“Klimatfrågan är en av den här regeringens mest prioriterade frågor” säger Mikael Damberg efter att regeringen just fattat ett beslut som riskerar att omintetgöra stor del av den klimatpolitik de dittills enats om. Man har beslutat att Vattenkraft ska sälja av sin tyska brunkol till första värsta köpare och därmed också borgat för att utsläpp i storleksordningen 1,2 miljarder ton koldioxid kommer tas upp ur marken de nästkommande 20-30 åren. För att få en känsla för storleksordningen så är det alltså i paritet med vad Sverige någonsin kommer släppa ut. Klimatforskaren Rockström konstaterar att försäljningen går stick i stäv med Parisavtalet och försäljningen fördöms av såväl Greenpeace som Svenska naturskyddsföreningen.

Frågan om det går att föra en ansvarsfull klimatpolitik trots försäljning är omdiskuterad. Till exempel argumenterar Alvar Palm, doktorand i industriell miljörätt, för att det vore klokare att sälja kolet och att istället använda pengarna till andra koldioxidreducerande initiativ. Utgångspunkten är att det finns så pass mycket lättillgängligt kol i marken att nedläggning av gruvorna inte nämnvärt påverkar vare sig tillgången eller kostnaden. Inlägget är intressant, även om det i såfall rimligen inte kan finnas några större pengar att tjäna på en sådan försäljning. Påståendet att man med lättehet startar upp gruvor på annan plats bemöts dock tydligt av Jacobsson och Axelsson på Greenpeace resp. naturskyddsföreningen:

“… stämmer inte påståendet att en långsiktig stängning av Vattenfalls gruvor skulle leda till ökad kolbrytning någon annanstans i världen. Palm blandar ihop brunkol och stenkol. Brunkol…är inte ekonomiskt att transportera mer än några få mil. Det finns ingen världsmarknad, vilket Palm verkar tro. En stängd – eller som i detta fall en oöppnad – gruva innebär minskad användning”.

Till Palms försvar förespråkar han en grundlig utredning om vad som gör mest miljönytta. Jag vill tro att Palm inte alls är intresserad av en försäljning innan en sådan undersökning är gjord. Där pengarna dessutom går till helt annat än klimatåtgjärder. Ett annat argument är att det skulle vara demokratiskt tveksamt om Sverige lägger sig i Tysklands energipolitik. Det är ett bra argument mot att ensidigt lägga ner brunkolsverksamheten imorgon kl 8, men det är ett mycket dåligt argument för försäljning. EPH kommer knappast vara en positiv kraft i att minska Tysklands kolberoende.

Mikael Damberg fortsätter med att förklara att alternativet till en försäljning är att staten behåller gruvorna i drift till 2040. Det är ett sorgligt ambitionslöst perspektiv. Det är möjligtvis sant att nuvarande ägardirektiv inte tillåter nedläggning av verksamheten rakt av, men det finns ingen grund för att tro att förutsättningarna kommer vara intakta närmsta 25 åren. Vare sig gällande framställning av elektricitet, nyttjande av brunkol eller majoriteten i riksdagen.

Socialdemokraternas ingång i frågan kommer inte som en överraskning, men vi måste diskutera miljöpartiets roll närmare. Att vara ett litet parti i en minoritetsregering är svårt. Men när det anses att regeringen måste vara enig, då går det inte att komma undan sitt ansvar. När steg tas från Parisavtalet, när tidigare överenskommelser blir omintetgjorda (som stoppade nya gruvor) och när man tvingas göra precis tvärtemot vad man sagt i valet. Då är det dags att säga nej. För då måste S antingen ge med sig eller söka sällskap på annat håll. Det är dock utomordentligt svårt att se hur S skulle kunna regera utan mp.

Den andra delen av uppgörelsen kan bli riktigt bra. 300 miljoner om året för att stödköpa utsläppsrätter är förvisso lite av 10-15 miljarder och det räcker förvisso inte för att nämnvärt päverka överflödet i närtid. Men med bra plattform så är det fullt möjligt att Lövins vision, om att företag och andra stater ska hjälpa till, besannas. Samtidigt är det långt till 2040. För att ha någon egentlig effekt så ska måste varje ny regering också gå med på att inte räkna in köpen i de redan uppställda miljömålen i energiöverenskommelsen. Det är inte osannolikt att vi får regeringsskifte redan 2018 då stödköpen ska börja. Det  är mycket möjligt  att miljöpartiet åker ur riksdagen. Det är rimligt att förvänta sig att stödköpen aldrig inleds och vi påminns om sagan om mäster skräddare:

– Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, Löfven. Tack så mycket, Löfven. Adjö, adjö, Löfven.