Carlo McCormick är i stan. Han är konstkritikern och graffitikännaren som varit verksam i New York inom gatukonstområdet i över 35 år och han är curator på utställningen Magic city – the art of the streets. Han nickar igenkännande när de restriktioner som Stockholm tampats med kommer på tal.

Han ser likheter med hur graffitin i New York hade samma väg att gå. Han talar om ”the war on graffiti” i 80-talets New York och nämner ”the broken window theory”, som varit något av en ledstjärna också för Stockholms stad innan restriktionerna släpptes. Om ett trasigt fönster inte fixas på en gång signalerar det förfall och leder till större skadegörelse. Men därför är han extra glad över att det är just till Stockholm som den utställning han curerat för det tyska produktionsbolaget SC Exhibitions har kommit:

– Det finns en kraft i gatukonsten som rörelse och den vill vi ta vidare i ett stort format. Vi vill att Magic city ska spegla utvecklingen som skett inom området och den ser vi här i Stockholm.

Gatukonsten säger Carlo McCormick är synonym med urbant liv, med aktivism och politik. Det som gör ett samhälle levande för sina medborgare, förtydligar han.

Fenomenet gatukonst har sedan det började användas som begrepp under 00-talet symboliserat positiva delar av just urban samhällsutveckling och populärkultur. Att jämföra med konstformen graffiti, som många istället associerar till vandalism och kriminalitet. I en rapport finansierad av Brottsförebyggande rådet 2016 om öppna graffitiväggar som möjlig brottsprevention, konstateras att gatukonst precis som graffiti ur juridisk aspekt definieras som skadegörelse, och därmed ur ett polisiärt perspektiv sannolikt också definieras som klotter. Men ändå framhålls att ”gatukonst är mindre stigmatiserat, och tycks inte i alls samma utsträckning varken uppfattas eller beskrivas som ett samhällsproblem.”

Demokratiaspekt

Det är lättare att prata gatukonst än graffiti helt enkelt. Och det görs det nu i allt högre grad och på olika sätt. Ur ett demokratiperspektiv till exempel, att fler röster syns och tar plats gynnar inte bara kulturlivet utan också samhällsklimatet, hävdar många. Införandet av lagliga graffitiväggar i Stockholm har sedan 2014 varit ett sätt för S, MP och Fi att markera att vinden har vänt för utövarna och deras uttryck.

– Gatukonst är i dag en naturlig del av staden och ska behandlas som vilken konstform som helst. Den har givit oss en rad fantastiska verk vi annars stått utan, säger Roger Mogert (S), kulturborgarråd i Stockholm, som var med och avskaffade den nolltolerans för graffiti och gatukonst som rådde mellan 2007 och  2014.

Ja, utrymmet har blivit större för fler aktörer och politiska satsningar i stan har lett till att vi fått fler sanktionerade målningar i vår offentliga miljö. Men hur går det? Vilka uttryck finns därute och vilka är utövarna?

Stephanie Bleier är nöjd. Hon är projektledare på Graffitiförmedlingen och de har rott i land ett imponerande uppdrag som fått mycket av stockholmarnas uppmärksamhet – Graffitiförmedlingen har tagit hit de världskända konstnärerna Os Gêmeos. Bröderna Otávio och Gustavo Pandolfo från Brasilien hörde av sig till Stephanie Bleier och frågade om det fanns möjlighet att komma till Stockholm och måla.

– Jag sa ja, det löser vi! Utan att ha riktig koll, men man säger inte nej till två av världens bästa graffitimålare. Vi jobbade hårt och till slut fick vi napp genom Stockholm konst, som tog beställaransvaret.

En laglig fasad

Graffitiförmedlingen drivs av Kollektivet Livet och förmedlar graffitikonstnärer de har knutna till sin förmedling, med uppdragsgivare. Det har de gjort som Graffitiförmedlingen sedan 2014, men även tidigare i Kollektivet Livets regi. Nu har också politiker och fastighetsägare fått upp ögonen för vad som är möjligt att göra menar de, Os Gêmeos målning som färdigställdes i somras, sitter exempelvis på en bostadsrättsförenings fasad.

Och det pågående samarbete Kollektivet Livet har med fastighetsägarna Atrium Ljungberg finns på en fasad på Kronobergsgatan. Genom ett tioårskontrakt har de haft möjlighet att styra Stockholms enda lagliga fasad, en lyckad omförhandling i samband med att nolltoleransen slopades gav dem dessutom tillstånd att måla över med jämna mellanrum.

– Vi har två ommålningar kvar innan kontraktet går ut, säger Andreas Blom som är kreativ ledare och grundare av Kollektivet Livet och Graffitiförmedlingen.

”Stockholm som stad har varit grå. För mig är en grå stad en förtryckt stad. Människor som lever i en stad där de inte tillåts uttrycka sig är förtryckta.”

Egen stil i Stockholm

Vad har nolltoleransen inneburit för det gatukonstliv vi sett blomstra i högre utsträckning på andra håll än Stockholm? Domen är bitvis hård från dem som är verksamma kring graffiti- och gatukonstscenen. Andreas Blom:

– Nolltoleransen har lett till att en stor mängd unga blivit kriminaliserade. Den har kostat extremt mycket pengar i onödan, samt inte påverkat mängden målat nämnvärt.

Men han menar också att nolltoleransen varit hälsosam för utvecklingen av en egen stil i Stockholm, det finns en påhittighet i material och tekniker, som blivit ett sätt att komma runt policyn. Hans kollega Stephanie Bleier, som har stor kännedom om scenen inte bara i Stockholm utan också i världen:

– Stockholm som stad har varit grå. För mig är en grå stad en förtryckt stad. Människor som lever i en stad där de inte tillåts uttrycka sig är förtryckta.

Muggar i stängslet

Allt som behövs är Gunnebostängsel och en trave vita plastmuggar. De med räfflor på har rätt diameter för att kunna pressas in i stängslets rombform och sitta kvar där. Formuleringarna varierar: ”Du får ledigt idag” eller ”Jag har ett riktigt jobb” är vanligt förekommande. Eller det uppmärksammade budskapet i Observatorielunden med pil åt vänster ”Sagor om evig tillväxt” pekande på Handelshögskolan och pil åt höger ”Andra berättelser”, pekande på Stockholms stadsbibliotek.

– Stängslen är en del av stan, jag hittade ett sätt att kommunicera med enkla medel utan att förstöra något, säger konstnären Patrik Qvist, som uttrycker sig i plastmuggar runt om i Stockholm.

Patrik Qvists ord har funnits i stadsbilden i cirka två år. Han arbetar konstnärligt med frågor om miljö, ekonomi och politik och säger att muggarna blev ett direkt sätt att föra en dialog med stockholmarna som han tidigare saknat.

– Nu börjar folk känna igen budskapen, ibland flyttas muggarna om i egna meningar, det är väldigt fint.

”Stängslen är en del av stan, jag hittade ett sätt att kommunicera med enkla medel utan att förstöra något.”

”Det går trögt”

Julia Riordan är ett välkänt inslag i Stockholms gatukonstscen, som gerillaslöjdare och som muralmålare. Hon kommer från Arvika men har bott här i fyra år, ungefär lika länge som hon taggat gatorna i garn. En hel del virkade budskap har hon fått upp på stängsel och lyktstolpar.

Är det du gör olagligt?

– Det räknas kanske som olaga affischering, men jag har aldrig blivit ifrågasatt. Och allvarligt, det är som att vira en varm tröja kring något, är det förbjudet?

Längs med taket på Boulebar vid Rådhuset sitter en av Julia Riordans senaste målningar, ett beställningsjobb gjort i hennes starka karaktäristiska färger och mönsterkombinationer.

– Jag har alltid velat måla, jag gillar det snabba i sprejfärgen. Det är en stor kontrast mellan det tidskrävande garnet. Det är befriande att kombinera de båda.

Men hon tycker att det går trögt för måleriet i stan. Hon ser förvisso ett större engagemang i dag, men vill att det ska hända mer.

– Vi måste bli fler som målar och det behövs fler seriösa fastighetsägare som vill satsa, säger hon.

Till skillnad från graffitiscenen, som är mer av en subkultur och en identitetsmarkör, har gatukonstscenen en mer varierad skara utövare och en mindre enad identitet. Ofta är det dock lättare att få med sig marknaden och kulturetablissemanget kring gatukonsten, här finns helt enkelt mer pengar för satsningar, även om många alltså tycker att det är för lite. Stockholm konst fick under 2017 en miljon kronor för att genomföra tre väggar, Os Gêmeos på Fiskargatan och en målning av Linnea Rygaard på Stövargatan i Rågsved. Amara Por Dios målning vid Södra latin på Södermalm invigs i dagarna.

– 2018 görs en ny satsning och vi har väggar på gång, bland annat i Grimsta i samarbete med Svenska Bostäder, säger Frida Cornell, projektledare och curator på Stockholm konst.

Roger Mogert (S) säger att staden tagit stora steg apropå graffiti och gatukonst som konstform. Och mer ska det bli, menar han:

– Nästa år dubblerar vi anslaget till Stockholm konst för att få upp fler verk.

Det betyder att Stockholm konst får två miljoner att viga till muralmålningar i det offentliga rummet.

Frihamnen, Magasin 9:

– Titta här, det här får du inte missa. Ser du hur han målat för hand här med sprejburken? Hur varje streck har satts knivskarpt och utan mall? Så här jobbar en konstnär på världsnivå.

Wallerys ägare Jimmie Hall pekar på graffitimålaren Tristan Etons målning som ingår i utställningen Magic city – the art of the street. Det är en privat satsning i graffitins och gatukonstens tecken från SC Exhibitions. Över 60 konstnärer från hela världen finns representerade. Att kunna studera konstformen i utställningssammanhang är viktigt för förståelsen för den, menar utställningens curator Carlo McCormick från New York, på plats för öppningen av Magic City, och den svenska graffitikännaren Malcolm Jacobson, som varit rådgivare till den svenska utställningen. De får medhåll av Jimmie Hall från Wallery, en samlingsplats för graffiti och gatukonst. Vad betyder en sån här utställning för Stockholms gatukonstliv?

– Oerhört mycket. Det här är ett sätt för stockholmarna att se hur konstformen utvecklas. Det är som att ha Abba, Rolling Stones och Beatles samlade på en och samma arena, här finns de största inom den internationella gatukonstscenen representerade. Tillsammans med den svenska scenen, säger Jimmie Hall.

Kraften i uttrycket

Graffitimålaren Huge, Daniel Fahlström, är en av de svenska representanterna, tillsammans med Akay & Olabo och Vegan Flava. Daniel Fahlström upptäckte graffitin 1985 och har målat aktivt sedan i början av 90-talet. I dag gör han fotorealistiskt fångade heliumballonger med sprejfärg. I Magic city ser hans ballonger ut att svaja magiskt för vinden och de stavar hans alias, Huge. Även han betonar vikten av att se den här typen av konst i utställningssammanhang.

– Vi har inte kunnat måla fritt under så många år och det är viktigt att det nu går att visa inspiration i den här skalan och klassen.

I utställningen finns en tidslinje över den svenska graffitin och gatukonsten som påminner om en väsentlig detalj – den svenska scenen har funnits längre än 90- och 00-talets hätska förbudsdebatt om klotter på offentliga väggar. Gatukonsten har varit en vital del av Stockholm under 50 år och det märks på utövarnas ålder – staden har målare som utövat sprejmåleriet i över trettio år utan att tröttna.

Det säger något om kraften i uttrycket och hur stark viljan till kommunikation och kreativitet är. Kanske är det något att uppmuntra snarare än stävja? Det tror i alla fall Stephanie Bleier från Graffitiförmedlingen, som säger att graffiti och gatukonst som kultur må ha förändrats eller utvecklats som form, men i grund och botten handlar det om just mänsklig kreativitet, om att få ta plats:

– Om fler öppna väggar eller fasader blev tillgängliga skulle vi se andra typer av kreativa uttryck. Det handlar om ett mänskligt behov av att uttrycka sig där man lever. Det är inget nytt, det har vi gjort i tusentals år.