När människor träffas bryts deras misstankar och rädslor för varandra ner. Det har Sanni Gerstenberg, själv född i Tyskland, egna erfarenheter av som hon delar med sig av på Läsarnas. Har du tankar, idéer, texter eller bilder som du vill sprida till Syres läsare? Skicka dem gärna till Läsarnas! Adressen är malin.bergendal@tidningensyre.se.
Min första livs levande ryss träffade jag i Paris när jag var 25. Det var i början av 1970-talet. Han hette Boris och var utbyteslärare på ett gymnasium. Det var också min tyska studiekamrat som jag var på besök hos. Boris skulle komma förbi efter skolan på en kopp te. Så nervös jag var inför detta möte med en ryss! Tysklands skuld till hela andra världskriget vilade på mina axlar.
Dessutom var det Brezjnev-tiden, kalla kriget, några år efter Praginvasionen … Allt jag minns från träffen var att Boris bredde ut sig om den ryska litteraturen och själen, egentligen mycket lik den tyska, enligt honom. Inga hatkänslor, ingen revanschism! Vi måste lära känna varandra, mötas, gick budskapet ut på. Det var för drygt 40 år sedan.
Handelsavtal främjar kontakter men bryter inte ner människornas rädslor och misstankar. 1957 bildades den Europeiska Gemenskapen (EG) med Frankrike, Tyskland, Italien, Benelux. När vi bilade genom Frankrike sommaren innan och sökte övernattningsställen blev vi flera gånger kallade för ”boches”: ingen sovplats för tyskar, hotellet är fullbokat.
Förhållandena ändrade sig. Mellan 1964 och 1966 var jag tre gånger i Frankrike på en tiodagars kurs – ”Lär känna Frankrike” (Connaissance de la France). Engagerade franska ledare hade hand om oss drygt 20 unga människor från båda länderna. Vi skulle bekanta oss med trakten genom att umgås med varandra, var målet.
Dessa kurser organiserades runtom i Frankrike och Tyskland, finansierade av två statliga institutioner för ungdomsutbyte, Deutsch-französisches Jugendwerk (DFJW) respektive Office Franco-Allemand pour la Jeunesse (OFAJ).
Institutionerna bildades efter att Frankrike och Tyskland hade slutit sitt vänskapsavtal samma år 1963. På förmiddagarna fick vi uppgifter som till exempel att gå ut i små grupper och intervjua folk. Utrustade med en liten bandspelare samt block och penna som redskap. Långt ifrån alla var språkkunniga. Det gällde att vara påhittig och orädd! På eftermiddagen gjordes det utvärderingar och utflykter till jordbrukare, fabriker eller sevärdheter.
Sedan dansade vi halva natten, allt från foxtrot till boogiewoogie och bourrée. DFJW och OFAJ finns ännu. På en bild från 50-årsjubileet syns ungdomar i t-shirtar med texten ”Kom ihåg, fira, gestalta framtiden” på ryggen. Varför kan inte svenska och ryska ungdomar träffas? Det måste vara möjligt att gå förbi vissa politiskt ansvarigas rysskräck!
I mars i år bildades Svensk-ryska vänskapsföreningen. Sedan tidigare har 25 ryska städer en vänort i Sverige, enligt föreningens hemsida. Vänortsrelationer är sköra, engagerade personer behövs som håller dem vid liv. I Sverige har SIDAs Internationella Centrum för Lokal Demokrati (ICLD) vaknat, Sveriges kommuner och landsting är huvudman: Ekonomiskt stöd för samverkansprojekt med Ryssland kan sökas.
– Intresset för programmet har varit stort, både svenska och ryska tjänstemän är nostalgiska över tidigare samarbeten mellan länderna, meddelar ICLDs medarbetare.
Rysskräcken – nej tack! Läs till exempel Svetlana Aleksijevitjs De sista vittnena för att förstå bättre.
Svensk-ryska vänskapsföreningen: www.svensk-ryska.se Internationellt Centrum för Lokal Demokrati: www.icld.se
