Hon har en post doc-tjänst vid Linköpings universitet, inom Tema Miljöförändring. I botten är hon samhällsvetare men har brunnit för miljöfrågor nästan så länge hon minns.

– Jag tänkte mycket på miljöfrågor redan innan jag visste vad det var. Jag blev upprörd när jag såg att någon kastat plast i skogen.
Samtidigt hörde hon talas om skövling av regnskogen, försurning och minns bilder av fabriker som släppte ut svarta föroreningar.

– Jag hade mycket ångest över det, och kände mig sviken av vuxenvärlden som inte tog det på allvar.

Hennes föräldrar hade varit engagerade i Folkkampanjen mot kärnkraft och det var hennes pappa som följde med henne första gången hon besökte ett möte med Fältbiologerna – en organisation som kom att spela stor roll för hennes engangemang.

– Fältbiologerna var en bra plantskola som ledde till många andra politiska engagemang, inte minst det feministiska engagemanget.

Det är ett engagemang som Anna Kaijser hela tiden har haft parallellt med sitt miljöintresse. Hon har läst både socialantropologi och genusvetenskap och då tittat mycket på folkrörelsers arbete.

– När möjligheten att doktorera kom upp blev det ett sätt att få ihop de olika spåren, i min forskning fick alla delar av mig vara med.
Så är det även nu i Linköping.

– Jag jobbar tvärvetenskapligt inom miljöforskning. En kollega brukar skämta och säga att vi är ”odisciplinerade” forskare, eftersom vi inte tillhör en viss disciplin.

Beror på vem man är

I sin doktorsavhandling tittade Anna Kaijser på hur miljöpolitik bedrivs i Bolivia, både från regeringshåll och från folkrörelserna.

– Jag är intresserad av vad miljöfrågor betyder i olika sammanhang. Det finns inte en neutral syn på vilka problemen är och vilka lösningarna kan vara, utan det beror på vem man är.

Hon tittar mycket på vilka som har makten att definiera vilka de viktiga miljöfrågorna är, främst inom politiken och miljörörelserna. Hennes nuvarande forskning handlar framför allt om den svenska miljörörelsen, men även den europeiska. Hon menar att vi Sverige ofta tror att vi har en objektiv syn på vilka miljöproblemen är och att vi bättre än andra kan lösa dem.

– Vi har varit ganska tidiga både inom miljö och jämställdhet, och har bra statistik och lagstiftning. Det gör det lätt att tro att vi redan är klara. Men bara för att vår lagstiftning kan vara bättre än en del andras betyder det ju inte att den är problemfri. Att vi ändå tror så kan också bero på att vi inte har haft så stora konflikter på länge. I Bolivia är folk mycket mer benägna att ifrågasätta och protestera, medan vi i Sverige är mer försiktiga.

Vad är miljömedvetet?

I sin forskning kommer hon att titta kritiskt på den miljörörelse där hon själv har varit och ännu är aktiv. Vem ses som en trovärdig miljökämpe och vem kallas miljöhjälte? Hon undersöker det ur perspektiv som genus, klass, ålder, etnicitet och var en bor.

– Varför ses det till exempel som miljömedvetet om en person som jag handlar en jacka second hand, men som en fråga om ekonomi om en trebarnsmamma från Rosengård gör detsamma?

Anna Kaijser berättar om forskaren Karin Bradley som undersökte förorter utanför Stockholm, en där det främst bor etniska svenskar av medelklass och en med fler personer av arbetarklass och invandrarbakgrund. Medelklassen stod för en högre resursförbrukning: De hade bil, bodde större och reste mer.
– Men båda grupperna ansåg ändå att medelklassvenskarna hade en mer hållbar livsstil eftersom de sopsorterade och handlade ekologiskt. När tjänstemännen skulle ta fram miljöstrategier gick det tänket igen hos dem, det var mycket fokus på att lära ut ”svensk miljövänlighet” till miljonprogrammen. Fast egentligen är det människor i miljonprogrammen som är de mest klimatsmarta.

Ingen kunskap neutral

Anna Kaijser tror inte att någon kunskap är objektiv och neutral. Eftersom hon heller inte tror att forskare kan förhålla sig helt objektiva ser hon inga stora problem med att hon fortfarande är en aktiv miljö- och jämställdhetsaktivist, samtidigt som hon är forskar kring aktivism. Tvärtom tycker hon att forskare som agerar på saker de ser, blir mer trovärdiga.

I samband med klimattoppmötet i Paris, tillfrågades Anna Kaijser att tala vid klimatmanifestationen i Malmö.

– Där fick jag ett utrymme att vara arg. Mycket av det jag håller på med gör mig så arg och ledsen och sedan måste jag ändå skriva något väl avvägt. Det var kul att få slippa det en stund och vara så upprörd som jag faktiskt är. Jag pratade om att elda under sin klimatångest. Varför trycka undan sin ilska? Använd den i stället till något konstruktivt.

Hennes eget arbete med miljöfrågor har inte minskat ångesten hon kände som barn.

– Jag har jättemycket klimatångest, dels på individplanet varje gång jag handlar något. Ska jag köpa bananer? Ska jag jag ta flyget? Och dels den stora ångesten som kommer av allt jag får kunskap om genom mitt jobb. Det är ju så science fiction-artat illa att det inte går att ta till sig. Jag balanserar hela tiden mellan aktivisten som säger ”Det är inte kört, fortsätt kämpa” och att gå till jobbet och veta att jo, det är typ kört. Det blir som en svart humor kring det för det går inte att leva med ångesten hela tiden.

Att vara aktivist blir samtidigt ett sätt att hantera oron.

– Det handlar mycket om att fortsätta engagera mig, för att inte bli helt paralyserad. Plus att jag samlar på mig positiva exempel.

Sådana fick Anna Kaijser många när hon deltog i Ende Gelände i tyska regionen Lausitz i mitten av maj, protesten mot Vattenfalls försäljning av sina brunkolsgruvor. Hon var där för att göra en fältstudie.

– Jag hängde med ner i gruvan när en grupp blockerade en jättemaskin, och på en laglig demonstration i grannbyn, där många i lokalbefolkningen var med. Jag hjälpte också till med disk och var med på stormöten, levde som vilken aktivist som helst.

Väl hemma igen skrev Anna Kaijser och Irma Allen, forskare vid KTH, en debattartikel Dagens Nyheters kulturdel, om Vattenfall och den svenska regeringens agerande. De utgick från Naomi Kleins begrepp ”offerzoner” och frågade sig vad som blir Sveriges offer för kolet.

– Det handlar bland annat om platserna för gruvorna. Det är en sådan enorm förstörelse att det inte går inte att begripa ens när en är där. Där har det legat byar, skogar och fält. Men det handlar också att det offras en politisk legitimitet. Svenskarna är väldigt skeptiska till försäljningen av gruvorna men politikerna har nu ändå beslutat att genomföra den. Det politiska mandatet missbrukas.

Ändå lämnade Anna Kaijser manifestationen i Tyskland med lite hopp.

– Det fina med miljörörelsen är att den gör aktioner och skapar alternativa miljöer. På Ende Gelände skapades ett läger med folkkök där alla hjälpte till och det pratades jättemycket om det kollektiva och beslutsprocesser. Det finns en sådan medvetenhet, ett sådant engagemang och en vilja att hela tiden försöka förbättra och ta in nya tankar. Sådant ser jag ofta inom olika slags folkrörelser, och då tänker jag att folkrörelser är hoppet.