När jag var tonåring hängde jag i den leninistiska vänstern. Några kompisar och jag roade oss med att gå på andra vänstergruppers möten. Och det roligaste var när några människor då och då ville återupprätta det kommunistiska partiet. Långa utläggningar om vad som hade gått snett i de gamla och om ideologisk renhet.

I själva verket var det oftast personliga motsättningar som låg bakom. Jag tror inte att så många människor gör en öppen intellektuell analys och sen hittar den bästa ideologin för att skapa en bättre värld. Det börjar med en uppsättning idéer och framför allt känslor, ofta en luddig samling attityder. Sen får ideologin fylla i resten.

När jag flyttade till Stockholm på 80-talet försökte jag börja hålla på Hammarby. Jag trivdes på Södermalm och var en sån där som skulle gå med grönvit halsduk. Men det bara gick inte. Jag fick inte till känslan. Lika lite kan jag bestämma mig för att förändra min ideologiska hemvist.

Men jag lämnade den auktoritära vänstern efter några händelser som fick mig att förstå att jag inte hörde hemma där. Många år var jag vilse i den politiska pannkakan, men långsamt förändrades mitt tänkande. Jag började hålla på Hammarby också. Den medvetna ansträngningen fungerade inte, däremot en långsam process.

En gissning är att högst en halv procent av befolkningen är anarkister på samma sätt som jag. Med ett ben i en frihetlig marxistisk tradition och ett i en blandning av syndikalism och social anarkism. En del av denna lilla grupp är pacifister, vilket jag inte är. En del är ateister, vilket jag inte är och så vidare.

Tänk den märkliga tanken att jag skulle starta ett parti för alla som tycker exakt som jag. Jag skulle vara rätt ensam på mötet. Åsiktsskillnader är en viktig del av den politiska dynamiken. Jag känner samhörighet med flera politiska grupperingar, trots att de inte tycker som jag i alla frågor. Själva idén med frihetlighet är ju att folk ska befrias. Inte stängas in i trånga åsiktsbås.

Samtidigt kan jag ju inte acceptera fundamentalistiska, antidemokratiska, antifeministiska idéer och liknande.

Ett begrepp som har dykt upp de senaste åren i religionskritiska vänstergrupper är ”regressiv vänster”. Sam Harris, som mest har populariserat begreppet, använder det för att beskriva en vänster som tror sig vara progressiv, men som försvarar konservativa och patriarkala kulturella fenomen under förevändningen att man ska respektera olika kulturer.

I grunden tror jag att det handlar om att försvara min fiendes fiende. Om rasister och fascister kritiserar något måste jag försvara det, eftersom jag sitter på insikter som är sannare än andras. Muslimer är utsatta för strukturell rasism och den som kritiserar islam är med nödvändighet rasist.

Ja, den som utsätts för rasism måste försvaras, men även en förtryckt människa kan vara en förtryckare. Kulturer är komplicerade system. Molnen på den kulturella himlen blåser ofta åt olika håll.

Regressiva tendenser är inget nytt. Men det börjar gå överstyr. Igen. Det grälas intensivt, människor anklagas för det ena och det andra och till slut blir ingen kvar. Utom jag, jag, jag.

Oavsett hur jag ser på kulturer ser jag på det man kan kalla regressiv vänster som på den auktoritära vänstern från mina tonår. Självklart har jag ideologiska principer som jag inte tänker backa från. Jag är demokrat. Feminist. Antirasist. Antifunkist. Om ett idésystem säger att vissa får bryta mot sådana grundläggande principer är det fel på idésystemet. Och vi kan inte bygga ett öppet och gott samhälle på tanken att vissa, av kulturella eller andra skäl, inte behöver respektera dessa principer. Ett slags omvänt kulturellt slaveri som jag inte tänker delta i.