Miljöpartiet har fått möta allt fränare kritik den här våren. När det inte handlar om en missriktad andningspaus i migrationspolitiken, frågetecken kring kärnkraften, närmanden till Nato eller sålda kolbitar, har det handlat om värderings- och personfrågor. Om kritiken i personfrågorna varit av tveksam natur har kritiken i sakfrågorna istället varit utomordentligt relevant och där har Vänsterpartiet också sett en möjlighet att tydligare ta plats som ett reellt grönt alternativ. Man har försökt att ytterligare lyfta fram sina positioner i migrationspolitiken, svängt i frågan om Vattenfall och vid senaste kongressen antog man ett program för ”ekonomi och ekologi” där de stakar ut vägen mot en klimatneutral framtid. Det här är så klart en partiförflyttning att applådera.

Samtidigt pågår nu, i den gröna rörelsen, en intensiv debatt mellan diametralt olika synsätt på politik. På ena sidan finns de som tycker att det enda sättet att göra verklig skillnad är att vara så nära maktens centrum som bara går, och därifrån med små steg dra samhället lite närmare sitt mål. Om det inte går gäller det att spjärna emot, men inte så hårt att repet brister. Det är också där vi finner MP i dag. På andra sidan av debatten står de som anser att det förvisso är fint att påverka med reell politik på plats i dag. Men om påverkan blir för liten och den förlorade rösten i opinionen för stor, då riskerar vi att förlora riktningen, inte bara i dag utan för lång tid framöver. Sannolikt vill V placera in sig här.

Båda sidorna i den här debatten har uppenbara poänger. Det är uppenbart att den rödgröna regeringen är grönare än en socialdemokratisk regering skulle vara. Det förefaller till exempel osannolikt att Ojnare hade räddats, att Saudiaffären avbrutits eller att man skulle försöka ta fram ett klimatpolitiskt ramverk utan Miljöpartiet. Det trots att MPs inriktning på små steg gör att deras största framgångar rimligen syns i marginalerna, som genom ökade anslag till klimat- och järnvägssatsningar.

Men det går inte heller att förneka att den andra sidan har sina poänger. Ett utmärkt sådant exempel är migrationsöverenskommelsen där MP tydligt svek sitt vallöfte och vi omedelbart fick se hur opinionen påverkades och vändes emot MPs ursprungliga inställning. Men även här finns stora förluster i marginalerna, i att ena regeringspartiet tappar väljarnas förtroende i kärnfrågor, i att röster för friår, arbetstidsförkortning och bättre socialförsäkringssystem försvunnit. I fråga efter fråga innebär en tystnadsöverenskommelse med S att opinionsbildandet för en bättre värld dämpas. Om opinionsläget kvarstår ser de små gröna stegen ut att vara en återvändsgränd.

V gick till val främst på frågan om att slopa vinsterna i välfärden och det är också där man valt att lägga krutet nu. Under kongressen i maj beslutade de också att inte stödja en rödgrön budget om vinsterna inte slopas. Det är så klart helt rätt, om de skulle stödja en regering som inte driver frågan om vinstförbud så skulle de också svika sitt största löfte till väljarna.

Men om V på riktigt vill söka ett mandat hos de gröna väljarna, om V vill bli en del av den gröna rörelsen, då måste man prioritera de gröna frågorna och inte bara dem som också inryms i de klassiskt röda. Det gäller brunkolet, det gäller fredspolitiken och i allra högsta grad gäller det migrationsfrågan.

När 65 miljoner är på flykt och EU betalar 60 miljarder för att Turkiet ska hålla kvar flyktingarna i landet. Turkiet, som har interna strider, kuppförsök, terrorism, tvåfrontskrig och en demokrati som försöker avveckla sig själv. Då måste partiet sätta ner foten och konstatera att den regering som stänger gränserna nu, den kan vi inte samarbeta med.