I Sverige gillar vi bara valfrihet så länge alla ändå väljer ungefär likadant. Det var kontentan i en klok text av Peter Santesson i Dagens Samhälle för några veckor sedan (Så länge vi tycker likadant är valfriheten inga problem). När exempelvis friskolereformen infördes på 1990-talet var valfriheten det stora argumentet. Låt tusen blommor blomma, ge möjlighet till olika pedagogiker, barn har olika behov! Den offentliga skolan ansågs stelbent och kunde inte tillfredsställa alla barns rätt till utveckling.

Under ett tag hade också många privata skolor och förskolor som startade en egen pedagogisk idé, det kom Waldorfskolor och Reggio Emilia-förskolor och musikskolor och skolor som satsade särskilt på it. Lite i skymundan startade också, utöver de redan etablerade judiska och katolska skolorna, skolor på religiös grund. Flest kristna, men också muslimska.

På det stora hela gick dock utvecklingen inom Friskolesverige så småningom bort från det där med särskilt pedagogik. De stora friskolekoncernerna hade inga säregna koncept utan erbjöd vanliga skolor, som förhoppningsvis var bra. I reklamen började skolorna försöka skilja ut sig genom att erbjuda bäst datorer eller gratis körkortsutbilning. Kunderna, alltså föräldrar och elever, förväntades inte längre välja en skola för undervisningsmodellen.

I takt med kritiken mot de oreglerade vinsterna, och den generella nedgången i svensk skolkvalitet, infördes också allt mer av detaljstyrning. Alla skolor måste ha nationella prov, alla skolor måste ha betyg från sjätte klass (utom av någon anledning Waldorfskolor som fått unik dispens), alla skolor måste följa en centralt bestämd undervisningsgång. Detta för att kunna försäkra sig om att alla barn får en likvärdig skolgång och att inga lycksökare driver skolor enbart för att kunna ta skattepengarna.

Problemet här är förstås att det som ursprungligen var poängen, valfriheten och de olika alternativen, försvinner. Det går inte att utforma någon särskilt annorlunda skolform, om detaljkraven på lika utformning blir allt starkare. Det kan finnas skäl för och emot detta, men det är ett starkt brott mot motiven bakom reformen.

Kritiken mot de religiösa skolorna är annorlunda. Här är det själva förekomsten av religion som anses anstötlig i sig. Skolan är till för barns frihet från föräldrarna. Jag kan förstå den uppfattningen, här finns ett sant liberalt dilemma mellan olika friheter, men varför gäller det bara gudstro? Är inte Waldorf eller tennisskola från späd ålder lika mycket pådyvlande av föräldrarnas ideal? Tidig hård idrott kan för övrigt ge fysiska livslånga skador som religion ändå sällan leder till.

Jag vet inte var jag själv tycker att gränsen går för föräldrars rätt att föra vidare sina traditioner till sina barn. Är kultur mer okej än religion? Hur är det med politik och värderingar? Däremot är det intressant att se den totala omsvängningen i den svenska debatten. Från ett närmast unisont hyllande av valfriheten till ett nästan lika unisont fördömande, när man väl insåg att valfrihet innebär att människor väljer olika.