#Metoo-debatten har fått många män att reflektera över vilka beteenden som ligger till grund för alla övergrepp som det vittnas om. När chocken från berättelserna lagt sig vill allt fler bidra till förändring. Föreningar som arbetar med frågorna har blivit överösta med nya medlemmar. Samtidigt finns en risk för backlash som jämställdhetsförespråkarna nu får i knät.

Fönstren lyser varma i Män för jämställdhets lokaler i gamla Porslinsfabriken vid Klippan. Och det är inte bara en sorts värme man möts av när man kliver in från den fuktiga kylan – även välkomnandet är hjärtligt. Föreningen som sedan #metoo-uppropets inledning har fördubblat sitt medlemsantal arrangerar ett adventsmingel. Deltagarna är både män och kvinnor i ett stort åldersspann, de yngsta är i 20-årsåldern och de äldsta troligen omkring 90. Diskussionerna går varma, åldersskillnaderna gör perspektiven spridda. Skillnaderna möts med respekt för generationernas olika förutsättningar. Det de har gemensamt är visionen om en uppdaterad mansroll.

– Ja, ”redefining masculinity” är vårt uppdrag, att få bort macho-fasonerna. På ett sätt är det lite skönt att #metoo har hänt. Vi kan ha varit en bidragande droppe i havet för att ha fått det att hända. Det är när vi män börjar fatta som det kan hända något på det här området, säger Gösta Zachrisson, som var med och grundade föreningen i Göteborg.

Han har arbetat för Män för jämställdhet ideellt på halvtid i tio år, ett decennium med gräsrotsarbete som han menar har lagt grunden för att #metoo ska ha kunnat bli så stort som det blivit.

– Nu finns det en bredd i kunnandet i samhället. Fler och fler män säger öppet att de förstått konsekvensen av macho-
kulturen, vilket gör att samhället sakta har förändrats, och nu var moget för det här. Weinsteins agerande skedde redan för 10 år sedan men då var inte samhället redo, menar han.

De stora mängderna vittnesmål om den amerikanske filmproducenten Harvey Weinsteins sexuella övergrepp och våldtäkter ses av många som startskottet för #metoo men i själva verket startades kampanjen med tillhörande hashtag av amerikanska Tarana Burke år 2006. Under hashtagen #metoo har kvinnor över hela världen vittnat om de övergrepp de varit med om, därefter har flertalet yrkesspecifika upprop lanserats tillsammans med separatistiska forum utan män där kvinnor och ickebinära kan vittna mer anonymt. Undersökningar visar att Sverige är det land där störst andel av befolkningen har involverats i diskussionen, något som tydligt har påverkat Män för jämställdhet.

– Ja, jag ser en skillnad. Det är inget snack om saken. Vi har fått förfrågningar om att skriva fler debattartiklar och vara med i tv. Vi får önskemål från gymnasieskolor, grundskolor och kvinnojourer om hjälp och medverkan i olika projekt. Det har ökat väldigt tydligt. Vi har dessvärre inte muskler att klara allt, vilket känns surt, säger Mikael Levy som delvis också jobbar för föreningen.

En annan medlem håller med:

– Jag har varit medveten om att sexuella trakasserier och övergrepp pågår, men inte den magnituden. Nu har det nått ut i alla hörn av samhället. Det har väckt väldigt många, säger Johnny Martinsson.

”Fler och fler män säger öppet att de förstått konsekvensen av machokulturen, vilket gör att samhället sakta har förändrats …”

Med risk för backlash

De båda målar upp en bild av att vi just nu befinner oss i ett snabbt förändringsskede i historien.

– Om 20 år kommer vi nog att se tillbaka på 2017 som då det hände. Vi är förstås väldigt glada att vara den stödjande länken. För det kan gå illa när det går för fort, säger Mikael Levy.

Till vardags arbetar Mikael som rektor på en skola, en miljö där frågorna är ständigt aktuella. Han tycker sig se en större medvetenhet hos den yngre generationen men samtidigt ökar risken för en backlash. Han ser att motreaktioner mot jämställdhetskampen får allt mer extrema yttringar.

– Jag kan se de i skolan. Killarna i högstadiet beskriver kvinnliga lärare som ”manshatare”, det finns ett väldigt kränkande agerande på nätet mot flickor. Jag tycker att det har förvärrats, att det är mer utpräglat nu. Det är inte säkert att det är killarna själva som gör analysen, men de hör det hemma. Kränkningarna ökar och blir grövre, det är ett uttryck för frustration, beskriver Mikael Levy.

Den svenska rörelsen för jämställdhet går långt tillbaka och har skördat framgångar, några som syns i kulturella yttringar i den massmediala debatten, andra i skolorna och arbetslivet. På universiteten är det numera kvinnorna som dominerar.

– Vi har sett en väldigt tydlig inriktning i skolan de senaste åren att flickor drar ifrån och killar underpresterar. Det finns samband mellan förhärskande destruktiva maskulinitetsnormer och detta. Destruktiva beteenden belönas och på så sätt klättrar killar i den pyramiden, vittnar Mikael Levy om.

I den offentliga sektorn är det flerdubbelt fler kvinnliga chefer än manliga. I den privata sektorn är fler män än kvinnor chefer, men det håller på att skifta även där. Fyra av tio personer som blev chefer under 2016 i den privata sektorn är kvinnor. Maktförhållanden förändras, något som sällan går obemärkt förbi.

– Jag ser risken för att en hotad manlighet kan bli farlig. ”Jag släpper inte från mig makt frivilligt”. Det kanske är en nödvändig fas, det är nog omöjligt att röra sig smärtfritt. Staffan Heimerson (vars krönika i Aftonbladet 27/11 2017 liknade #metoo med Stalins utrensningar, reds. anm.) representerar den hotade mannen som slår ifrån sig. Däremot, om vi hanterar situationen rätt kan det vara en fas som vi kommer ur, där situationen är mycket bättre, hoppas Mikael.

Förtryckta män förtrycker

Bilden av att den hotade mannen slår ifrån sig bekräftas av Nils Hammarén som forskat bland annat om maskulinitetskulturer bland unga män i förorter. Han är verksam på Göteborgs universitet.

– Machotendenser kan lätt växa fram där män känner sig hotade. Det blir en slags kompenserande maskulinitet. Till exempel i sammanhang där män klassmässigt är underordnade, eller när män är utsatta för rasistiskt förtryck. Då kan de här uttrycken komma fram för att kompensera för underordning, beskriver han.

Även i det klassiska omklädningsrummet använder män machobeteenden och sexistiska uttryck för att kompensera för ett upplevt ”homo-hot”.

– Det tror jag beror på nakenheten, att det inte ska falla över i något slags erotik. I sportvärlden finns mycket intimitet, män som kramas i matcher med mera. Då finns en rädsla från vissa män att de ska uppfattas som homosexuella.

När kvinnor behandlas med förtryck i omklädningsrummen är steget kortare till att även göra det på krogen, i sovrummet och på arbetsplatser.

Gynnar även män

Kontrasten mellan de många sexistiska machomän som kommit fram i #metoo-skildringarna samt dess efterdebatt och stämningen i föreningslokalen är stor. Atmosfären är trygg och tillåtande, utforskande. Det bjuds på lussebullar och glögg. Stearinljusen är tända, samtalen pyr. Ett viss framtidshopp anas bland deltagarna.

– Jag känner mig nog hoppfull, säger Johnny Martinsson. Någonstans måste man kanske nå botten innan man når andra hållet. Det är jättesvårt att nå de män där det här beteendet redan sitter. De går i försvar av själva tanken. Men ju fler omkring som säger att det här är inte okej – desto svårare blir det för dem att verka. Att man vågar prata om det.

En del av Män för jämställdhets arbete är att framhäva jämställdhetens positiva sidor för män.

– Vi som organisation vill inte jobba mot, utan för. Ökad jämställdhet innebär bland annat en rad hälsoeffekter, mindre våld och mindre sjukfrånvaro, Tillräckligt många män kommer att förstå att det här är något positivt för dem, tror Mikael Levy.

De destruktiva baksidorna

Inom forskningen syns flera exempel på hur mansnormer sätter käppar i hjulet för män. Många män tar inte sin hälsa på allvar, de går mer sällan till läkaren, de talar mer sällan om känslor, de har oftare ett mindre socialt nätverk än kvinnor och män tar livet av sig oftare än kvinnor, beskriver Nils Hammarén:

– Mansnormen kan vara destruktiv. Det är väldigt vanligt att män som har haft jättedålig kontakt med sina barn inser detta på ålderns höst och ångrar sig. Därför är det viktigt att förändra vad vi associerar maskulinitet till, att vi visar upp olika bilder om hur det är att vara män och pojkar, en hel palett av hur en maskulinitet kan presenteras. Och även normkritiskt dissekera vissa av de här, säger han.

Han slår ifrån sig nidbilden av att genusvetenskapen ska styra in barn i smala fållor, där pojkar nödvändigtvis ska leka med dockor.

– Genusvetenskapen sätter snarare fingret på att det är nu vi har smala fållor. Det bör finnas fler möjligheter.

Denna nidbild möter ofta de som arbetar med jämställdhetsfrågor, inte minst i Män för jämställdhet. På adventsminglet arrangeras en workshop där deltagarna får skriva önskningar om vad de hoppas på framöver, både i sina egna liv och i arbetet med jämställdhet. Önskningarna är lika spridda som åldern på deltagarna, en mångfald som mansrollen skulle behöva, enligt Gösta Zachrisson.

– Om vi män förstår att vi måste titta på oss själva, att vi tillhör en grupp som beter sig på det här sättet. Om det får slå rot hoppas jag på att diskussionen om skillnaden mellan pojkar och flickor får ett slut. Vi har alla möjligheten att gå åt olika håll. Jämställdhet innebär inte att vi alla blir lika, avslutar han.

#Metoo-vittnesmål:

”Jag hade inte en chans”

”Jag blev vän med min nya granne efter att jag flyttat till min första lägenhet. Efter ett glas vin skulle jag gå hem för jag hade ont i ryggen. Han erbjöd massage. Jag vägde 48kg, han vägde 100. Jag hade inte en chans. Han våldtog mig. Skador lider jag än idag av.”

I Kiruna, på Aftonbladet.se

”Trycker upp mig mot väggen”

”En kompis trycker upp mig mot väggen på en fest, stoppar snabbt in handen under kjolen och innanför trosorna där han sticker upp fingrarna i min slida och flåsar ”det här gillar du va?!”. Inte bara en gång utan två. Sedan suger han på fingrarna, vilket han fortsätter med varje gång jag ser honom sedan.”

”En kille vägrar sluta ha sex med mig, fast jag till slut gråter och skriker av smärta på grund av det han gör. Kan inte kissa utan att skrika under en vecka efteråt.”

19 år, på svt.se

”Han försökte dra av mig byxorna”

”När jag gick i 7an vart jag inslängd i en städskrubb av en jämngammal klasskamrat. Han slängde in mig och tafsade medan han försökte dra av mig byxorna. Min reaktion var att jag stelnade till och en lärare kom förbi och avbröt det hela. Han öppnade dörren och såg oss och skällde i princip ut oss.”

Järfälla, på Aftonbladet.se

”Jag vågade inte gråta”

”Han sa att han såg att jag mådde uselt. Han sa att jag luktade gammal spya. Han var ömsint när han sa att han skulle ha sex med mig ändå. Hans våldtäkt var försiktig och full av hänsyn för att jag inte skulle må sämre. Men det var likt väl en våldtäkt. Och jag mådde sämre. Jag vågade inte gråta eftersom jag mådde så illa. Efteråt sa jag: ’men jag sa ju nej. Jag ville inte.’ Och han blev chockad över sitt beteende.”

Malin, på svt.se