”En kan se mig som en prepper. Men jag samlar inte i första hand på mat, utan på kunskap”, säger Sanya Falkenstrand och skakar av sina händer så att jorden skvätter om henne. Nej, det är inte att samla konservburkar i skafferiet det handlar om för Sanya Falkenstrand. De skulle ändå inte räcka särskilt länge den dag vår civilisation klappar ihop för gott. För det håller den på att göra, är hon övertygad om. Det en kan göra då är att odla sin egen mat, tillsammans med de människor som finns omkring, tänker hon.

Omställningscoach

Kollaps och katastrof är knappast det första en tänker på, om en ser Sanya Falkenstrand i aktion på sin kolonilott. Att hon gillar det hon gör går inte att ta miste på.

– Alla som satt ett frö och sett det växa blir som barn, det är så häftigt, säger hon.

Den lustfyllda förberedelsen för katastrofen är inte Sanya Falkenstrands främsta drivkraft. Framför allt handlar det om social rättvisa, att inte leva på bekostnad av människor i andra länder. Och om att komma så nära som möjligt ett sätt att leva som inte förbrukar mer resurser än vad som är långsiktigt hållbart.

– Målet är att leva inom naturens gränser. Även om jag är otroligt långt ifrån känns det befriande att försöka.

Omställningscoach kallar hon sig själv. Under åtskilliga timmar på kolonilotten som breder ut sig över hundra kvadratmeter experimenterar hon med odling som kräver så lite tillförd energi som möjligt. Sedan delar hon med sig av kunskapen, bland annat i form av en kurs i urban självhushållning.

– Jag vill inspirera andra. Jag tror på att påverka i den närmaste omgivningen, snarare än politikers agenda.

Hennes egen omgivning är Skarpnäck i södra Stockholm. Men det urbana livet är inte framtiden, menar Sanya Falkenstrand. När olja och andra naturresurser sinar kommer det vara självhushållning på landsbygden som gäller för de flesta. Eller tillsammanshushållning som hon säger, det vill säga att människor samarbetar för att producera vad de behöver. På köpet får vi ett samhälle där vi blir beroende av varandra och därmed bättre på att vårda våra relationer, tror hon.

– I ett bysamhälle måste vi stå ut med varandra på ett annat sätt än i städer, där vi inte bara förbrukar ting, utan också relationer.

Bort från motrörelser

När hon odlar strävar hon hela tiden efter att anpassa sig efter förutsättningarna på platsen. Hela kolonilotten lutar åt söder för att växterna ska få maximalt med ljus. Odlingarna är också anlagda på ett sätt som ska minska vindflödet och därmed avdunstningen och behovet av vattning. Allt enligt principerna för så kallad permakultur.

Omställningsrörelsen som Sanya Falkenstrand räknar sig till har ännu inte fått så stort genomslag i Sverige. Hon jobbar med praktisk omställning på sitt eget sätt och sneglar en del mot England, där rörelsen har sitt ursprung och är mer livaktig. Här har bland annat en rad ekobyar dykt upp där människor lever tillsammans så hållbart de kan. Sanya Falkenstrands vision är att själv lämna storstaden för att bygga upp en ekoby på landet så snart hon har en livssituation som tillåter.

För åtta år sedan var Sanya Falkenstrand organiserad i klimatrörelsen. Men det var något hon saknade. Bland paragraferna i föreningsvärlden blev hon en aning uttråkad. Vändpunkten kom när hon gick i ”Climate walk” på Stockholms gator.

– Vi gick och ropade ”Sluta shoppa, kom med oss”. Och där stod folk bredvid med sina shoppingpåsar och bara tittade på oss. Det blev tydligt hur vi bondade inom vår grupp, men kanske inte fick med oss så många fler.

Att jobba praktiskt med omställning gav Sanya Falkenstrand utlopp för sitt engagemang på ett sätt som kändes mer konstruktivt.

– När klimatrörelsen är en motrörelse är omställningsrörelsen en medrörelse. Mycket handlar ju bokstavligen om att odla.

Nyckel till omställning

En viktig nyckel till omställning finns i att människor med jobb kan gå ner i arbetstid, tror Sanya Falkenstrand. Förutom att minska konsumtionen kan det vara ett led i att värdesätta andra saker som kultur och relationer. Hon återkommer ständigt till behovet av att koda om sociala konstruktioner, förändra vad som anses åtråvärt och ”inne”.

– Det ska vara coolt att ha den allra äldsta mobiltelefonen. Eller det här med fräschhetshysterin, att vi ska duscha varje dag. Det är bra om vi kan vara lugna med att inte göra det och gärna berätta det för andra. Att teknologisk utveckling ska leda till ett hållbart samhälle, tror däremot Sanya Falkenstrand är en from förhoppning.

– Att hylla teknologin är att bedriva rovdrift på naturen. Du måste ju ha alla materialen, även om du använder förnybar energi. Och att återvinna kräver också stora energimängder.

Hon pekar på att vi inte bara står inför peak oil, utan också peak jord, peak fosfor, peak vatten – kort sagt: peak everything. Det vill säga att utvinningen av jordens samlade resurser når sin högsta punkt och att tillgångarna sedan sinar allt mer, allt eftersom tiden går. Att miljödebatten likafullt främst kretsar kring tekniska lösningar ser Sanya Falkenstrand ur ett genusperspektiv.

– Tron på teknologi känns väldigt maskulin. Det saknas intuition, hjärta och själ.

Gammal kunskap

Samtidigt gläds hon över internet, över hur erfarenheter kan spridas över världen.

– Det finns så mycket rolig gammal kunskap. Genom internet samlas den upp och kan tas till vara tillsammans med nya rön. En del av den kunskapen bubblar ur Sanya Falkenstrand under samtalet med Syre. Hon pratar om täckodling, att inte låta jorden ligga bar utan att täcka med gräs. ”Fusket” att använda en industriprodukt kan hon leva med när det finns i sådant överflöd på fotbollsplanerna intill. Så småningom tänker hon sig löv eller något annat naturligt för att tillföra näring, minska avdunstningen och sätta fart på mikroberna där under.

Hon berättar om polykulturen, om hur hon sprider sin potatis i olika vrår av odlingen för att undvika skadeangrepp. Och så talar hon om arbetet som tar vid när skörden är bärgad. Om hur hon torkar och mjölksyrar växter för att bevara dem utan att förlora för mycket näringsämnen. Frysen har hon kopplat ur – en apparat som varje dygn drar motsvarande tre deciliter olja vill hon inte ha i onödan. Så är vi tillbaka i det stora allvaret för en stund. En kan tro att det är tungt, att leva i förvissningen om att civilisationen är på väg att krascha och att vi är extremt långt ifrån lösningarna. Men Sanya Falkenstrand har kul.

– Hur skulle jag kunna deppa ihop i allt det här? säger hon och sveper med handen över de högsommar-ystra odlingarna.