”Om en lögn berättas tillräckligt många gånger kommer människor att börja se det som en sanning” Detta beryktade citat från nazisternas propagandaminister Joseph Goebbels har kanske aldrig varit mer aktuellt.  ”Faktaresistens” blev ett nyord förra året. När brexit-sidan i den brittiska omröstningen om EU-utträde kampanjade gjorde de det med felaktiga fakta.

”Det var en strategi” medgav kampanjledarna efter sin seger. Liknande inställning till fakta har den amerikanska presidenten Donald Trump.

Efter hans, för många överraskande, vinst i valet kom anklagelser mot den sociala mediejätten Facebook, att deras algoritmer skapat en värld av filterbubblor som fått fejknyheter att dominera flödet för många människor.

Undersökningar visade att Facebook var den primära kanalen för att få nyheter under den amerikanska valrörelsen. Vissa dagar visade det sig att fejknyheter innehållande rena lögner var de nyheter som fick störst spridning på nätverket.

En av dem som kommit att skriva om filterbubblans effekt är författaren och skribenten Per Grankvist.

Han startade upp två konton på Twitter, där det ena representerade en Hillary Clinton-anhängare och det andra Donald Trump. Hillary-kontot följde en massa demokratiska och liberala Twitter-konton och vice versa.

– I den demokratiska bubblan var alla övertygade om att Hillary var den bästa kandidaten, men det var ingen superentusiasm. Kritiken mot henne nådde även in i ”hennes” bubbla. Där fanns också en känsla av självgodhet, att hon självklart skulle vinna. Och det är nog dåligt för mobilisering av röstande, menar Per.

– I Trumps bubbla såg man fler rena fejknyheter, enbart negativa och konspirerande nyheter om Hillary. Det rådde någon form av masspsykos, en fanatism som troligen mobiliserade väljare.

Efter att följt de båda kontona ett tag började Per bli allt mer övertygad om att Trump skulle vinna, och så blev ju också fallet, trots att alla opinionsmätningar visade ett stort övertag för Hillary.

Experimentet föll ut i en bok: En värld av filterbubblor.

– Jag trodde att jag var en kille som hade koll. Men det visade sig att jag hade rätt dålig koll, eftersom jag sitter fast i min filterbubbla. Det första jag lärde mig var om mina egna fördomar. Jag blev förvånad och chockad.

– Det andra jag lärde mig var hur stor skillnad det var mellan bubblorna. Det fanns ingen överlappning överhuvudtaget.

Men det här experimentet är inte representativt för verkligheten, menar GU-forskaren Per Dahlgren som presenterade forskning på området på Sprängkullsgatan i tisdags, eftersom få människor har konton som enbart följer sånt som tycker exakt samma som du.

– Vi tenderar att projicera våra åsikter på våra vänner, vi tror att de tycker samma som vi trots att de egentligen inte gör det. Det är människorna själva som väljer vad de vill ta del av, snarare än tjänsterna. Algoritmerna har inte så stor makt över innehållet som det antyds i debatten, säger han.

Han presenterade hur forskningsläget såg ut på området och menar att det inte finns mycket som tyder på att vi stängs in i filterbubblor, eller ekokammare, på nätet.

– Internet snarare breddar nyhetskonsumtionen. Vi tar del av fler olika sorters medier än tidigare och vi tar del av ungefär lika stor del public service-nyheter som tidigare. Det är bara en liten minskning av konsumtionen, vilket kan härledas till att det politiska intresset minskar, förklarar han.

– Vi kan heller inte beskylla filterbubblorna för att tillhandahålla politisk ensidig information.

Forskningen som Peter Dahlgren presenterar visar att vi visst möts av ”den andra sidan” och att människor snarare tenderar att interagera där man möter den politiska motståndarsidan.

Han lyfter fram ett exempel hur ett antirastiskt konto delar inlägg från en nationalistisk organisation tillsammans med ett debattinlägg.

Däremot tenderar vi människor själva att söka efter information som bekräftar vår redan etablerade uppfattning. Det är också så att människor blir mer upprörda av sådant de läser online jämfört information från traditionella medier eller från mänskliga möten.

– Nätets rapportering gör oss argare, av moraliska skäl. Man ser helt enkelt fler saker man inte tycker om.

Varför nätet triggar dessa känslor verkar ha med både algoritmerna och oss människor att göra. Vi tenderar att interagera mer med artiklar som väcker negativa känslor och dessa får därmed stor spridning.

Han tar ett exempel där Google i en serie inlägg skulle uppmärksamma kvinnor i tech-världen. Flera inlägg med kvinnor på bild publicerades, och ett med en man på. Inlägget med mannen på bild fick överlägset flest reaktioner och spridning, eftersom folk tyckte det var galet att ha en man på bild på detta tema.

Peter Dahlgren menar att det är debatten på nätet som driver polarisering snarare än filterbubblan.

–  Argumenterar man tillräckligt länge på nätet kommer man till slut att bli kallad för Hitler, skämtar han.