”Naivt.” ”Orealistiskt.” Så kallas ofta argument som utgår från andra värden än pengar. Mänskliga rättigheter och ekologisk hållbarhet avfärdas som flummiga perspektiv utan verklighetsförankring. Tanken är att allt – eller åtminstone allt som är politiskt relevant – kan kvantifieras och värderas i kronor och ören. Dessa beräkningar blir sedan en snäv ram inom vilken seriös politisk debatt är möjlig. Visionärer, ideologer och radikaler som hamnar utanför ramarna diskvalificeras från alla anspråk på seriositet.

Det mest skrämmande exemplet är den nya omsvängningen i flyktingpolitiken. Så sent som för ett år sedan var utgångspunkten inte ekonomisk. Frågan som ställdes var ”hur kan vi hjälpa?”, inte ”hur mycket kostar det?”.  När migrationsminister Tobias Billström ett par år tidigare talat om medmänniskor på flykt som ”volymer” kritiserades han för att sprida SD:s språkbruk, och självaste statsministern gick ut och ifrågasatte sin egen minister. Flyktingar sågs som medmänniskor i behov av hjälp, inte som ansiktslösa och problematiska volymer.

Sedan ändrades allt. Ledarskribenter och politiker från höger till vänster ifrågasatte Sveriges flyktingpolitik utifrån en strikt ekonomisk synvinkel. De brydde sig föga om respekt för mänskliga rättigheter, internationella konventioner eller medmänsklig anständighet. Sådana ting syns ju varken i budgeten eller BNP. Och när regeringen drev igenom sina familjesplittringar och deportationer var målet just att minska de ”volymer” som Billström bara tre år tidigare kritiserades för att ens nämna.

Där är vi i dag: alla som räknas i den politiska debatten upprepar det gamla fascistiska dravlet om att ”vi kan inte ta emot så många”. De som protesterar – aktivister, jurister, flyktingar, statsvetare, Rädda barnen, Röda korset, enstaka partier – avfärdas som naiva världsförbättrare utan förståelse för politikens realiteter (vilket även gäller de ekonomer som med beräkningar visar på invandringens positiva effekter).

Om det finns någon åsiktskorridor i Sverige är det denna: vill du tala om och påverka världen, och inte bara den lilla del som kan mätas i pengar, får du knappast plats i något av de stora maktpartierna och begränsat utrymme i de stora massmedierna. Vänsterpartister som talar om solidaritet och centerpartister som talar om frihet är udda fåglar på en politisk scen dominerad av ett människofientligt konsensus.

I själva verket är det inte medmänsklighetens försvarare som är naiva, orealistiska och verklighetsfrånvända. Den riktiga naiviteten står Löfven för, när han tror att despoten Erdogan – vars regim redan mördat flyktingar – ska ordna ett värdigt flyktingmottagande bara för att EU skickar pengar. Den egentliga bristen på realism finns hos dem som talar om ”systemkollaps” när det värsta som hänt är att enstaka myndigheter är överbelastade. Det verkligt verklighetsfrånvända är att i ett sådant läge öka belastningen på myndigheterna, genom den ineffektiva och inhumana idioti som kallas tillfälliga uppehållstillstånd.