Det finns iver och hetta i Tobias Swahns annars så lugna skånska stämma när han talar.
– Det ska vara lätt för folk att ändra på sig, det ska vara lätt att haka på. Man ska inte behöva lägga sig ner och skämmas först innan man är välkommen, säger han.

Det är det hans vision handlar om. Vägen till ett öppet samhälle utan rasism går inte via debatter där argumenten trycks ner i halsen på rasisterna, inte heller genom att skuldbelägga eller skrika på meningsmotståndarna, menar han.

– Mitt liv förändrades genom dialog, när en rad människor satt ner och pratade med mig om tuffa ämnen. Jag vet att det fungerar, säger Tobias Swahn.

Arrangerar samtal

Nu är han tillsammans med bland andra artisten Navid Modiri en del av Samtalsaktivisterna som arrangerar samtal för allmänheten, på arbetsplatser och i skolklasser. Med hjälp av fem tydliga regler för samtalet tar de sig an känsliga ämnen som könsnormer, sexualitet och inte minst rasism. Viktigast är att alla som deltar måste vara beredda att lyssna för att förstå, inte för att leta svagheter i andras resonemang. Och att utgå från allas goda intentioner.

– Även en nazist eller en IS-krigare är övertygade om att det de gör är enda sättet att göra gott. Det är Disney som hittat på onda individer, de finns inte på riktigt.

Hans väg in i den nazistiska rörelsen som 15-åring kan beskrivas som typisk. Uppväxten var tuff. Familjen plågades av skilsmässa, en trasig ekonomi och självmordsförsök. Tobias Swahn började gymnasiet i ett socialt utsatt Landskrona, där ett invandrargäng gick hårt åt honom. När han gick till skolledningen avfärdades han som rasist, upplevde han. Det var öppet mål för de nyinflyttade nazister han mötte hemma i Kävlinge.

– Ingen tog mitt parti och sen när det kom några som faktiskt gjorde det, ja då var jag ju trots allt bara ett barn.

Kanske var mansbilden den största boven i dramat, tänker han i dag. Inget utrymme fanns för att visa sig ledsen, svag och rädd.

– Varenda negativ känsla konverterade jag till ilska. I dag tänker jag att ilska inte är en riktig känsla, utan bara något man flyr till när man inte kan hantera andra känslor. Och det gjorde jag konstant, varje dag i många år.

I brist på andra manliga förebilder får våldsamma hjältar i populärkulturen visa vägen för uppväxande pojkar, menar Tobias Swahn.

– Det är inte som i Thailand där det finns supermunkar som går omkring och gör goda gärningar. Här är det supermans som slår folk på käften som gäller. Vi lever i en krigarkultur och tills vi bryter det kommer vi att ha en massa aggression från män.

Vändpunkten

Gymnasietiden och åren därefter blev Tobias Swahn allt mer aktiv i nazistiska nätverk. Det var flygbladsutdelningar och nätaktivism. Men också allt mer våld. Han ”vaktade” rasistiska demonstrationer för att skydda dem från vänsteraktivister och fick så kallade hembesök av antirasister som misshandlade honom. Han kunde ha dött.

Trött på våld och paranoia drog hans sig undan en tid för att göra lumpen. Tanken var att få vapenträning och sedan komma tillbaka och lära andra nazister. Istället blev det vändpunkten där hans världsbild rubbades. Han såg att den gemenskap han satte så högt inte behövde bygga på hat mot andra.

– Den sammanhållning och kollektiva vilja som jag trott man bara kunde uppnå med fascism såg jag att man kunde få ur humana värden. Man kan inte tro det, men försvarsmakten är fantastisk på det. Vi spenderade två månader på att läsa krigslagar och diskutera moral.

Genom uppdraget som förtroendeman fick han en arbetsuppgift han inte väntat sig: arbeta mot diskriminering.

– Jag tänkte: ”Jag är soldat, jag ska lösa den uppgift jag får till hundra procent, även om jag tycker det är bullshit.” Jag fick sitta ner och lyssna på både kvinnor och muslimer. Och då tvingas man ju till empati.

”Den sammanhållning och kollektiva vilja som jag trott man bara kunde uppnå med fascism såg jag att man kunde få ur humana värden.”

Fann kärleken

När lumpen var över gick han tillbaka till den nazistiska rörelsen, av rädsla för ensamhet. Men fröet var sått och hans aktivitet avtog allt mer. Till sist droppade han av helt, utan dramatik. Sedan mötte han kärleken.

Den oemotståndliga historien om hur den avhoppade nazisten och den mörkhyade kvinnan förälskade sig i varandra tog sin början. I dag lever de tillsammans och Tobias Swahn menar att han har henne att tacka för det mesta.

– Hon försökte nå mig som en god människa och det lärde mig allt.

Nu strävar Tobias Swahn alltid efter att möta de politiska extremister han pratar med på det sätt han blev mött av sin sambo.

– Det är goda krafter de på något sätt vill få ur sig, men det blir perverterat på vägen. Om man leker med tanken att nazisters världsbild skulle vara sann, är de enorma martyrer. De super-empatiserar med sin folkgrupp som blir en utökad familj. Problemet är att bara vissa får höra till, när vi egentligen alla är bröder och systrar på den här planeten.

Vriden verklighetsbild

En viktig grogrund till extremism är ungdomars många gånger nattsvarta verklighetsbild, menar Tobias Swahn.

– Ungdomar i dag har en bild av att den föregående generationen har låtit världen gå åt helvete och att vi inte kan göra något åt det. Det är en slags kollektiv dödsångest som präglar dem. Samtidigt finns bilden att medier och makthavare ljuger konstant. Bekräftar man den och lägger till propaganda om att det är en viss grupps fel så kommer många att lyssna.

I kombination med ett politiskt landskap där de traditionella ideologierna bleknar och pragmatismen tar över, finns skäl för oro, varnar Tobias Swahn. Människors otrygghet och oro över samhällsutvecklingen tas inte på allvar. Dessutom möts människor med förakt, menar han.

– Om du är orolig över något och du blir kallad dum i huvudet kommer du ju inte rösta på den människan. Då kommer du rösta på första bästa som säger att de har en plan. Även om den planen är helt hål i huvudet. Det är ledsamt att säga, men SD är det enda visionära partiet i svensk politik just nu.

Samtalet om de viktiga samhällsfrågorna försvinner i pajkastning, menar Tobias Swahn.

– Vi polariserar och bråkar och skriker på varandra. Till och med våra politiker har börjat bete sig som i kommentarsfält.

Dialog går hem

Dialogen är botemedlet, är Tobias Swahns övertygelse. Likaväl i det offentliga samtalet som i det hierarkiska klassrummet. Han har upplevt hur metoden går hem, i båda sammanhangen. Han beskriver hur de tuffaste av tonårskillar tinat upp när de bjudits in att visa mänsklighet. Och workshopen i Almedalen – ”Sveriges minst inlyssnande sammanhang” – som folk vägrade lämna när de fått sitta ner och prata med varandra.

– Dialog har fått en så liten roll i samhället så när folk stöter på det blir det som heroin för dem. Det finns så få rum där vi tillåts vara osäkra och pröva våra tankar utan att riskera bli huggna.

Från våldsam nazist till samtalsaktivist. Hans liv svängde 180 grader. Men han är inte en annan människa, understryker han. Och nu som då har han sina närmsta vänner i gymnasiegänget i Landskrona, politiskt spridda över ett spektrum från V till SD.

– Jag är bara en mjukare version av den jag var. Förut hade jag en bild av att mitt folk är min familj som ska skyddas till varje pris. I dag är mänskligheten min familj som behöver skydd.