Jag har ibland hamnat i diskussioner där jag har hävdat att Sverigedemokraterna är fascister. Också människor som absolut inte delar SDs ideologiska ståndpunkt har tyckt att det är fel, både faktiskt och strategiskt. Med tiden har jag insett att mitt ställningstagande inte har byggt helt på fakta, utan har varit känslomässigt färgat.

Det är inte särskilt konstruktivt. Eller hederligt. Därför tänkte jag försöka reda ut begreppen. Vad är fascism egentligen? Och är Sverigedemokraterna fascister?

Nationen som identitet

För att förstå fascismen är det nödvändigt att se till dess historia. Som ideologi är den spretig och motsägelsefull, undflyr varje försök att slutgiltigt spika fast dess grundläggande karaktär. Den är lättare att förstå som rörelse, som historiskt fenomen, än som klart avgränsad ideologi.

Det sena 1800-talets Europa kännetecknades av chauvinistisk nationalism. Samtidigt som nya stater bildades växte olika ideologier fram som såg nationen som en överordnad kollektiv identitet. Rasbiologiska idéer sågs inte som ideologiska, utan betraktades som vetenskap långt in på 1900-talet. Självklart fanns internationalistiska och antinationalistiska röster, men de båda världskrigen möjliggjordes av de starka nationalistiska känslor som gick att kanalisera in i ett vansinne som kostade miljoner människor livet.

I den socialistiska och kommunistiska rörelsen menade man att denna utveckling var en logisk förlängning av kapitalismens utveckling. Kapitalismen ansågs försvara sig mot den nödvändiga utvecklingen mot socialism genom nationalistiska och i förlängningen fascistiska idéer. Men trots det anslöt sig snart socialistiska stater till krigen, olika socialistiska rörelser började också anamma nationalistiska ideal.

Politikens mittfåra

Italien var en av de stater som bildades under 1800-talet. Efter att tidigare ha bestått av ett antal mindre stater förenades landet stegvis. Men flera områden som betraktades som italienska förblev delar av andra stater, Korsika och Nice bland annat. Grupper inom den socialistiska rörelsen ville vid tiden för första världskriget att Italien skulle ge sig in i kriget för att erövra dessa områden. Ur dessa grupper växte fascismen fram, med inspiration från bland annat revolutionär syndikalism och Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskan. Resultatet blev från 1919 kampgrupper under Benito Mussolinis ledning som agiterade mot kommunism och pacifistisk socialism och vars så kallade stormavdelningar terroriserade sina politiska motståndare.

Resultatet kan ses som en sorts perverterad socialism. Även om det kan kännas paradoxalt utvecklade den auktoritära socialismen i Lenins efterföljd också maktambitioner och idéer som fjärmade sig från den ursprungliga socialismen. Den italienska fascismens symbol blev ett knippe spön som användes i det antika Rom, fasces, därav namnet. Man fokuserade på staten, individen var underordnad, hyllade styrka och våld snarare än demokrati och ansåg att striden mellan höger och vänster undergrävde statens styrka. Man såg sig som hemmahörande i politikens mittfåra. Rörelsen var uttalat korporativistisk, samhället sågs som en kropp där varje kroppsdel, varje samhällsgrupp spelade sin roll, men där helheten var viktigare än delarna.

Samma andas barn

När Mussolinis parti PNF kom till makten 1922 inrättades en totalitär stat där makten samlades i centrum, andra partier förbjöds, fackföreningarna ställdes under fascisternas kontroll. Genom syndikat tvingades arbetsgivare och arbetare att samarbeta. Kapitalismen ersattes med en korporativt kontrollerad marknad. Även om företagen i stor utsträckning ägdes privat infördes en form av planhushållning liksom i socialistiskt styrda stater.

Nationalsocialismen är samma andas barn som den italienska formen av fascism, men där Mussolini fokuserade på staten, på nationen, såg Hitler folket som den organiska enheten som politiken kretsade kring. Mussolini hånade Hitlers antisemitism, judarna i Italien förföljdes inte och många av dem var medlemmar i fascistpartiet PNF. Nazisterna försökte inte heller avskaffa kapitalismen, även om mycket av näringslivet ställdes under krigsmaskineriets kontroll. Men i grunden är nazismen bara en variant, en transformation av samma idéer som den italienska fascismen, de växte upp ur samma jordmån.

Även om den italienska fascismen inspirerade bland annat de spanska falangisterna och de portugisiska fascisterna hittar jag inga andra exempel på en sådan radikal samhällsomdaning som Mussolini genomförde. I den bemärkelsen går Sverigedemokraterna självklart inte att se som fascistiska. Naturligtvis vill de inte avskaffa den fria marknaden, införa planhushållning och inrätta statligt kontrollerade fackförbund. Kopplingen till det som brukar kallas nationalsyndikalism är förlorad för länge sen.

Mer känsla än tanke

Men dessvärre är det hela inte så enkelt. Fascism blev snart ett begrepp som kom att stå för en större grupp av ideologier och rörelser, många inspirerade av Mussolini och Hitler, men ofta med andra drivkrafter och andra grupper bakom.

Fascismen dog inte med Mussolini. Precis som socialismen diversifierades den, transformerades i led efter led och skapade mängder av rörelser med ett grundläggande gemensamt sentiment. De olika rörelserna kommer för den skull inte nödvändigtvis särskilt bra överens, men de ansluter till en gemensam tanketradition, en historia och kanske framför allt en emotionell bas. För fascismen bygger snarare på känsla än på tanke.

Historiker och samhällsvetare har käbblat sedan Mussolinis tid om vad fascism egentligen är. Mer, skulle jag tro, på grund av ideologiska hänsyn än vetenskapliga. Det kan ha politiska poänger att se fascismen ur en viss vinkel, att använda en definition av fascism som tjänar ens egna syften. Men det går att påstå att fascismen har vissa tydliga drag som återkommer, om än i olika klädedräkt. Nationalism, motstånd mot liberalism, konservatism och socialism. Den är totalitär, antidemokratisk och antiintellektuell.

Generisk fascism

Men idégodset är inte det centrala, utan just det känslomoln den göds i. En extremnationalistisk tradition som tar sin energi och utgångspunkt från rädslan för samhällets förfall, från känslan av den egna gruppens förnedring och förföljelse, som överkompenserar genom att hylla styrka och renhet och förnekar den omgivande världens världsuppfattning som korrupt, fientlig mot den egna nationen. Och som anser sig sitta på en sanning som de andra inte förmår eller vill inse och därför tar sig rätt att inte bara ljuga för att rädda sitt folk, utan också använda våld.
”… de ansluter till en gemensam tanketradition, en historia och kanske framför allt en emotionell bas. För fascismen bygger snarare på känsla än på tanke.”

Pinochets Chile var inte ett korporativistiskt samhälle. Det var en ultrakapitalistisk militärdiktatur. Den byggde inte sin makt på rasistiska eller extremnationalistiska idéer, men det är ganska säkert att den hade idémässiga kontakter med Mussolini via den spanska diktaturen. Men den upprätthöll sin makt med hjälp av ekonomiska doktriner som snarare var liberala än något annat. Militärdiktaturen valde en helt annan väg än Mussolini för att motarbeta vad man såg som en socialistisk pest.

Fascismen är inte ett gäng avgränsade idéer. Inte ett färdigt ideologiskt paket. Fascismen är ett läge, en tradition. Och i den traditionen har SD sina rötter. Att påstå något annat är lika ohederligt som att säga att Vänsterpartiet inte har sina rötter i socialism och leninistisk kommunism. SDs partiprogram bär tydliga spår av fascism i en vidare bemärkelse som ibland kallas generisk fascism, trots att partiet har domesticerats, för fram en i många stycken extremt centristisk politik, om än med borgerlig vinkling. Även om tankegodset tydligt skiner igenom i partiets material och retorik kan de framstå som något annat än fascister. Men alla ideologier förnyar sig, och jag vågar påstå att SD centralt är ett halvtaskigt reformerat fascistiskt parti.

Bygger på folkförakt

Men, som så många invänder, är det inte strategiskt felaktigt att kalla dem fascister? Driver vi inte folk i famnen på dem på det sättet? Ja, det är möjligt. Om de inte vore fascister. Under flera decennier delades epitetet fascist ut rätt frikostigt till alla möjliga politiska företrädare. Thatcher, vars politik onekligen ledde till ett segregerat och ojämlikt samhälle, men som var allt annat än fascist. Olika socialdemokratiska rörelser, som måhända var korporativistiska kapitalistmedlöpare, men inte heller fascister.

Men så länge vi kan säga att en giftig orm är giftig utan att oroa oss för att det människor ska tro att den inte är det, så är nog den faran rätt begränsad. De farhågorna bygger snarare på ett folkförakt, ett bristande förtroende för människors förmåga att tänka själva, som är lika farligt som fascismen som sådan.