”Godhetsapostlar”. ”Snällism”. ”Virtue signaling”. Samhällsdebatten har drabbats av en oroande trend. Ambitioner att stå upp för medmänsklighet – exempelvis med medmänniskor på flykt eller som tigger – ifrågasätts allt oftare. Inte bara så att de politiska förslagen kritiseras. Utan att själva den bakomliggande drivkraften – viljan att förbättra tillvaron för utsatta människor – lyfts fram som om den vore något dåligt. Som om ”god”, ”snäll” och ”känslosam” blivit skällsord.

Vi kan kalla det politikens egen machonorm. Precis som hos den generella machonormen är idealet att man som politiker eller opinionsbildare ska vara en känslokall machoman. Man ska dölja sina känslor (åtminstone de omvårdande och empatiska – maskulin ilska över Sveriges påstådda förfall går utmärkt), undvika alla värden som kan uppfattas som ”mjuka”, prioritera förment rationella ting (”ordning” och finanser snarare än människor och rättigheter) och visa sig stark och handlingskraftig – till vilket pris som helst. Idealen är underordnade. Maktens egenvärde och realpolitikens cynism – förklädd till realism – styr.

Medmänsklighet och välvilja avfärdas som ”känslobaserad politik och snyfthistorier” – det är inte ”riktig politik” utan vänsterliberalt flum. Eller, som det så ofta kallas, ”identitetspolitik”. En anklagelse som kan komma även från vänster. Vissa, såväl vänsterdebattörer som högerpolitiker, skapar en konstgjord distinktion mellan å ena sidan äkta, materiell politik, byggd på äkta, materiella intressen, och å andra sidan postmodernt, identitetspolitiskt flum. BNP är äkta – skydd av minoriteter är flummigt.

Det är häpnadsväckande att så många, från vänster till höger, köper den här distinktionen. Som om rasifierades större fattigdom och kortare livslängd, orsakad av strukturell rasism, inte är materiell. Som om tvångssteriliseringarna som drabbade transpersoner så sent som 2013 inte var lika materiella som fruktansvärda. Som om det inte är ett hot mot människors materiella trygghet när svensk polis med våld utvisar flyktingar till döden.

Nu invänder någon: ”Men små skitfrågor då, som ’problematiska’ skämt eller ’sårande’ ord?” Sådana ”identitetspolitiska” frågor kan för en privilegierad verka oviktiga, rentav löjliga. Men i själva verket är dessa frågor av yttersta vikt. De är kopplade till större och djupare problem (så kallade strukturer). Problem som vi bekämpar genom att bekämpa varje uttryck för dem. I vardagen har vi sällan möjlighet att stoppa vare sig våldtäkter eller nazism, men det går utmärkt att ifrågasätta de sexistiska skämt och den användning av n-ordet som utgör en del av samma strukturella problem.

Kampen måste föras på många fronter samtidigt. Högt och lågt, stort och litet, i vardagen och i geopolitiken. Likt miljontals andra tycker jag det är viktigt och nödvändigt att arbeta för utsatta människors liv och rättigheter. I varje läge, alltid och överallt. Om detta gör mig till en godhetsapostel – då är jag en mycket stolt godhetsapostel.