Vi gör våra ödesdigra val i livet. Ett enda litet beslut, några få ord, kan avgöra ett helt liv, kan förändra våra livsberättelser totalt.

När den unge tidningsarbetaren Arvid, tillsammans med vänner, besöker den äldre mannen och hans vackra dotter på skärgårdsön, anar vi redan på ljuset i deras ansikten, nästan starkare än i deras innerliga blickar, var kärleken vill bo. Lydia längtar därifrån och Arvid vet inte hur han ska hantera det hon väcker inom honom. Sen säger han de där ödesdigra orden som förändrar deras historia för alltid. Arbetararvet han bär är tungt, det drar honom ner mot jorden och det lägger fel ord i hans mun. I det ögonblicket har de redan tappat bort sig själva.

I den rikare världen går Lydia målmedvetet genom tillvaron. Hon utför sina äktenskapliga plikter till en början klanderfritt. Hon går med fasta steg mot sin egen gräns, utan att se sig om och med samma tveklöshet tar hon sitt avgörande beslut. Även om det skapar avstånd till det käraste hon har, så har hon följt sitt hjärta. Hon väljer sig själv. Hon väljer sitt öde. Hon säger ja till sitt eget liv.

Men Arvids steg är svagare, hans blick har mörknat. Tunga hänger gardinerna framför hans fönster. Dagmar valde ut honom, tog honom i handen och ledde in honom i sitt liv. Och larmet från omvärlden var så högt att han inte hörde sina egna inre röster. I korta ögonblick av lycka kan han lägga sig till rätta i den varma undergivna kvinnans armar. Men så länge kärleken är på villovägar sjunger den sina vemodiga sånger i den vilsnes själ ända tills han tar mod till sig att finna den igen. Arvid lockas ut och in i passionens eldar och vilken väg han till slut än väljer, så sviker han.

På sin dödsbädd undrar Arvids pappa om det är möjligt att vara lycklig. Frågan är i allra högsta grad relevant. Men den är också relativ. För lyckan kan förstöra livet för dig. Och för andra.