dessutom vid kommunernas utvärderingar av anbuden ha ett betydligt större mervärde än själva prislappen.

Priset ska inte styra den här typen av tjänster utan människors behov.