Jord, vatten, uran. Det är vad livet i nordvästra Nebraska kretsar kring. Men hur är det att leva granne med en urangruva och hur pass ren och miljösäker är industrin som bryter ett av naturens tyngsta grundämnen, utan vilket det aldrig hade blivit någon kärnkraft eller några kärnvapen? På följande sidor får Syres läsare ta del av tre utdrag ur journalisten och författaren Klas Lundströms kommande bok Urangruvan på prärien.

1. Uran

Crawford kallas för trädgården bortom Sandhills och är omringad av prärie. En ung stad med cirka tusen invånare, grundad 1886 som militär utpost och knutpunkt för järnvägen. Efter ”indiankrigen” under 1800-talets senare hälft hade präriens ursprungsfolk besegrats militärt och stängts in i reservat. Prärien låg öppen och inbjudande som ett stilla hav för penningstarka aktörer från Europa och det urbana östra USA som hade fått upp ögonen för Great Plains jordbrukspotential.
I nordvästra Nebraska gick uranjakten av stapeln samtidigt som Kalla kriget led mot sitt slut. Nya geopolitiska lägen ställde den amerikanska uranproduktionen i ett vägskäl: kapplöpningen var ett minne blott, kärnvapenprogram avslutade och planerna på ”en ny kärnkraftsgeneration” var raserade i sviterna av olyckan vid Three Mile Island utanför Harrisburg den 28 mars 1979.

Tre decennier efter de första stapplande gruvstegen på prärien har uranproduktionen intill åsen Crow Butte utanför Crawford nått sitt eget oundvikliga vägskäl. Antingen expanderar Cameco Resources, världens största uranproducent, i hopp om att förnya sin verksamhet, och de gräver nya uranbrunnar inne i Crawfords stadskärna – eller så sätts det punkt för uranproduktion i nordvästra Nebraska och stadens invånare tvingas leta efter nya ekonomiska livlinor.

Den solnötta skylten med texten Squaw Creek Road har sett mycket genom åren. Längre upp längs vägen, på krönet som reser sig ovanför åkrar och bondgårdar några kilometer utanför Crawfords stadskärna, låg familjen Gibbons paradis på jorden. Marken hade de fått tack vare ”Homesteaderlagen” som delade ut jordlotter till amerikaner som var villiga att bryta upp och flytta västerut för att påskynda koloniseringen av prärien. Nebraska var den första delstaten att implementera lagen 1863, ett politiskt projekt med enbart vinnare enligt makten i öst. Nybyggare fick sin jord, järnvägsbolagen fick sina järnvägslinjer och storstäderna blev av med sin slum medan hela Amerika fick mat att sätta på borden.

Fyra jordbrukargenerationer Gibbons njöt av den majestätiska utsikten under den stigande solen över kortgräsfälten vid det ensamma berget Crow Butte. Det är en helig punkt för Oglala-Lakotafolket och en plats som den mytomspunne krigaren Crazy Horse sökte sig till för att meditera och be strax före sin död 1877 vid militärutposten Fort Robinson.

 

Familjen Gibbons rötter är sammantvinnade med jorden. På prärien sägs det att troheten till bergen och de ständiga vindbyarna formar människor, djur och växter. Här lutar sig människor västerut och träden österut och mellan dem bjuder horisonten upp vinden till dans. Här förenas den amerikanska västerns samtliga komponenter: arbete, rekreation, tro. Men framför allt hopp. Och tillsammans formade familjen Gibbons liksom otaliga andra nybyggarfamiljer en tillvaro som utgick från jorden.

Men måndagen den 18 maj 1992 förändrades allt.

Från köket hörde Beth Gibbons det utdragna tjutet från traktortutan. Den då 54-åriga Beth släppte allt och sprang ut och fann maken Harold likblek.

”Jag är sjuk.”

Den 68-årige bonden jämrade sig medan han halade sig ner från traktorn.

Harold var född i Crawford, Beth växte upp i Sandhills och de hade träffats på en dans som unga. Senvåren 1959 gifte de sig och bosatte sig på Harolds familjegård. De visste vad som krävdes för att få vardagen att gå ihop och livet att fungera på prärien. Harold Gibbons arbetade hårt, steg upp i vargtimmen för att se efter djuren och drack sitt morgonkaffe medan himlen  skakade av sig sina nattgrå nyanser och gryningsrodnade.

Harold var aldrig sjuk, gick i kyrkan om söndagarna som en god kristen och vände sig till Gud för beskydd och stöd. Men nu när Harold raglade in i huset hade allt kastats över ända. Beth stängde grinden så att korna inte skulle ströva ut på landsvägen som hade dragits några år tidigare, den som förenade Crawford med urangruvan.

Gud måste befinna sig annorstädes den här morgonen, tänkte Beth när hon fann maken hjälplöst nedsjunken i vardagsrumssoffan. Plötsligt såg han svag ut.

”Ska jag ringa efter ambulans?”

”Nej då”, lugnade Harold. ”Det går säkert över om jag bara får vila lite.”

Beth gick till köket för att ordna något åt Harold att äta och dricka, men när hon en stund senare tittade till honom igen hade makens hjärta slutat slå.
På väg till sjukhuset var Beth nära att köra i diket medan hon försökte hålla samma hastighet som ambulansen. Kort efter ankomsten konstaterade läkaren att Harold Gibbons var död. Hjärtinfarkt. En sjuksköterska försåg Beth med en stol så att hon inte skulle svimma av chocken. Livet – så som hon hittills levt och känt det – försvann som när någon blåser ut ett ljus.

Beth fylldes av en märklig känsla när hon vandrade med kängprydda fötter i samma hösttunga och vårleriga jordar som Harold hade plöjt till sitt livsverk. Deras livsverk. Från grusvägen på andra sidan om det höga gräset där deras mark tog slut kastades damm upp av lastbilar som åkte fram och tillbaka till urangruvan. Ibland gick trafiken så tät att dammolnen bildade sköld mot solen.

– Gruvan var som ett tecken på sämre tider, för alla. Som en korp som för med sig dåliga nyheter.

På kyrkogården i centrala Crawford ligger Harold begraven under en enkel gravsten med en ros som symboliserar deras liv tillsammans. I fem år efter hans död bedrev Beth ensam jordbruk och vallade boskap. Lika mycket i ett försök att gå vidare som för att hålla tårarna borta.

– Det hände att jag upptäckte att tårarna bara rann när jag körde traktorn, samma traktor som Harold hade använt i så många år, säger hon.

Den där oroskänslan i magen vägrade lämna henne ifred. Den som Beth och Harold hade levt med de sista åren tillsammans, den där känslan som började gro samtidigt som uran började brytas på markerna intill familjegården. Snart hörde de rykten om förstörda åkermarker och förgiftade grundvattenbrunnar. Under otaliga sömnlösa nätter kastade skenet och ljuden från urangruvan sina frågor över Beth: Hur kunde en fullt frisk karl med bra värden och sund livsstil falla ihop och dö inom loppet av en timme?

Även minnet efter Harolds egna konstaterande ekade inom henne: Om tjugo år kommer alla att vara döda.

Så hade han sagt när han slog sig ner vid köksbordet efter ett besök hos några vänner i Wyoming. Hans vänner var gruvkarlar som ena sekunden hostade lungorna ur sig för att i nästa försäkra att det var ”bra pengar” och ”värt lite svett och blod”. Att arbeta i och leva i närheten av uran- eller kolgruvor var förenligt med hälsorisker, hade de förklarat för Harold.

Sommaren 2014 fick Beth veta att den siste av Harolds vänner hade avlidit i sviterna av lungcancer. Då hade Beth Gibbons redan flyttat in till Crawford och med i flyttlasset fanns sorgen och de många ouppklarade frågorna.

– Hade Harold dött av radioaktiv exponering? Den frågan har jag inte kunnat släppa. Jag kan bara inte. Det är som om Harold sitter på min axel och uppmanar mig att fortsätta ställa de obekväma frågorna tills vi får något ordentligt svar på dem. Det är inte bara för min egen skull, utan med omtanke för hela regionen.

När ”gula kakor” började brytas nästgårds visste Beth och Harold lika lite om uranutvinning som de flesta i Crawford. Rikliga uranfyndigheter kartlades vid Crow Butte redan 1980, men det var först mot slutet av samma årtionde som industrifolk och geologer från det lokala gruvbolaget Ferret Exploration Company (FEN) och det wyomingbaserade Uranerz vallfärdade hit.

Det var en tid då uranets framgångsrika år tycktes ha sprungit ifrån den amerikanska västern. Under Kalla kriget var USA världens ledande uranproducent och gruvorna gödde det amerikanska kärnvapenprogrammet med isotopen uran–235, den komponent som kan framtvinga en kedjereaktion, men ett element som utgör mindre än 1 procent av naturligt uran. Med tiden växte efterfrågan på uran från USAs civila kärnkraftverk och dominerar numera marknaden.

Boomdecennierna öppnade tusentals gruvor i den amerikanska västern och erbjöd arbetstillfällen och skatteintäkter. Samhällen pantsatte sin ekonomiska existens kring uranproduktionen. Men olyckan vid kärnkraftverket Three Mile Island innebar ett bakslag för industrin; opinionen vände och förutom en pikant och direktsänd kärnkraftsolycka tvingades atomindustrin även tampas med frekventa driftstörningar och skenande kostnader. Även ickespridningsavtalet av kärnvapen som USA och dåvarande Sovjetunionen ingick slog hårt mot uranindustrin. Till slut sprack ballongen och den amerikanska västerns ”uranstäder” tömdes på jobb, invånare och syfte. De utan någonstans att ta vägen blev kvar. Mest utsatta var förstamerikaner som levt i och av regionerna både före och under uranruschen, och som nu fann sig vara grannar till övergivna gruvor och läckande avfallsdammar.

Den federala myndigheten Bureau of Land Management uppskattar att den amerikanska västerns 14 delstater tillsammans inhyser flera tusen övergivna urangruvor.

2. Vatten

”Oceanen under prärien”. Det är vad akvifären Ogallala kallas. Ett av planetens största sötvattenmagasin.

Ogallala är ingen sjö, inte heller någon flod utan påminner snarare om en svamp som samlat tusen biljoner liter vatten i ett poröst jordlager under åtta delstater: Colorado, Kansas, Nebraska, New Mexico, Oklahoma, South Dakota, Texas och Wyoming. Akvifären förser miljontals människor med dricksvatten och Ogallalas tillgång varierar från delstat till delstat. De största lagren återfinns under Nebraska, som trots knappt 20 invånare per kvadratkilometer är USA:s tredje största grundvattenkonsument. Delstatens höga vattenkonsumtion bottnar främst i storskaligt jordbruk.

Utanför Chadron är vinden det enda som vittnar om någon form av rörelse. Det där vykortsintrycket återvänder; prärie, uppspärrad himmel och något ensamt träd som håller horisonten i handen. Chadron grundades som utpost för franska pälsjägare 1833 men blev snart en viktig oas för skandinaviska och östeuropeiska nybyggare. Jordbruket har förblivit regionens enda synliga industri – närmaste storstad ligger minst 20 mil härifrån, i alla riktningar – och en knapp mil ifrån stadskärnan ligger reservatet Pine Ridge.

 

Hannan LaGarry begrundar alla möjliga utsikter medan han drar två grova fingrar genom sitt Gandalfliknande skägg. Han är uppvuxen och bosatt i Chadron och undervisar i geologi och forskar vid Oglala Lakota College och spenderar varje arbetsdag två timmar i rörelse; från hemmet i Nebraskas traditionella jordbrukslundar till eleverna och forskningen i Pine Ridge.

– Jag önskar att jag en dag kunde känna att Chadron och Pine Ridge tillhörde samma ekonomiska och politiska värld. Men det gör de inte. Det är mer än en delstatsgräns som skiljer dem åt.

Oglala Lakota College bildades 1971, i samma veva som American Indian Movement (AIM) genomförde en rad uppmärksammade ockupationer: bland annat av den gamla fängelseön Alcatraz utanför San Fransisco och myndigheten Bureau of Indian Affairs i Washington DC. AIM nådde sin mediala zenit 1973 i samband med ockupationen av samhället Wounded Knee i Pine Ridge. En protestaktion med rötterna i reservatets försämrade politiska och sociala klimat men som snart blev en militär belägring med dödsfall och våld. USA stod på randen till väpnad konflikt. I bakgrunden fanns kampen om naturresurserna – uranet och vattnet. Hannan LaGarry, son till franska nybyggare, kunde liksom andra boende i Pine Ridges gränsstäder inte röra sig fritt längs vägarna.
Det var en tid präglad av belägring och hat.

Sprickan mellan reservatet och omvärlden växte och viljan till försoning överskuggades länge av olika versioner av händelseförloppet vid Wounded Knee. Nu har åren lagt ett glömskans täcke över alltsammans, åtminstone på ytan. Men behovet av svar är fortfarande stort och växer bland unga Lakotas. De lokaldemokratiska samhällen som presidenten Thomas Jefferson (1801–1809) hade för avsikt att plantera i den vite amerikanens nya koloni i väst var tänkt att inkludera förstamerikanerna, med assimileringspolitik och tvång, om nödvändigt. I slutändan skulle de tillhöra ett och samma samfund och samhälle.

Amerika.

Så blev det inte.

Hannan LaGarry suckar och ser sig omkring. Den tydligaste utsikten just nu är Great Plains förkroppsligande av det som general Zebulon Pike beskrev som en enda stor öken i sin ödesmättade korrespondens med president Jefferson. En region utan liv eller befolkning.
Det är vad som står på spel, menar Hannan.

– Regionen som beboelig plats. Punkt slut. Oförutsägbara vädermönster än inget att bjuda upp till dans hur som helst, du riskerar nämligen att dratta på ändan och slå dig. Illa, dessutom. Regionens geologiska förutsättningar är heller inte optimala för uranproduktion: marken är porös och det är nära till livsviktiga sötvattenbrunnar.

 

Great Plains nyckfulla regncykel och ett glupskt jordbruk banade väg för Dust Bowl-eran, USAs hittills värsta och till stor del människoproducerade ekologiska katastrof. Nu håller samma komponenter, med god hjälp av ohållbar dränering av sötvattenmagasinen, på att cementera den väldiga amerikanska prärien till ett permanent ökenlandskap. Nordvästra Nebraskas invånare har hamnat i skottlinjen till ett flerfrontskrig, menar Hannan; den oförutsägbara vinden och annalkande erosionen breder ut sig som en ekologisk kallbrand som människan bemöter genom att gräva djupare brunnar och introducera än mer vattenkrävande bevattningssystem.

– Den här regionens största tillgång är helt klart vattnet. Jordbrukets bevattningssystem använder sig av hisnande mängder, och det gör även gruvindustrin. Vad folk inte tagit till sig är att vår egentligen enda sötvattenkälla – Ogallala – på flera håll har pumpats torr. Utan tillgång till vatten överlever du inte, särskilt inte i så pass utsatta regioner som Great Plains.

Samtliga frågor som rör matsuveränitet, klimatförändringar, växt- och djurliv, hållbart boende och energioberoende återkommer till en och samma stötesten: tillgången till rent dricksvatten.

– Lite beroende på var i Nebraska du befinner dig räknar vi med att vattenreserverna kan räcka i högst tre decennier till. Högst. På andra håll bara fram till 2030. Om vi inte ändrar på saker och ting, vill säga. Vattnet i Ogallalaakvifären är omkring 26 000 år gammalt och en kvarleva från den senaste istiden. En mindre ocean som råkade kapslas in rakt under en av planetens torraste regioner. Så hur mycket mer uran tål de amerikanska sötvattenkällorna, och i synnerhet Ogallala? De sötvattenmängder som vi behöver för att överleva används i nuläget för att utvinna ett grundämne som inte kommer oss till del. Det skickas på export.

3. Jord

De oheliga allianserna och rörelserna som växte fram under 1980-talet har skördat en rad segrar mot uran- och dammplaner runtom i South Dakota. Men det återstår att se huruvida dagens miljöstrider – inte bara mot nya gruvplaner i Black Hills utan kanske främst mot Keystone XL:s oljeledning – lyckas rädda South Dakotas industrifria jord och delstatens självbild som »orört land«. Frihandelsavtal som NAFTA gör det väsentligt svårare för sociala rörelser och miljöorganisationer att navigera sig fram genom finstilt juridik i hopp om att hålla multinationella energibolag på andra sidan präriehorisonten. Än mindre åberopa ekologiska resurser som mer värda än ekonomiska.

Charmaine White Face fick först höra talas om uran när hon var nio år. Hennes lärare berättade om ett grundämne med ett märkligt klingande namn som användes för att tillverka en bomb som USA hade fällt två upplagor av över Hiroshima och Nagasaki. Bomberna hade satt punkt för ett världskrig och det kunde nästan sägas att världen hade uranet att tacka för freden.

Men tio år efter krigsslutet var det en fred beväpnad till tänderna. Kalla kriget rasade och det anstod varje amerikansk medborgare att göra vad den kunde för att slippa se fosterlandet på knä. Under deras fötter och i markerna som omgärdade Pine Ridge – för att inte tala om de heliga svarta bergen, Black Hills – låg uranet och väntade.

Men det var inte marken som Charmaine White Faces lärare uppmanade sina elever att vända blicken mot – utan himlen. Kalla krigets främsta bomber var imaginära atombomber.

– Vi fick gömma oss under våra bänkar eller springa till närmaste skyddsrum, om det fanns något, minns hon.

Kriget är över sedan länge, men uranet förblir närvarande i reservatinvånarnas liv och själv känner hon sig helt omringad av jordens radioaktiva grundämnen. Är det inte i form av urangruvor som Crow Butte eller övergivna före detta boomstäder som Edgemont har självbekostade prover av brunnar och vattendrag nära hemmet visat spår av radioaktiva substanser.

Det styr hennes liv. Kampen mot uranet.

Eller snarare kampen för det radioaktiva grundämnets rätt att få bli lämnad ifred.

– Jag tänker inte på uran som en fyndighet eller rikedom, utan enbart som en del av Moder jord som inte bör grävas upp av den enkla anledningen att det är en del av henne. Skulle vi gräva i en människokropp för att få ut något, till exempel kalcium? Nej. Av samma anledning bör vi inte gräva i Moder jord. Hon är vår närstående och allt som vi är och har kommer ursprungligen från henne. Uranbrytning – var den än äger rum, i Black Hills eller nordvästra Nebraska – skadar först jorden och därefter oss. Vi kommer inte ifrån det. Uran är ett farligt grundämne, glöm inte det.

 

Charmaine White Face är biolog och ägnar sedan tio år tillbaka all sin vakna tid åt den sociala rörelsen Defenders of the Black Hills som med vattenprover, debattartiklar och seminarier informerar allmänheten om uranets avigsidor. En spegelvärld till Crow Buttes ägare Cameco Resources, som på sin hemsida beskriver uran som ”en gåva från jorden”.

Vem får vilka gåvor, undrar Charmaine White Face.

– Olika gåvor tillfaller olika inblandade i produktionen och inom atomindustrin råder en strikt hierarki. De ekonomiska russinen av Crow Buttes ”gula kakor” hamnar på Cameco Resources tallrik, de ekologiska konsekvenserna får Moder jord, djur och människor i regionen broderligt dela på. Och leva med.

När produktionen peakade på 1970-talet ståtade USA med 384 godkända urangruvor, varav alla utom fyra återfanns på marker som tillhörde ursprungsfolk. Det värsta, menar hon, är att förstamerikanerna aldrig bjudit in uranindustrin att slå sig ner innanför reservatsgränserna.

– Vi förstamerikaner har inte bett om det här. Först besegrades vi militärt och drevs till randen av utrotning tills vi stängdes in i reservat. Ironin i det hela var bara det att reservaten råkade sitta på de största mineralskatterna i hela USA. Så nu önskar de väl inget hellre än att vi bara faller ihop och dör.

Många är redan, dess värre, på god väg.

Charmaine White Face pekar på situationen i Navajo Nation där en rapport från miljömyndigheten EPA uppskattat att över 500 urangruvor står öde och övergivna. Den största utmaningen är enligt myndigheten att utkräva ansvar från före detta aktörer när det gäller miljösanering och kompensation till boende. Den amerikanska minerallagen har kallats »den sista gratislunchen i västern« med hänvisning till de generösa villkoren som varje mineralletare och gruvaktör etablerat sig med genom åren.