DEBATT Min ledare i Syre #83 handlar framför allt om människosyn. Att vi inte måste vara likadana för att vara lika mycket värda. En diagnos som säger att en persons hjärna funkar annorlunda är inte ett underkännande av personen. Jag skrev det som en reaktion på att vissa nästan desperat vill förklara tillstånd som adhd och autism med vad som helst, bara inte en annorlunda hjärna.

Självklart spelar miljön in. Precis som alla andra påverkas av omständigheter runt omkring. En människa med adhd eller autism kan fungera bättre eller sämre, visa upp mer symptom eller mindre, beroende på de yttre förutsättningarna.

Därför är det lite märkligt att Lars Lundström kritiserar mig för att driva ”psykiatrins tes”. De kritiker han själv hänvisar till anser ju att adhd är ”en genetiskt betingad sårbarhet som under miljöns inverkan kan ta sig olika uttryck”. Ja, precis så – vi är eniga där.

Men framför allt har Lars Lundström reagerat på frågan om medicinering, som jag nämnde mer i förbifarten. Det verkar som om hans reaktion delvis bygger på missuppfattningar. Det är till exempel inte så att många byter medicin på grund av toleransutveckling, för att den gamla medicinen har blivit för svag. Istället är det så att en medicin funkar bättre för en del, ger mindre biverkningar till exempel, medan andra mår bättre med en annan.

Att ”adhd-beteendet förstärks” när medicinen slutar verka kallas rebound-effekt och går över efter en stund. Det har inte med saken att göra.

Varför mer medicin skrivs ut i vissa kommuner än i andra är en helt annan diskussion. Skillnader i vård och behandling mellan olika landsdelar finns ju inte bara när det gäller adhd.

Till sist: adhd är inte en ”åkomma” och innebär inte i sig att man ”mår dåligt”. Där-emot kan man absolut må dåligt av en situation som inte fungerar. Precis som alla andra.