Hon möter oss med sin vilda och trotsiga blick. Med sitt strålande ögonljus befinner hon sig ständigt på nya upptäcktsfärder, gäckar livet och leker med uttrycken. Yayoi Kusamas verk är beströdda med fläckar och prickar i olika färger, storlekar och former. Väggar, dukar, spegelrum, fallosar, lampor, gigantiska ballonger samt hennes egen och andras kroppar, även djur, med ditmålade prickar likt ihärdiga utsmyckningar eller skönhetsfläckar om man så vill. Redan i trädgården utanför Moderna Museet i Stockholm har trädstammarna prytts med prickarna. Tålamodet och modet det innebär att så detaljrikt utnyttja dukarnas och objektens hela yta blir en påminnelse om hur skör skiljelinjen mellan oss själva och världen är. Och den helande känslan i upprepningen av former, som om hon tömmer hjärnan på tankar genom prickarna. Som en längtan efter att fylla stunderna med något som aldrig kan ta slut och som kan varieras i oändlighet. I oändligheten är tillvaron både begärlig och kvalfylld.
Hennes känga mot patriarkatet i fallosverken och mot industriellt masstillverkad mat som norm i makaronverken är träffsäkert befriande. Hon gör byxor, dockor, väskor och mattor med mera av okokta makaroner och lägger sig själv ned bland vippande halvslaka fallosar, som i sin kvantitet blir närmast löjeväckande i sina skapnader. Hon avväpnar honom hans stolta vapen, låter oss se den i sin skröplighet. I flera performance-verk lägger hon också nakna män i högar och målar prickar på deras kroppar.
I mer än ett halvt sekel har denna snart 86-åriga drottning av avantgarde popkonst regerat. Hon har kallats konceptkonstnär, minimalist, surrealist, popkonstnär, modeskapare och feministisk konstnär. Kusama går sina egna gränslösa vägar. Konstnärligt fri och orädd rör hon sig lätt mellan teckning, måleri, skulptur, design, installation, performance, film, fotografi, litteratur och happenings i stadens olika rum inklusive sin egen ateljé. Hon ställer sig mitt i sammanhanget, använder sin egen kropp som en levande del av verket. Eller, som i utställningens kanske kusligaste verk, ställer en naturtrogen docka av sig själv, i naturlig storlek, mitt i konstverket. Jag fick gå väldigt nära för att kunna se att det inte var hon som stod där i montern och misstroget blickade ut på besökarna. Det hade egentligen inte förvånat mig om hon stått där livs levande.
Som designer och modeskapare bjuder Kusama på en frimodig, lekfull och utmanande värld av kläder som närmast avkläder bäraren. Med hål för bröst, stjärt och genitalier skulle dessa icke-kläder främja spontan och omedelbar sex. Fram för den fria kärleken. Varför måste vi skyla just de kroppsdelar som vi traditionellt skylt? Varför inte bekläda armbågar och knän och istället låta skinkorna dallra fritt? Uppfriskande och revolutionerande om än inte särskilt realistiskt. Men här står inte realism högt i kurs tack och lov.
Det är magnifikt att uppleva hennes mångåriga verksamhet när den presenteras så här samlad i stor retrospektiv skala. Lika angelägen i samtidens ljus, som under 70-talets antikrigshappenings mot Vietnamkriget, mot kärnvapen och för en fredligare, roligare och färgstarkare värld.
Hon har själv sagt att hon aldrig kommer att sluta skapa. Hon säger att hon tänker fortsätta även efter sin död. Om någon kan lyckas med det så är det väl Yayoi Kusama.
Nike Markelius
