De är inte ett nytt fenomen. Italien har haft Silvio Berlusconi, Thailand Thaksin Shinawatra och Slovakien Vladimír Meiar. Latinamerika har sett en rad framgångsrika vänsterpopulister. Men populismen upplever ändå medvind just nu, säger Ann-Cathrine Jungar, statsvetare vid Södertörns högskola.

– Man ser tydligt att det hände något 2008. Det blev bostadskris och ekonomisk kris i USA och Europa, vilket skapade en grogrund för missnöje.
Jungar förklarar att krisen, effekterna av globaliseringen och olika politiska åtgärder har minskat förtroendet för etablerade partier.

– I Storbritannien var det flera decennier då man inte satsade på skola och offentlig vård. Då formulerar populistiska partier ett budskap, att det är på grund av invandringen det har blivit sämre.

Den populäre frontfiguren för brexit-kampanjen, Boris Johnson, har gång på gång målat upp invandring som ett stort problem, precis som Republikanernas ledande kandidat till presidentposten i USA, Donald Trump.

– Den gemensamma nämnaren är anti-etablissemangspositioneringen. De frammanar att det finns en konflikt mellan folket och eliten och skapar en bild av att de ska ställa saker och ting till rätta.
Det avgörande är, enligt Jungar, att knyta människors frustration till en aktuell fråga. I Europa har det framför allt blivit invandring och EU. Ett annat populärt drag är att lobba för hårdare tag, som Filippinernas nye president Rodrigo Duterte, som gick till val på att återinföra dödsstraffet.

Enligt Cas Mudde, statsvetare vid Georgia-universitetet, är populism inte enbart dåligt. ”Populism lyfter fram frågor som stora delar av befolkningen bryr sig om, men den politiska eliten vill undvika att diskutera”, skriver han. Problemet, anser han, ligger i att ideologin inte accepterar andra åsikter. Han lyfter fram Ungerns Viktor Orbán och Venezuelas Hugo Chávez som exempel på ledare som använt populism för att undergräva demokratin.

Populister som blir påkomna med faktafel kommer ofta undan med det, vilket enligt Ann-Cathrine Jungar beror på att många av deras anhängare också misstror erkänd forskning.
– De kan slå ifrån sig med att ”den här kunskapen är inte neutral, forskarna är politiskt korrekta och betalda av staten”. På så sätt blir de immuna mot experter och vetenskap. Dessutom finns det en känsla av att etablerade politiker också har ljugit.
Hon ger som exempel att många politiker lovordade euron, men sedan inte tog ansvar under krisen.

– Det skapade känslan av mycket lögner och svikna löften, vilket bidragit till att populistiska partier har haft en god jordmån att växa i, säger Jungar.
Hon tror att populismen är här för att stanna. I Europa har flera högerpopulistiska partier institutionaliserats och byggt upp effektiva organisationer.

– Tidigare såg man populister under olika kriser, som Ian och Bert (Ny demokrati), men så är det sällan nu. De börjar likna mainstream-partier och måste kanske tona ner den populistiska retoriken. Men det beror också på övriga partier, där vi sett en viss anpassning i invandringsfrågan.