Av och till blir det populärt att skicka runt länkar till artiklar, ofta i obskyra nättidningar av typen Vaken.se, som ifrågasätter diagnoser som adhd och autism. Enligt dessa artiklar beror autism på vaccin och adhd på socker, skräpmat, stressade föräldrar och röriga eller tråkiga skolor. Om det inte bara rör sig om vanliga busungar eller upproriska barn.

Det är inte så konstigt att neuropsykiatriska diagnoser är kontroversiella. I ett samhälle som far ovarsamt fram med människor, med rörigt organiserade skolor och många människor som inte hinner med sina liv, är det naturligt att titta på yttre förutsättningar när barn far illa i skolan eller människor i alla åldrar i samhället i stort.

Men sedan är vi olika också. Vi har olika aktivitetsnivå, olika förmåga att styra uppmärksamheten och skärma av ovidkommande intryck och infall, och så vidare. Variationerna kan vara både positiva och negativa. I en skolklass där de flesta tycker att det är lite stökigt men någorlunda okej finns det antagligen några som det inte funkar alls för. Kanske någon som inte alls kan gå dit. Lösningarna kan se olika ut – en mindre grupp, en pedagogik som passar bättre, en assistent, till exempel. Diagnosens roll är dels att ge eleven själv insikt i sina starka och svaga sidor, dels att ge en vink om vad som kan vara till hjälp.

Ibland är medicin en sådan sak som är till hjälp, oftast centralstimulerande som metylfenidat (som finns i Ritalin) eller någon form av amfetamin. Ofta hör man från diagnoskritiker att läkemedelsindustrin i själva verket har hittat på adhd för att få sälja mediciner, med samma frejdiga samvetslöshet som de sägs sälja vaccin som gör barn autistiska år ut och år in. Läkemedelsindustrin är knappast mer ideell än andra kommersiella företag, men adhd är uppenbarligen inget påhitt. Och undersökningen som påstods visa att vaccin gav autism var en bluff.

Den som säger att en elev inte skulle behöva någon diagnos, någon assistent eller någon medicin om skolan bara vore annorlunda har kanske inte alltid fel. Men det är inte heller till hjälp, inte mer än att många närsynta skulle klara sig utan glasögon om alla bokstäver vore större. Och att till varje pris vilja hitta andra förklaringar än den enklaste, att variationer i hjärnans funktioner sitter i hjärnan, leder till ett vilt spekulerande.

Till exempel när en debattör i tidningen Arbetet beskriver svårigheter som barn utsätts för: föräldrar som grälar, skiljer sig, misshandlar och trycker ner barnen. ”Självklart får barnen en oro i kroppen”, skriver hen och drar slutsatsen att det är vad adhd är. Uppenbarligen utan att bry sig om att hen misstänkliggör massor av föräldrar utan att ha en aning.

Att sprida sådan desinformation skadar de berörda. För adhd beror inte på skilsmässor eller misshandel. Dessutom är tanken att vi måste vara födda lika inte alls så human som den kan se ut. Den utgår från att lika värda betyder likadana och att den som är annorlunda inte hör ihop med andra. Det är det vi behöver bekämpa, på alla plan i samhället. Det ska finnas plats för oss alla, lika och olika, med och utan diagnoser, i skolan, arbetslivet, livet.