Det är över 200 år sedan Europa slutade på andra sidan Atlanten. Amerikas Förenta Stater utropade sin självständighet från Storbritannien under 1700-talets sista kvartal och i början av 1800-talet köpte det knappt trettioåriga USA loss de franskkonfiskerade markerna väster om Mississippifloden från Napoleons panka regim genom det så kallade ”Louisianaköpet”.

Efter att stridsyxan mellan de forna kolonialisterna och nya statsbildarna hade förpassats till historiens bakgård hade globala marknadssamarbeten gjort de forna kombatanterna beroende av varandra. Snart byggde idén om global handel en till synes evig bro mellan kontinenterna. Och nu – i tider av förhandlingar kring ett frihandelsavtal mellan EU och USA, TTIP (Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar) – talar många om ett ny slags kolonialism, den här gången anförd av multinationella företag i stället för beväpnade kolonisatörer.

Kenneth Winston, miljölobbyist för USAs äldsta miljöorganisation Sierra Club, försöker förklara det nya läget. Hans hemdelstat Nebraska symboliserar på många sätt det nya ekonomiska slagfältet, där storbolag flyttar fram sina positioner mitt framför bakbundna myndigheter. Han talar om det kanadensiska energibolaget TransCanadas oljeledning Keystone XL, en oljeledning genom Nebraska mellan centrala Kanada till Mexikanska golfen. Projektet har dock dömts ut av USAs miljöskyddsmyndighet.

– Keystone XL är en ödesfråga för hela den amerikanska västern, säger han.

Orörd prärie

I centrala Nebraska finns en prärieregion vid namn Sand Hills. Regionen klassas som särskilt ekologisk viktig för sin mångfald och har varit förskonad från jordbrukens plogar och gruvdriftens borrar. Under Sand Hills orörda präriemarker vill TransCanada dra Keystone XL och ”erbjuda jobb och tillväxt” till en jordbrukspräglad region.
Under Sand Hills återfinns även en av planetens största sötvattenmagasin, Ogallala, en kvarleva sedan den senaste istiden. Kritiker finner det högst olämpligt att dra en oljeledning i nära anslutning till sötvattenmagasinet, men TransCanada försäkrar att eventuella läckage inte är särskilt troliga.

Men i våras var olyckan framme längs med Keystones oljeledning genom South Dakota: 70 000 liter olja läckte ut och det tog lång tid innan TransCanada lokaliserade källan. Läckaget var inte det första sedan Keystone-ledningen anlades för tio år sedan. Hittills har uppemot 40 läckage dokumenterats, varav ett allvarligt i North Dakota. Och det var ekologiska hänsynstaganden som låg till grund för president Barack Obamas veto mot Keystone XL-bygget i Nebraska.

Motståndsmajs

En hel region andades ut och boende längs med den planerade oljeledningen har odlat ”motståndsmajs” och fyllt dalar med solceller och vindkvarnar för att visa på hållbara energialternativ. Men trots Obamas veto har TransCanada ändå kunnat spela ut ett tungt kort, långt mer värdefullt än alla andra jokrar i leken.

– De har juridiken på sin sida, säger Kenneth Winston.

ISDS-fall

I januari stämde TransCanada den amerikanska staten och lutar sin stämningsprocess mot tydliga paragrafer i det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA, antaget av Kanada, Mexiko och USA 1993. USA har visserligen aldrig förlorat ett så kallat ISDS-fall, det vill säga en tvistlösningsmekanism i internationella handels- och investeringsavtal och möjliggör för investerare att driva rättsliga processer mot stater som de anser har diskriminerat deras finansiella och marknadsmässiga rörelsefrihet. Men bedömare ser Keystone-XL som en möjlig ände för vinstserien.

”Kort sagt har TransCanada ett hyfsat utgångsläge”, skrev Todd Tucker i Washington Post i januari, nämligen att den amerikanska staten har brutit mot NAFTA-avtalet när det både fysiskt, ekonomiskt och politiskt förhindrat ett privatägt företag från att idka handel i USA.

Kenneth delar den slutsatsen.

– Keystone XL kommer bli en vattendelare och visar tydligt hur miljöpolitik kräver mer än bara politiska beslut – du måste även komma åt storföretagen. Visst, Obama lade in sitt veto, men det hindrar ju inte kommande presidenter från att riva upp det och ge grönt ljus åt projektet. TransCanada är heller inte förhindrade att ansöka en gång till, eller en gång till efter nästa veto. Med nya presidenter kommer en annan klimatpolitik och i slutändan kanske Keystone XL släpps igenom.

”En ny gryning”

Kanada slöt nyligen ett eget frihandelsavtal med EU: CETA (Omfattande avtal rörande ekonomi och handel). CETA har beskrivits som ”en ny gryning” för den globala uranindustrin som i Kanada är en viktig maktfaktor med inflytelserika bolagsspelare men som i Europa varit mer eller mindre vilande sedan 1950-talet. I Europa kan frihandelsavtal som CETA och det planerade TTIP-avtalet förhindra för enskilda stater att förbjuda uranbrytning av ekologiska eller sociala skäl.

Sveriges EU-kommissionär och TTIP-förhandlare Cecilia Malmström vill täppa igen möjligheten att missbruka tvistelösningsklausuler för konflikter mellan stater och företag.

– Många av dessa avtal behöver reformeras, och TTIP är en utmärkt möjlighet att göra det. Därför har vi föreslagit ett nytt, domstolsliknande system med klara avgränsningar för vilka fall som får tas upp, skrev hon på DN Debatt (20/5).

Blair Redlin, ordförande i Kanadas fackliga organisation Trade Justice Network, har följt utvecklingen på nära håll. Hans slutsats är att demokratin lämnar alltmer plats åt mäktiga ekonomiska aktörer. En farlig utveckling, menar han, då folk inte kan lita på att  demokratin längre kan mäta sig med avtal som NAFTA, CETA och TTIP.

– Hela idén med ett system byggt på ekonomiska muskler är ett hot mot demokratiskt styre, säger Blair. Vi pressas tillbaka på alla områden – miljörätt, arbetsrätt, privatiseringar – och det enda vi kan hoppas på är att bygga underifrån och skapa tryck från gräsrötterna och på så vis ändra den politiska diskursen.

Bristande insyn

På lokal nivå kan politiska kursändringar ge spridningar på vatten, men liksom de flesta andra hade Blair Redlin inget att säga till om under förhandlingarna. Intrycket, magkänslan, är att NAFTA och CETA är resultatet av uppgörelser mellan stat och kapital utan någon offentlig insyn.

– Vad har de att dölja? frågar sig Blair Redlin. Kanske de facto att Kanada är det mest stämda landet i västvärlden i dag.

Exempel på åtal som enskilda företag utfärdat mot den kanadensiska staten radas upp, många på det energipolitiska området. Däribland energibolaget Lone Pine Resources stämning av provinsen Quebec för förbud av den kontroversiella gruvmetoden ”fracking” (hydraulisk spräckning, som ny forskning knyter till fler antal jordbävningar och förstörda grundvattenkällor i USA och Kanada).

Lite förvånande är det även för Blair att svenska LO ställer sig positiva till ett TTIP-avtal mellan EU och USA, till skillnad från bland annat den engelska arbetarrörelsen.

– De ekonomiska effekterna av ett avtal skulle ge mellan 200 000 till 2 miljoner nya jobb, fastslår Susanne Lindberg Elmgren, utredare för LO.

Men alla i LO-familjen är inte lika frälsta. Ordföranden för Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko utfäste en varning på SvD Debatt (17/6), samma dag som LO inledde sin kongress:

”Vi är i grunden för frihandel, men ju mer som sipprat ut genom olika läckor om TTIP-förhandlingarna, desto mer tveksam blir vår inställning. Vår tids handelsavtal utvecklas allt mer till att sätta press på våra demokratiska principer, våra folkvaldas rätt att fatta beslut.”

Sveriges EU-minister Ann Linde (S) och EU-kommissionär Cecilia Malmström (L) hade bara månaden innan på samma debattplats förklarat varför EU i allmänhet och Sverige i synnerhet behöver TTIP:

”Det är genom handel vi har byggt upp vår ekonomi och vår välfärd. Sverige står särskilt väl rustat för att dra nytta av den ökande handel som kommer kunna möjliggöras genom TTIP-avtalet.”

Greenpeace läckta TTIP-dokument slog sönder ett av förespråkarnas främsta argument: att TTIP-kritiker inte vet hur samtalen förs och vad som egentligen diskuteras. Nu vet allmänheten mer, men krav på större transparens har inte belönats från varken europeiska eller amerikanska förhandlingsdelegationer. Klart är ändå att de läckta dokumenten inte är tillräckliga för att erbjuda någon helhetsbild, men tillräckligt för att inte stilla kritikersskarans farhågor.

Cecilia Malmström medger att EU och USA har olika syn på exempelvis offentliga upphandlingar och investeringsskydd. Men kritiken, menar hon, är lite som ”en storm i ett vattenglas”. Inget handelsavtal kommer att klubbas igenom med sänkta standarder gällande miljö, hälsa och djurskydd, försäkrar Sveriges EU-kommissionär.

Hillary Clinton, Demokraternas troliga presidentkandidat i höstens USA-val, väntas inte omdirigera det amerikanska förhandlingsupplägget särskilt mycket efter partikollegan Obamas avslutade mandatperioder. Oklarare blir dock läget ifall Republikanernas kandidat Donald Trump skulle bli USAs näste president.

”Kidnappning”

I Sverige förvånas Andrea Söderblom-Tay, ordförande för Jordens vänner, av den i mångt och mycket uteblivna offentliga debatten.

– Särskilt med tanke på att så mycket står på spel, menar hon. Och den debatt som förs är ju väldigt frihandelsvänlig. Det är egentligen lite i avtalet som handlar om ”fri handel”, utan mest om privatiseringar.

Enligt henne och andra TTIP-kritiker har varningsklockorna ljudit länge och väl med sina skräckexempel på hur demokratin fått stå tillbaka för penningstarka bolag som stämmer enskilda stater med hänvisning till frihandelsavtalsparagrafer. Paragrafer som väger tyngre än grundlagar. I Nebraska kan en av Nordamerikas sista orörda, ekologiska oaser agera regnskydd för Keystones oljesands
transporter till Mexikanska golfen utan att USAs presidents – även kallade ”världens mäktigaste person”– veto innebär slutordet för projektet.

Hon får frågan vad TTIP-avtalet symboliserar i en tid av klimatlarm, globala flyktingkriser och utbredd social oro:

– I slutändan står de senaste årens vinningar som gjorts på bland annat klimatområdet på spel. TTIP symboliserar inget annat än storföretagens kidnappning av demokratin.