Flödiga ödesmättade ordrika betraktelser rinner över boksidorna. Människornas vardag i staden. Människornas kamp mot tiden. I dödens närhet. Utkastade i en verklighet ingen av oss själv har valt. Eller ens alltid kan hantera.
Lars Noréns nya dikter närmar sig oblygt döden som skådeplats, en befrielse, en skönhet bortom de levandes blickar och vår oförmåga att skapa något bestående.

Dikterna rör sig fantastiskt träffsäkert genom tidslagren. Minnenas ljuvhet och nuets smärtor leder in till varandra och blandas mjukt, blir själva förutsättningen för att lämna det som varit bakom sig och kunna se dagar som är kvar – för att kunna omfatta återstoden av vägen mot döden med liv.

Den vuxnes blick på en svunnen barndom. En röst som inför åldrandet ännu värjer sig från tomheten de vuxna lämnade barnet ensam med. Den åldrande människans tankar söker sig ned i dödsriket, föreställer sig samtalen där. Vänder och vrider på förgängelsens obevekliga lockelse och dess fasansfulla bilder av intigheten när rörelsen och närvaron lämnat människan. Det blir bländande vacker poesi.
Bilder av modern som den skuldbärande. Det är hon som kastar ut barnen till särskildhet i världen. Faderns blick på barnet. Med sin egen tilltufsade barndom i ryggsäcken, försöker händerna och munnen följa själens röst för att göra annorlunda. Barnets lilla hand i pappans stora, tilliten, värmen och vetskapen om avskedet. Åt vilket håll ska vi växa? När strängarna till barndomens vuxna är avslitna och vi inte längre talar samma språk?

Sömnen, den lilla döden, och orgasmerna, då vi både lämnar oss själva och faller djupare in i oss själva på samma gång; står i kontrast till det oåterkalleliga avskedet till all kroppslighet. Själen rör sig genom köttet, lidandet fortplantas. Dikten som uppgörelse med det levande – för att få syn på all skönhet, genomlysas av kärleken, tingen, belysa skröpligheten, all sorg och alla tillkortakommanden det innebär att vara människa – innan det är dags att lämna. Som om vetskapen om vägslutet gör det lättare att se vägen dit, som om hopsamlandet gör det möjligt att ta något med sig när vi går. Det är en omöjlig tanke – vi vet alla att vi går lika nakna och tomhänta som när vi kom.

En människa som vandrat långt, som ser vägsände i fjärran, kan skapa livskraftiga skönhetsupplevelser på väg mot det ”naturliga dunklet”.
Fyll allt det som varit ditt liv med kärlek och lämna det kvar som ett dröjande ljus – minnet av ditt hjärtas slag.