Jag är övervakad, och jag vet om det. Egentligen så bryr jag mig inte så mycket trots att alla stora livsmedelsbolag kartlägger mitt köpmönster. Microsoft håller koll på vilka bilder och filmer jag tittar på samtidigt som Google och Facebook vet allt. De vet vem jag flirtar med och när, de vet vilka jag pratar med och vilka vänner jag har. FRA och Säpo bryr sig nog inte om mig personligen men de håller ändå med all sannolikhet ett öga på hur jag beter mig, för att se om jag beter mig som en terrorist skulle kunna göra. Framför allt vet jag att det här kan komma att missbrukas i framtiden. Av försäkringsbolag, av företag som vill utpressa mig eller av staten. Men jag har blivit luttrad och det verkar de flesta ha blivit.

När Edward Snowden presenterade vad som måste vara en av århundradets övervakningsskandaler, en som förvisso mest handlade om NSA (i USA) men i allra högsta grad också involverade Sverige och FRA, så resulterade det politiskt i just ingenting. Istället förpassades det parti som drev frågorna hårdast till den politiska periferin, de förlorade sin enda plats i EU-parlamentet och gick kraftigt bakåt i riksdagsvalet. Inför valen hade EU-domstolen slagit fast att datalagringsdirektivet (som kortfattat säger att våra telefoni- och internetleverantörer måste lagra informationen om vilka vi kontaktar, när, var och hur, i minst 3 månader) bryter mot EUs rättsstadga och inte får ligga grund till lag och PTS hade precis svarat med att deklarera att nuvarande lagstiftning gäller. Ändå backade Piratpartiet. Efter valet valde den nya regeringen att inte ta tag i frågan om datalagringsdirektivet, men det verkar sannolikt att rättsväsendet kommer reda ut det själv.

Att vi inte blir så upprörda över all övervakning hänger sannolikt ihop med att vi flyttat in i de sociala medierna. Med sociala medier pratar vi i offentligheten så som vi annars bara skulle göra privat med våra bästa vänner; många av oss förväntar sig att hemligheter som vi delar med grupper på flera hundra medlemmar kommer bevaras, och de som kränker och mobbas ids knappt längre att göra sig anonyma. Vi hanterar helt enkelt sociala medier som om det vore vårt vardagsrum, inte som ett stormöte på torget, vilket nog vore rimligare.

Så när regeringen i våras öppnade upp för att utreda hur PKU-registret kunde användas vid allvarliga brott var det sannerligen inte mycket att hoppas på. Den resa som påbörjades med Bodströms (före detta justitieminister) förslag om att Säpo skulle få avlyssna samtal i förebyggande syfte, en resa där medborgarnas integritet allt mer nedprioriteras i brottsbekämpningens namn, kunde nu fortsätta. Därför var det både överraskande och mycket glädjande att Gabriel Wikström (folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister) nu slog fast att det inte kommer bli något öppnande av PKU-registret för polisen.

Men låt oss hoppas att utredningen går längre än så. För om vi lärt oss något av hösten och våren så är det att politiska förflyttningar går fort. Om vi på en månad kan svänga från EUs vänligaste flyktingpolitik till EUs strängaste så vet vi att polisiära befogenheter också kan ändras snabbt. Då räcker det inte med en utredning som landar i att inget ska ändras utan tvärtom behöver storskaliga DNA-register skyddas från politikerna. För annars kan vi stå där, med Putin, Erdogan och Trump fritt härjandes och med Sverigedemokraterna i regeringsställning. Då vill vi inte att varje medmänniskas DNA ska finnas i regeringens händer.

Men vi behöver också diskutera och fundera på hur vi ska hantera en framtid där allt större del av våra liv finns i händerna på storföretag och stater. Hur vi ska hantera att allt större del av våra liv är offentliga. För när vi tänker efter så vet vi att det kanske inte bara är terrorister som nästkommande regeringar vill fånga.