Jag sitter och läser om Finlands styrelseskick. Ja, vadå, det kan väl hända vem som helst ibland. Så jag började filosofera över den här texten: ”Finland är en konstitutionell republik, där makten tillhör folket. Medborgarna väljer riksdagsledamöterna. Riksdagen, som utövar den lagstiftande makten, styr regeringen, som har den högsta verkställande makten.”
Och jämförde den med svenska regeringens hemsida, där det står ungefär detsamma, men med en lite annorlunda formulering om regeringens makt: ”Regeringen styr Sverige genom att den verkställer det som riksdagen har beslutat.”
Så i Finland styr riksdagen regeringen. Här styr regeringen Sverige. Det finns ett uns av sanning bakom. I praktiken styr regeringen avsevärt mer i Sverige, medan riksdagen är starkare i Finland.
Detta är intressant i sig, men i båda länder är folket de som har den yttersta makten. Och hur fungerar det egentligen?
Parlamentarism, där folket väljer sina företrädare, är inget orimligt sätt att lösa inflytandet rent praktiskt. Samtidigt, om makten verkligen ska utgå från folket bör det finnas instrument för folket att, när behov uppstår, ta tillbaka makten och initiativet. Och detta oftare än var fjärde år i valet. I Finland uttrycks det synsättet bland annat i rätten till medborgarinitiativ på nationell nivå. Det är något som Sverige borde ta efter.
Vem som helst i Finland kan ta initiativ till att ändra lagen. Det krävs dock 50 000 namnunderskrifter (reglerat hur dessa ska göras) för att förslaget ska gå till riksdagen för behandling. Av de drygt 500 initiativ som tagits har 13 hittills fått tillräckligt antal namnunderskrifter, bland annat initiativet om ”jämställd äktenskapslagstiftning” (detsamma som könsneutral, men initiativtagarna ansåg att ordet könsneutral kunde skrämma bort potentiella sympatisörer).
I just fallet med äktenskapslagen ledde det till ett jakande beslut i riksdagen, och medborgarinitiativet bidrog säkerligen till att trycka på ledamöterna i frågan. Det fungerade således både opinionsbildande och initiativtagande.
Jag anser personligen att rätten till medborgarinitiativ även borde kunna gälla folkomröstningar. Det är mest en principfråga. Om folket har den yttersta makten, men valt att lämna bort den via parlamentarism, så borde det fortfarande finnas möjlighet att ta den tillbaka under vissa förutsättningar.
Så klart kommer i Finland också förslag som i mina ögon är dåliga (som att upphäva beslutet om att införa jämställd äktenskapslagstiftning eller begränsa invandringen). Men även då är medborgarinitiativ en kanal för medborgarna att uttrycka sina åsikter och låta dessa möta allmänheten. Bättre det än att folk bara sitter hemma och gnäller. Att leva med en ständig känsla av frustration och maktlöshet är något av det mest nedbrytande som finns. Det gör knappast människor till trivsamma, ansvarstagande eller aktiva samhällsmedborgare.
Och för övrigt, i en demokrati får man ju leva med att majoriteten tycker annorlunda än en själv ibland.
