Stressen och såret i magen. Det dåliga samvetet. Och flyktingarna. Ständigt dessa flyktingar. Drömmarna och passionen, samvaron, sambon, sexet och den där kroniska tröttheten, som står i vägen. TV-soffan, chipspåsen, sockerberoendet och flyktingarna, flyktingarna, flyktingarna.

Det sägs ibland att det var bättre förr. Sen skriver nån viktigpetter att all fakta och statistik tyder på att det är precis tvärtom. Det är säkert så – att vi lever längre och är friskare och har mindre sjukdomar och mördar mindre och till och med våldtar mindre. Men samtidigt mår vi sämre. Vi tjänar mindre. Saknar fasta anställningar och bor i andrahand och dricker för mycket när ingen ser på. Det är svårt att veta med säkerhet, förstås. Jag är någon form av författare och har ordnat mitt liv så att det ska fungera tillsammans med min panikångest och mina depressiva episoder. Jag vet inte riktigt hur andra har det. Sådant syns inte på Facebook.

Jag tror dock att oavsett hur vi värderar vår samtid så finns det en sanning som inte går att förneka. Kapitalismen har segrat. Det spelar ingen roll vad du har för världsåskådning eller hur du identifierar dig politiskt. Du är en del av det kapitalistiska maskineriet. Det beror på att du är så förbannat jävla ängslig. Det gäller lika mycket för mig, förstås. Det gäller typ alla. Den kollektiva bilden av att vi är individer som måste maximera och förverkliga har lett till att vi nästan inte åstadkommer något alls.

Och det är precis så det ska vara, i kapitalismen. Du ska fokusera på dig själv, du ska oroa dig och tänka på allt du går miste om och allt du inte är men borde vara. Du ska ta ansvar och konsumera rätt och göra tusen olika val med plånbok och autogiro. Allt är okej, så länge vi inte organiserar oss. Vi får aldrig mer organisera oss.

Okej, jag är aningen cynisk men grejen är såhär. Om både kosmos och tiden är oändliga kommer allt att hända som någonsin kan hända. Det finns en planet där alla ser ut precis som dig, fast de är blåa och talar genom sina armhålor. Poängen är att du inte är så jävla unik. Om typ 40 år kommer du vara pensionär och alla dina vänner börjar dö bort och du kommer fråga dig vad fan grejen var, egentligen. Du och jag, vi spelar inte så stor roll. Inte var och en. Men tillsammans är vi mer än obetydliga individer. Tillsammans kan vi ta emot de där flyktingarna. Vi kan skapa samvaro och gemenskap och hjälpas åt, så att vi får mer tid över till varandra, till drömmar och passioner och sambon och sexet och vad vi vill – därför att vi vill. Vi kan skapa lagar som gör att produktionen måste vara rättvis och ekologisk. Bortom konsumentval och identitetskonsumering. Vi kan laga mat tillsammans och ta på oss mjukisbyxor och låta det vara okej att släppa kroppsgas. Därför att vi inte är så jävla viktiga och märkvärdiga. Men tillsammans kan vi göra vad som helst. Och då – men bara då – kommer kapitalismen falla eller krympa och ersättas av någonting annat. Det, mina vänner, är verkligen något att förverkliga.