På bara några år har matsvinnet gått från ett undanskymt problem till en av de hetaste miljöfrågorna i Europa. Andreas Jakobsson är journalist och författare till boken ”Svinnlandet”. Han föreläser också om de här frågorna och menar att de politiska insatserna lyser med sin frånvaro i Sverige. Han har för Syre granskat bristerna i den nya statistiken som presenterades under sommaren.
EU har som mål att halvera matsvinnet till år 2025 och i många europeiska länder pågår arbetet mot matsvinnet för fullt. Ett undantag är Sverige. Orsakerna till trögheten på området är förstås många, men det är lätt att se några specifika hinder som skulle behöva undanröjas för att vi ska ha en chans att uppfylla vår del av matsvinnsminskningen vi förbundit oss att stå för.
Sedan 2013 har Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Naturvårdsverket tillsammans drivit ett gemensamt projekt mot det svenska matsvinnet på uppdrag av den förra regeringen. Budgeten under alla tre år var sammanlagt 12 miljoner kronor och pengarna har bland annat gått till att informera svenska hushåll, kartlägga matsvinnet i olika led i livsmedelskedjan samt studier om åtgärder mot svinnet.
– I dag låter det kanske lågt, men 2012 var frågan inte alls lika mycket på tapeten som i dag. Som jag har förstått det var inställningen att alla tyckte att det var jättebra att det gjordes något på det området, sade Karin Führ Lindqvist, handläggare på Näringsdepartementet tidigare i år.
När uppdraget tog slut vid årsskiftet 2015/2016 fick det inte fortsatt stöd av den nuvarande regeringen.
För att kunna göra ett bra arbete på ett område som matsvinn är det viktigt att man vet var svinnet uppstår och var problemen är mest akuta. Det givna verktyget för det är korrekt och väl underbyggd statistik. Men liksom resten av Sveriges matsvinnsarbete är det området kraftigt eftersatt. Till skillnad från tidigare statistik finns visserligen alla områden med i Naturvårdsverkets senaste rapport Matavfall i Sverige – Uppkomst och behandling 2014 men den lider samtidigt av många brister. Myndigheten släppte en slags förhandsrapport före jul 2015, som bara innehöll de nya siffrorna utan källor och som visade att matsvinnet minskat kraftigt. Hushållens svinn hade visserligen bara gått ner marginellt, men livsmedelsbutikernas svinn hade minskat med en tredjedel på två år, vilket är anmärkningsvärt.
Jämförelse med Europa
När Naturvårdsverket släppte den fullständiga rapporten i somras kan man se tydliga siffror på att hushållen slänger överlägset mest, men tittar man närmare på siffrorna är det mycket som ser konstigt ut om man jämför med andra länder i Europa. Som siffrorna över livsmedelsbutikernas matavfall. Jämför man de svenska siffrorna på 30 000 ton med Norges siffror kan man se att de norska butikerna står för ungefär fyra gånger så mycket svinn per capita jämfört med de svenska.
Att jämföra olika länders statistik med varandra är dock vanskligt eftersom de kan ha olika mätmetoder, men tittar man på fler länders statistik har exempelvis även Finland, Danmark och Schweiz siffror som ligger nära Norges.
– Det verkar osannolikt att Sverige skulle ha så mycket lägre svinn än andra länder, och då är ju frågan vem som har räknat fel, SMED [Svenska miljöemissionsdata] eller alla andra, säger Mattias Eriksson, som forskar om matsvinn på Sveriges Lantbruksuniversitet.
En felkälla kan vara urvalet av butiker som undersökts. Ingår till exempel några butiker som skänker det mesta av det som skulle ha blivit svinn till välgörenhet drar det ner genomsnittet.
Inte helt säkra siffror
Maria Elander, projektledare på IVL Svenska Miljöinstitutet och en av författarna till rapporten, håller med om att siffrorna inte är helt säkra.
– För att öka kvaliteten på matavfallsdata från butiker ytterligare, skulle man kunna titta på fler butiker och titta över en längre period, men det medför också betydligt högre kostnader för att ta fram data, säger hon.
Ett annan kategori i Matavfall i Sverige är jordbruk och fiske med den misstänkt låga siffran 98 000 ton, vilket är ungefär en tiondel av hushållens svinn. I internationella matsvinnsrapporter över de europeiska länderna står jordbruk och fiske för nästan hälften av det totala svinnet. Förklaringen kommer när jag ringer upp Ulrika Franke, som är projektledare på Jordbruksverket och varit med att ta fram siffrorna för matavfall i primärproduktionen. I de svenska siffrorna saknas nämligen stora delar som inte är undersökta än. Till exempel saknas siffror för frukt, samt vissa grönsaker som gurkor och tomater.
Hon håller också med om att svinnet för fisket ligger lågt.
– Ja, där räknar man bara fisken som sorteras ut just innan slakt. Inte bifångster och utkastad fisk. Då blir det låga siffror.
Just bifångsterna, som bland annat beror på EUs krångliga kvotsystem, står för enorma mängder fisk som kastas tillbaka död i havet. Ett skräckexempel är räkfiske som i snitt har 73 procent bifångst, men även när det gäller många andra arter är bifångsterna ofta så stora som 50 procent.
Intryck av exakthet
I Matavfall i Sverige räknar man på ett liknande sätt i köttproduktionen. Bara djur som sorteras ut just innan slakt finns med i statistiken. Inte djur som dör under uppfödningen.
Sammantaget ger de svenska officiella siffrorna en bild av Sverige som ett land som ligger långt fram i utvecklingen i kampen mot matsvinn.
– Det är klart att siffrorna inte avspeglar en exakt sanning utan att det finns stora osäkerheter i resultaten, därför är det lite olyckligt att rapporten exempelvis använder fyra värdesiffror i resulatet vilket ger ett intryck av väldigt exakta mätningar. Samtidigt är ju detta den bästa statistik vi har så man ska inte vara alltför kritisk, men fick jag önska så hade jag gärna sett att man spenderade betydligt större resurser på att ta fram bättre statistik, säger Mattias Eriksson.
Enligt Maria Elander stämmer dock inte den bilden.
– Matavfall är ett svårt område eftersom det uppstår på så olika ställen i värdekedjan. Det gör att man måste använda sig av en rad olika metoder för att uppskatta mängderna. Vi har år för år filat på och förbättrat metoderna att ta fram data. I vissa fall kan det vara svårt att jämföra data från olika metoder rakt av, men vi ligger med våra undersökningar egentligen så bra vi kan. Vi har jobbat med det här i många år och hela tiden förbättrat arbetet, men statistik är alltid en uppskattning av verkligheten.
Butikernas åtgärder
Felaktiga siffror kan dels få konsekvensen att arbetet inte kommer igång eftersom man inte riktigt vet vilket problem som ska åtgärdas, eller att insatserna riskerar att sättas in på fel områden.
– Ett problem är ju att man tror att det är väldigt mycket bättre än det är. Jag har till och med fått avslag på en forskningsansökning för att de som avslog tyckte att matsvinnet ändå bara är ett problem för hushållen, berättar Mattias Eriksson.
När det gäller de stora livsmedelskedjorna riskerar de nu inte regleringar från politiskt håll. De ligger enligt statistiken på så pass låga nivåer jämfört med hushållen. Deras åtgärder är också små i praktiken. Willys och Hemköps koncern Axfood uppger att de i slutet av 2016 har som mål att skänka 200 ton mat, som annars skulle ha kastats, till välgörenhet. Det är cirka 0,8 procent av deras totala svinn. Ett annat exempel är Coops kampanj ”Knasiga frukter och grönsaker” som fick mycket uppmärksamhet förra året men som står för en minimal del av försäljningen på några utvalda butiker.
För att få bukt med matsvinnet krävs insatser på en rad områden. Men för att det ska hända behövs det politiska styrmedel. I Frankrike har man exempelvis förbjudit mataffärer att kasta mat. Ett annat alternativ skulle vara att höja skatten för matavfall. Av de 12,9 miljarder som satsas i den nyligen presenterade klimat- och miljöbudgeten är inte en krona öronmärkt för arbetet mot matsvinn.
