Minna Laurell Thorslund, 41 kommer insusande på en hotellobby vid Stockholms Central. Hon bor i Danderyd och jobbar med digital kommunikation. När vi ses är hon på väg från ett möte till ett annat.

– Som en ganska typisk stockholmare inom min bransch träffar jag sällan folk med en annan bakgrund i min vardag, säger hon.

Men Minna längtade efter något annat. I samband med flyktingvågen hösten 2015 var hon med och startade en förening för att stötta nyanlända personer i Täby och Danderyd.

– Jag träffade många från Syrien och andra länder och upplevde hur berikad jag blev, säger hon.

Tanken med Lärolika är att skapa mötesplatser för människor som aldrig skulle träffas annars för att prata om viktiga saker, lära av och påverka varandra och bredda sina nätverk och insikter. Utgångspunkten är att samla människor som påverkar samhället på olika sätt. Det kan vara en chef, men lika gärna en fembarnsmamma eller artonåring – som också påverkar men inte formellt, enligt verksamhetsledaren och grundaren Karin Bruce.

– För varje person som deltar blir det här en möjlighet till ledarskapsutveckling och nätverksbyggande. Alla som vill lyssna och lära och dela med sig av sina erfarenheter på ett respektfullt sätt är välkomna, säger hon.

Värde i det som är olika

Idén till Lärolika kom när hon hade ett jobb där hon samlade ledare från olika delar av världen.

– Jag upptäckte att det var lättare att få till möten med folk från olika världsdelar än att få människor i Stockholm att ta tunnelbanan från en stadsdel till en annan. Det gjorde mig frustrerad.

Karin pratar om den där bubblan som det är så lätt att hamna i. Vi umgås med kolleger och människor som vi har saker gemensamt med. Med sociala medier blir det ännu lättare att hitta sin egen grupp och omedvetet fjärmas från dem som har andra åsikter och intressen. Men Karin tror att det finns ett värde i att söka det som är olika. I mötesplatser där vi möts just för att grunden är att vi har olika bakgrund.

– Det kräver mod att kliva ur sin bubbla. Det är enklare när allt bara rullar på. Att fortsätta det där samtalet du haft hundra gånger tidigare om barnens förskola eller inredning. Men det blir inte lika givande.

I takt med att samhället förändras behöver vi integreras på nytt, menar hon. På det sättet ser hon att dessa möten är viktiga, inte bara på individnivå. Att bredda sina perspektiv bryter ned fördomar och kan bidra till ett öppnare samhällsklimat, tror Karin.

– Som välutbildad vit kvinna från medelklassen behöver jag integreras lika mycket som en nyanländ från Syrien. När människor får höra om en resa över Medelhavet i ett personligt samtal, bär de med sig det på ett helt annat sätt. Det skapar bryggor mellan olika samhällsgrupper och större nyfikenhet.

Lärolika-kursernas möten sker på vitt skilda platser för att deltagarna ska ha en anledning att besöka en ny stadsdel eller organisation. Det kan röra sig om en bank, Folkets hus i Rinkeby eller Rågsved, en hemgård på Södermalm, Rumänska kulturhuset, Etnografiska museet.

”Vi kan ha många olika identiteter inom oss. Skrapar man lite på ytan kan man möta människor på olika plan.”

Söker upp vissa grupper

För Minna Laurell Thorslund blev det en stark upplevelse att känna samhörighet med människor som tillhör en helt annan demografisk grupp. Själv är hon ursprungligen från Finland. Hon kom till Sverige när hon var fyra och växte upp med en ensamstående mamma som bröt på finska. De var bland de enda i hennes klass i Täby som inte bodde i villa. Hon har dessutom bott utomlands och vet hur det är bryta på ett annat språk.

– Vi kan ha många olika identiteter inom oss. Skrapar man lite på ytan kan man möta människor på olika plan. Det spelar ingen roll var man kommer ifrån. Den som ser hård ut på ytan kan vara mjuk och tvärtom, säger hon.

De målgrupper som oftast hittar själva till Lärolika är högutbildade kvinnor mellan 30 och 50 i innerstad eller närförort med ett kreativt arbete. Svårare är det för nyanlända, pensionärer, ungdomar och manliga chefer. Karin Bruce brukar söka upp dessa grupper i sociala medier, på seminarier, spontana möten på tåget eller över en fika i Rinkeby, Tensta eller Alby.

Under mötet delas deltagarna in i grupper och samtalet styrs av frågeställningar om till exempel värderingar, utmaningar, maktroller. Efter stund byter man grupp.

– De flesta är helt slut när de går hem. Det kräver mycket energi att lyssna och prata. Men det är när man sätter sig ned och pratar som fördomarna bryts, säger Karin Bruce.

Inte sällan leder mötena till konkreta förändringar. En kille från Syrien fick en ny bostad, andra har fått nytt jobb eller nya medarbetare. En del har fått festinbjudningar till nya vänner och många har ett nytt Facebook-flöde och nätverk med personer med en helt annan bakgrund, klass, religion och kultur.

”Alla har fördomar”

Mahmud Mammadov, 24, beskriver mötena som en energidryck.

– Man kunde komma dit trött efter en arbetsdag. Men samtalen gav energi. Människor kan vara lika och ha mycket gemensamt, trots att de är olika. Ofta har man en bild av varandra som inte stämmer, säger han.

Mahmud bor och är uppväxt i Tensta och har arbetat med film, som föreläsare och med integrationsskapande projekt i högstadieskolor.

– Vissa tror att en uppväxt i Tensta skulle vara kopplat till att man inte skulle ha en fin framtid. Men jag tror att man väljer sin framtid mer än vad framtiden väljer oss. Det spelar ingen roll vad du har för bakgrund eller utseende. Ingen är bättre än någon annan, säger han.

I Lärolika har han pratat om saker han inte pratar om hemma. Han har fått nya vänner, hört en äldre dam berätta om hur det var i Sverige under 60-talet, något han annars bara skulle kunna läsa sig till eller se på film, menar han. Samtalen har väckt tankar och minnen och han har blivit överraskad och inspirerad, samtidigt som han känt att han själv inspirerat andra.

– Alla har fördomar. Indirekt eller direkt. Därför är det viktigt att mötas. Jag älskar att höra berättelser om hur människor fått kämpa för att nå ett mål. Jag tror att vi alla drömmer om något innerst inne. Men alla kanske inte vågar ge allt.

Minna Laurell Thorslund säger att de samtal hon haft gjort något med henne som person.

– Ibland kan jag känna att jag dör inombords av vardagssamtal om bostadspriser, inbrottslarm, resor och konsumtion. Men i Lärolika hade vi riktiga samtal man aldrig kan nå om man bara pratar väder. Efteråt kändes det som att vi som varit med har ett särskilt ansvar att fortsätta den här typen av samtal. Som ett uppdrag.

För Minna blev mötena också lite av ett uppvaknande. Hon hade en uppfattning om att hennes värderingar var mer eller mindre allmängiltiga men insåg hur mycket vi formas av de strukturer vi har runtomkring oss.

– När man pratar med människor som flytt från krig ifrågasätts många av ens värderingar, säger hon.

”Jag upptäckte att det var lättare att få till möten med folk från olika världsdelar än att få människor i Stockholm att ta tunnelbanan från en stadsdel till en annan.”