Nu när de lata sommarmånaderna är över rullar det bepansrade lämmeltåget igång med sitt nötande på våra infrastrukturer. Fortfarande är den kollektiva förflyttningen till och från arbetsplatsen fundamental för vår upplevelse av att samhällsmaskineriet fungerar som det ska.
Idén om ett samhälles kollektiva hjärtslag är också till sitt ursprung god. Den bygger på principen om jämlikhet och har framgångsrikt odlats och realiserats av socialdemokratin och dess folkrörelser i smidig samförståndsanda med kapitalägarna.

Under efterkrigstidens ekonomiska uppsving firade Sverige triumfer i sitt genomförande av denna jämlikhetsmodell. Alla hade jobb och bostäder, alla barn fick gemensam skolgång och inkomstklyftorna minskade drastiskt. I detta samhällskontrakt skulle ingen medborgare vara privilegierad eller skaffa sig fördel på andras bekostnad. Den kollektiva rättvisan gav återbäring åt var och en som inordnade sig i majoritetsledet. Att göra som de flesta andra blev därför likställt med att göra rätt.

Men om vi återgår till det bepansrade lämmeltåget, det vill säga bilköerna, märker vi att något har hänt. Ett tabu har överskridits. Folk har nämligen satt i system att fuska sig fram i kön. Bil efter bil susar förbi i högerfilen, svänger in på en avfart för att strax därpå gasa ut ur den och dyka in i kön på nytt, fast mycket längre fram. Den som fogligt behåller sin plats hamnar ofrånkomligen allt längre bak i kön. Och eftersom fler och fler tillgriper den fräcka manövern blir det ju också mer och mer rätt att tränga sig före, eller hur?

Tittar man på samhällsutvecklingen i stort följer den samma mönster. Jämlikhetstanken och den kollektiva solidariteten har för längesen körts över av appeller om individens valfrihet och möjligheten att påverka sin egen situation. Socialdemokratins och fackföreningsrörelsens representanter vill inte vara sämre, utan doppar numera solidaritetstankens ideologiska spjutspets i glidmedel för att själva kunna smita före i kön och tillskansa sig privilegier på de partitrognas och medlemmarnas bekostnad.

Nu är det förstås inte bara sosseteten som hängett sig åt denna roffarmentalitet. Borgarsvinen glufsar gladeligen i sig jättetuggor i bidrag för asylboenden, assistansbolag, vård och omsorg i privatiseringens heliga namn, samtidigt som de gläfser ilsket på den arma andel av befolkningen som inte klarar sig utan sina avsevärt futtigare dusörer från våra gemensamma medel.

Det enda som majoriteten i dag tycks ha gemensamt är just roffandet, och historiskt sett pekar sådana allmänna plundringsfenomen på en nära förestående samhällskollaps.

På håll kan det fortfarande se ut som om samhällsmaskineriet fungerar som det ska. Rusningstrafiken infinner sig vid givna tidpunkter och sinar under veckoslut och semestertider. Men det är också allt som återstår av den kollektiva rörelsen – massförflyttning av arbetskraft. Just den kvarlevan hade väl många av oss dessutom hellre velat avskaffa än jämlikhetsparadigmet den byggde på.