Jag följer en amerikansk kriminalserie, 100 Code, som handlar om en ung man som vaknar upp hemma hos en brutalt mördad kvinna som han har tillbringat natten med. Han minns ingenting av mordet eftersom han tog droger som kvinnan gav honom. Han är själv övertygad om att han är oskyldig, men polisen och åklagaren är säkra på att han är mördaren. För att bevisa det försöker de kartlägga hans rörelser under tiden fram till mordet genom att följa spåren efter honom på olika sätt. Främst genom att studera vilka mobilmaster hans telefon har varit uppkopplad mot och genom olika sorters kameror som finns uppsatta. Övervakningskameror, kameror vid vägtullar och liknande.

Naturligtvis är det frågan om fiktion. Jag kan inte bedöma hur exakt man kan följa en enstaka individ, men det kryper i mig när jag ser hur polisen ritar i hans färdväg på kartan. Det är möjligt att beviset för att han är oskyldig kommer att dyka upp på vägen, att någonting dyker upp i en kamera som visar att någon annan begick mordet, det spelar egentligen ingen roll. Min obehagskänsla handlar inte om hans eventuella skuld, utan om graden av övervakning som vi utsätts för.

Argumentet för övervakning är ofta att den som har rent mjöl i påsen inte behöver oroa sig. Det är fel på så många plan. Det är möjligt att de flesta inte behöver oroa sig rent juridiskt. Även om det finns få människor som aldrig bryter en lag, går mot rött eller bryter mot högerregeln när de cyklar, så är inga människors liv fria från hemligheter. En flicka som gör abort utan sina föräldrars vetskap. En människa som kämpar mot sitt alkoholmissbruk och går och tar antabus. Eller handlingar som inte är olagliga, men anses omoraliska av många. Otrohet. Sånt som kan innebära katastrof för individen om det kommer ut, men som ingen annan har något med att göra.

Häromveckan köpte jag ett litet mixerbord för att göra musik. Dagen efter att jag köpt det dök det upp en massa annonser för produkter från samma företag på min Facebook-sida och på Google. Jag hade inte diskuterat mixerbordet på Facebook alls, men jag hade sökt på det på Google. Individers köpmönster är hårdvaluta. Beteendevetare har länge vetat att det viktiga inte är våra attityder utan våra handlingar. Kan de ta reda på vad vi faktiskt gör och lägga pussel med det så kan de påverka oss långt effektivare än genom reklam som riktar sig till alla. Antagligen har de tillgång också till annan information om hur vi rör oss på internet.

Den som får tillgång både till den information som staten har om oss och den som olika företag har kan avslöja rätt mycket om oss. Men om det leder till att man klarar upp brott kan det väl vara okej? De letar ju inte efter oskyldiga? Om jag bortser ifrån mitt obehag inför tanken på att vara övervakad, kontrollerad, så kan tanken på att till exempel någon som utsatt barn för övergrepp åker dit vara tilltalande. I en perfekt värld. I en värld där poliser alltid är ärliga, där företagen följer lagstiftningen och där staten inte använder informationen till att hitta politiska motståndare. Men världen är inte perfekt. Och det är det slutgiltiga testet. Vad händer när ett redskap faller i fel händer? För mig är svaret självklart.