Debatten om tiggarnas existens har tagit fart igen. I mars testade Göran Persson frågan, och nu gick civilminister Ardalan Shekarabi ut och förklarade i DN att han avser att undersöka våra nordiska grannländers hantering av frågan. Han vill inte utesluta vare sig kommunalt eller nationellt förbud mot tiggeri. Till samma reporter säger Shekarabi att ”målet måste vara att få bort tiggeriet. Det är ingen lösning på fattigdomen. Lösningen på diskrimineringen och utanförskapet i Rumänien och Bulgarien är inte och kommer aldrig att vara att vi har tiggeri på svenska gator”.

Med den inställningen blir det lätt att landa i tankar på förbud. Inte för att det har någon utsikt att lösa problemet med diskriminering i Rumänien eller Bulgarien, utan för att ett effektivt formulerat och verkställt förbud kommer att få tiggeriet att sluta. Men att förbjuda människor att be om hjälp är något som inte enkelt låter sig göras ens om man vill det. I Norge blev det till slut bara en kommun som fortfarande har tiggeriförbud, och i Danmark vittnar Köpenhamnspolisen om att tiggandet tilltar, deras förbud till trots.

Tanken att ett tiggeriförbud skulle lösa problemet med att människor behöver tigga i Sverige är bakvänd. Människors problem försvinner inte för att de inte syns. Fattiga romer får inte bättre sjukvård eller bättre bostäder för att de förbjuds att tigga i Sverige. De får inte bättre förutsättningar i skolan, de får inte mer jobb och diskrimineringen i deras hemländer minskar inte. Istället finns en betydande risk för att det blir tvärtom. Men det är också en mycket konstig tanke, att rätten att dela med sig till människor i nöd bara skulle kunna accepteras i ett samhälle om det leder till att den nödställda och dess etniska grupp får det bättre på sikt.

Förbudspolitik är en farlig väg som riskerar att leda till vi bryr oss mindre, det har vi exempel på i nutid. Hur många vet att situationen i Medelhavet lett till fler döda och försvunna flyktingar i år än vid samma tid i fjol? När flyktingarna strömmade in i Sverige, när vi såg dem tåga till fots genom Europa för att nå oss matades vi dagligen med nyheter om kapsejsande båtar, och vi diskuterade.

När regeringen stängde gränsen och EU satte upp starkare murar mot Turkiet minskade också rapporteringen och vårt intresse. Samma sak riskerar att hända här. Sällan har den sociala utsattheten som drabbar romer i Rumänien och Bulgarien diskuterats så mycket som sen det blev vanligt att se tiggare utanför våra affärer. Det har också haft effekt, dels på hjälporganisationerna som verkar i hemländerna, men också på regeringens politik. Vi har nu ett bilateralt samarbetsavtal med Rumänien och länderna får extra stöd via olika fonder inom EU. Om vi istället sopar deras problem under mattan, om vi slipper se dem, så riskerar vi att glömma.

Måhända är det så, att tvärtemot vad Shekaribi säger, är ett av de få sätten att få till en långsiktig hjälp för romer att romerna finns här ibland oss. Att vi ser den gravida modern åka iväg för att sedan komma tillbaka några månader senare med ett till ansikte på sitt kort. Att vi får höra historierna om hur svårt det är att köpa böcker och pennor till barnens skolgång, att få jobb. Att vi får se hur människor lider en hel dag för att få pengar till sin familj och sina barn. Att se hur föräldrar kämpar för att lära sig läsa för sina barns skull.