”För djuren är alla människor nazister. Deras korta, plågsamma liv i fönsterlösa djurfabriker är ett ständigt pågående Treblinka.”
Denna koppling mellan förintelsen och djurindustrin finns med i flera böcker av den hängivna vegetarianen och polskfödda juden Isaac Bashevis Singer, 1978 års Nobelpristagare i litteratur, som levde mellan 1902 och 1991.
I Djurens förintelse går författarna, Pelle Strindlund och Henrik Wig, vidare med denna jämförelse och belyser likheter mellan ideologierna bakom Förintelsen och djurindustrin ur många olika perspektiv.
Den 650 sidor långa boken är den mest tankeväckande djurrättsskrift som jag någonsin har läst. Det förvånade mig hur många och tydliga paralleller det finns mellan de tankebyggnader som rättfärdigar de två företeelserna.
Boken är späckad med aktuella citat från kända personer som syftar till att blottlägga den ideologi i samhället som ger oss makten och rätten att döda andra djur utan att behöva känna dåligt samvete.
Gustav Fridolin, utbildningsminister och jägare, beskriver jakten som ”ett gemensamt förvaltande av en gemensam resurs”. En grupp individer, de vilda djuren, saknar egenvärde. De finns till, i bästa fall, endast för vår skull. Så ser tyvärr också Medelsvensson på de djuren i dag, inte bara Gustav Fridolin. Vad lantbruksdjuren är till för framgår av benämningar som köttdjur, mjölkkor och slaktkycklingar.
Nazismen, som den beskrivs i Adolf Hitlers självbiografi Mein Kampf och som den praktiserades i Tredje riket, ser ryssar och andra östeuropeiska folk på ett liknande sätt. Slaver är en resurs för renrasiga arier i form av arbetskraft och inget mer. De är råmaterial att bruka och ta för sig av. De kan dödas när och om tysken vill det.
”Visste du att Pol Pot var köttätare?” I en Lilla Berlin-strippserie som gjort viral succé vänder Ellen Ekman mästerligt på en vanlig replik, riktad mot vegetarianer. När djurrätt och vegetarianism diskuteras påstås nämligen ofta att Hitler var vegetarian och att nazismen hade en vision om ett vegetariskt samhälle. Slutsatsen, ofta outtalad, är att en överdriven omsorg om djur kan leda till nazismens människoförakt. Djurens förintelse går till botten med denna seglivade myt och granskar dess källor.
De flesta tror nog att nazisterna var sadistiskt lagda och onda. Men sanningen är att det flertalet i det nazistiska systemet var vanliga människor som plikttroget utförde sitt arbete. Det krävs nästan ingenting för att bara flyta med.
Författarna visar hur nazisterna använde djurförtrycket som en modell för att förtrycka och förinta människor. Djurens förintelse avslutas med de tänkvärda orden: ”Varje gång vi avvisar våldet och istället omfamnar medkänslan uttrycker vi vår vision av hur vi vill att världen som helhet ska se ut. En värld där vi inte längre är härskare utan lever sida vid sida med alla dem som, liksom vi, fått jorden till sitt hem.”
