Intresset var stort när författaren Nina Björk i tisdags gästade Humanisten på Göteborgs Universitet för att samtala om sin senaste bok ”Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, Socialism, språk och kärlek”. Kön ringlade sig lång in till stora hörsalen.
Det stora intresset andas uppdämt behov av alternativ till det rådande. Något som även konsumtionskritikern, feministen och vänsterkrönikören Nina Björk gav uttryck för.
– Jag tror att Trump är en reaktion på maktlöshet. Och nu blir många rädda och kanske tänker ”är det verkligen så klokt att låta alla människor rösta?”. För mig som socialist är det viktigt att värna om och helst utveckla demokratin, men jag tror att snart kommer det handla om att försvara den demokrati vi har, säger hon.
Det är en pessimistisk, näst intill uppgiven Nina Björk som beskriver den politiska situationen i dag. Men boken är i alla fall ett försök till att ”ge vänstern verktyg”, belysa kapitalismens baksidor och upplysa om ett alternativ. Mer än så säger hon sig inte mäkta inte med.
– Jag tror att vår tidigare finansminister Anders Borg var helt ärlig när han beskrev ekonomin som att det är ”försenad vår med risk för frostnätter”. Politiker skyller inte ifrån sig. Som ekonomin är konstruerad i dag är den som vädret. Vi är beroende av den ekonomiska verkligheten, vilket är en reell vanmakt. Vad ska vi göra åt det här? Jag vet inte. Jag är inte jättebra på att ge lösningar.
Den lösning som hon ändå vill damma av och belysa är utökad socialism, ett övertagande av produktionsmedlen, att demokratin utökas till att även inkludera ekonomin. Det gör hon i boken genom att skildra Rosa Luxemburgs liv, en känd socialist som var verksam i Tyskland i början av 1900-talet.
– Hon blev bokens form. Från början var det inte någon person som jag var särskilt intresserad av, men hon blev en ingång till marxismen. Sedan hittade jag förstås en massa intressant i hennes liv. Men jag använder och utnyttjar Rosa Luxemburg för något jag vill göra. Så var det, beskriver Nina krasst.
Det går ändå inte att undvika frågan om hur hon tänker sig att ett önskvärt skifte skulle kunna se ut, men då skiner uppgivenheten återigen igenom.
– Vi låtsas att alla är antikapitalister och går tillbaka till hur det var år 1974. Vi återsocialiserar allt som då tillhörde oss; skola, apotek, bilprovning och så vidare. Och därifrån utvidgar man den sfären. Men hur gör man det i en global ekonomi? Ja, ni hör ju!
