Under Almedalsveckan stod ”svenska värderingar” som spön i backen. I alla möjliga partiledares tal hade det plötsligt blivit svenskt att göra rätt för sig, göra sin plikt, leva jämställt och inte näthata. Varför det just skulle vara svenskt var det ingen som gick närmare in på. Är det specifikt svenskt att göra sin plikt? Är näthat något man bara sysslar med i andra länder? Har Sverige monopol på jämställdhet?

Frågorna hänger kvar i luften ett par veckor senare, när den nya asyllagen träder i kraft. Lagen som vägrar asylsökande en tillflykt, en plats där de kan slå nya rötter och börja ett nytt liv i trygghet. Lagen som gör rätten att återförenas med sin familj till en fråga om pengar – kan du inte ensam försörja din familj finns den rätten inte längre. Jag tror inte att det är en slump att det just den här sommaren blev så viktigt att visa fram olika dygder och kalla dem svenska. Jag tror att det är ett sätt att göra vi- och dom-tänkandet starkare, så det blir lättare att svälja den här omänskliga lagen. För det är verkligen svårt. Den sätter sig på tvären i halsen.

I onsdags, samma dag som den nya lagen började gälla, skrev biskop Martin Modén om den i Dagens Nyheter. Även om hans kristna perspektiv inte är mitt är det viktiga saker han skriver. Han konstaterar att en ny lag sällan har mötts av så mycket motstånd, både från civilsamhället och samhällsförvaltningen. ”Motståndet kommer framför allt ur insikten att lagen, både i helhet och i delar, strider mot samhällets värdegrund. För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så?”.

Men vi ska inte vänja oss, och det är också Martin Modéns poäng. Vi får lov att stå kvar och se att det här är precis så omänskligt som första gången vi hörde talas om det. Jag funderar på de där så kallade svenska värderingarna, varför somligt finns med och inte annat. Tydligen var det ingen som kände sig manad att lyfta fram till exempel solidaritet och medmänsklighet som särskilt svenskt just den här sommaren.

Men ändå talade Anna Kinberg Batra om plikttrohet, som också borde vara lite knepig. För att göra sin plikt i den värld vi lever i just nu är faktiskt, bland annat, att ta emot människor på flykt. Att ta emot dem och ge dem en rimlig chans att bygga upp ett liv här, inte bara att vänta i någon lägenhet tills kriget är slut, uppehållstillståndet slutar gälla och familjen är splittrad.

Inte för att det är ”svenska värderingar” utan för att det är saker man måste göra, även om det kanske är jobbigt och dyrt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort, som Jonatan Lejonhjärta sa. Nu har vi en asyllag som säger att det är det Sverige ska vara. En tillfällig asyllag – vi får se till att den blir väldigt tillfällig, och aldrig vänja oss vid den.