Det var återigen fullsatt i stora salen på Humanisten, när skrivarkursen ”Life writing – biografiska genrer i förvandling” bjöd in till öppen föreläsning med den svenska hiphop-legenden. Tidigare har bland annat författaren Nina Björk gästat kursen. Populära gäster kombinerat med ett stort intresse för skrivande är några av framgångsfaktorerna för föreläsningarna.

En droppe midnatt beskrivs som en familjebiografi. Jason Diakité har rotat i den blodiga jord som utgör en del av släktens historia, nämligen slaveriets USA, men han skildrar också sin egen uppväxt med en vit och en svart förälder i trygga men homogena Lund.

– Det är en berättelse om mig, min mamma och pappa och min farfar. Om min relation till min pappa, vad som skavt och vad som varit bra. Men det är ingen uppgörelse av den typen som annars är vanlig i litteraturen mellan män och deras fäder, beskriver han.

”Det finns ingen marknad för en bok om svarta vars gravar sedan länge är täckta av parkeringsplatser”

över bokidén. ”Det finns ingen marknad för en bok om svarta vars gravar sedan länge är täckta av parkeringsplatser” tyckte han. Men Jason lät sina föräldrar läsa manuset innan den slutgiltiga redigeringen. Fyra timmar efter att han hade skickat manuset ringde pappan upp och sa att han hade läst ut boken.

– Det första han kommenterade var att han aldrig har ägt en skrotig bil, vilket jag hade skrivit. Det var en ganska talande kommentar från min far, berättar Jason.

Det materiella har en viktig roll, eller artefakterna, som Jason benämner det. Han beskriver sin farfar som bröt upp från slaveriets South Carolina och flyttade till Harlem.

– Där jobbade han som kypare, hade råd att gå i skor och hade alltid rena nystrukna kläder. Det var för att signalera värdighet – ett begrepp som är viktigt även för mig.

Det enda han har kvar från sin farfar är en rock som håller på att falla sönder. För att söka vidare i sitt förflutna reste Jason till South Carolina för att besöka de bomullsfält som agerade fängelse åt så många.

– Jag kunde inte skriva färdigt boken innan jag åkte dit. Platsen var viktig. Jag stannade på fälten för att plocka bomull själv. När jag kom hem gav jag en fylld burk till pappa som blev väldigt upprörd. ”Skulle du ta med en bit av förintelselägret hem till någon som överlevt Auscwitz?!” sa han.

I sökandet efter sin identitet letar många i sina rötter. Jason stannar dock inte där utan beskriver även sin egen barndom och reflekterar över det som format honom.

– Min skola var etniskt och kulturellt homogen. Det var viktigt att passa in. Från ettan till trean hade alla Kånken-väskor, och i fyran till sexan hade alla Salomon. Man gick dit flocken ville.

Trots försöken kände han aldrig att han passade in. Hudfärgen gjorde sig påmind hur han än försökte intala sig att det inte spelade någon roll.

– Jag har försökt kväsa det, men det väller ut. För att kunna vara en fungerande, älskande, lycklig människa måste jag sluta begränsa mig utifrån min hudfärg! Men det har varit så svårt att skaka av sig. Det är en av de starkaste sakerna som rasism gör med en människa .

Drabbat på ett område, gynnad på ett annat. Med ödmjukhet reflekterar Jason över sina privilegier som uppvuxen i ett tryggt och fritt land, där han lyckats med mycket han företagit sig.

– Jag har aldrig känt på hur fattigdom är. Hur detta tillstånd handikappar människors förmåga att drömma. Jag kan inte tänka mig ett liv där man inte kan se möjligheter i sitt eget liv. Tidigare hade jag inte identifierat mina egna privilegier. Nu har jag grepp om dem, vilket är viktigt för att kunna gå vidare och bli en så bra människa som möjligt . Det är essentiellt att komma ihåg så ofta jag kan.