Farc-gerillan och Colombias regering har undertecknat ett eldupphör. Hoppet om fred lever på allvar, men det är inte första gången som parterna når ett eldupphör. Den svåra biten har visat sig vara att undvika våld i övergångsprocessen. Men såväl Farc som president Juan Manuel Santos är positiva till en långvarig fred och ett slut på landets utdragna inbördeskrig.
Sextio års väpnad konflikt i Colombia kan äntligen vara på väg mot sitt slut. I Kubas huvudstad Havanna undertecknade Colombias president Juan Manuel och vänstergerillan Farcs chefsförhandlare Timoleón ”Timochenko” Jiménez ett eldupphör. Ett viktigt steg på väg mot en långvarig fred som FN ska övervaka.
– Vi är en politisk organisation som kommer att jobba tillsammans med civilsamhället, lovar Mauricio ”El Médico” Jaramillo, medlem av Farcs beslutsfattande sekretariat, till tidningen El Tiempo, Colombias största dagstidning.
Farc (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia, ”Colombias revolutionära väpnade styrkor) bildades 1964 i spåren av ”La Violencia”, en blodig epok i Colombia vars första offer var den omtyckte, liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán, som mördades 1948. Landets ekonomiska villkor var – och har förblivit – väldigt ojämlika; såväl städer som rurala regioner led i uteblivna sociala satsningar och politisk förföljelse tillhörde vardagen.
Sex decennier av inbördeskrig har krävt tusentals civilas liv, otaliga har kidnappats och över fem miljoner har tvingats på flykt i sitt eget land. Vid sidan av Farc har slagfältet intagits av colombiansk militär och paramilitära styrkor betalda av mäktiga ekonomiska aktörer. Kriget viktigaste ekonomiska sponsor har varit ”det vita guldet”. Kokainet.
En fred var nära att få till stånd redan under 1980-talet då förhandlingar mellan stat och gerilla ledde till ett eldupphör. En politisk vänsterallians, Union Patriótica (UP, ”Patriotiska unionen”) bildades, och som i stället för genom väpnad kamp skulle vinna allmänhetens förtroende med politiska medel.
Kampen blev emellertid inte långvarig: mer än 5 000 UP-politiker på olika nivåer mördades av paramilitära miliser. Även colombianska armén kunde kopplas till en rad politiska mord. På 1990-talet trappades det colombianska inbördeskriget upp, och fastän tron på ett fredsavtal var stort i början av 00-talet är det först nu som såväl politiska bedömare som gemene colombianer vågar tro att det ska gå hela vägen.
För president Santos innebär eldupphöret en fjäder i hatten politiskt, men förhandlingarna med Farc – som alltjämt står uppsatta på EUs och USAs lista över organisationer som stöder terror – har inte fortlöpt utan problem på hemmaplan. Santos, tidigare försvarsminister i den populäre ex-president Álvaro Uribes regering, har kritiserats för att ge alltför många eftergifter till Farc. Anklagelser som den nuvarande presidenten i sin tur kritiserat, då ett fredsavtal torde vara till gagn för alla, enligt Santos.
För ex-presidenten Uribe, vars far dödades av gerillan, innebär ett fredsavtal ”en kapitulering” till Farc. Uribes år vid makten – 2002–2010 – såg en storskalig upprustning med massivt stöd från USA för att med militära medel besegra Farc och Colombias andra kvarvarande vänstergerilla ELN (Ejército de Liberación Nacion, ”Armén för nationell befrielse”).
Den senare av dem, ELN, har av Santos anklagats för att försöka strö grus i fredsmäkleriet. ett antal journalister har kidnappats och några förhandlingar med ELN är inte aktuella så länge gisslan inte släpps, har Santos låtit meddela.
– Att ELN inte tar chansen kommer att medföra konsekvenser för samhället och innebära ett problem för Farc och för ELN själva, tror Gonzalo Sánchez, chef för Colombias historiska minnescenter, i en intervju med The Guardian.
Förutom de väpnade parterna i den colombianska konflikten återstår ännu en rad frågetecken kring det politiska klimatet och rörelsefriheten för sociala rörelser, inte minst på landsbygden. 2015 dödades ett tjugotal miljöaktivister i Amazonasregionen, enligt siffror från Global Witness och på Reportrar utan gränsers index återfinns Colombia på plats 134 av 180 länder. I de amerikanska kontinenterna är det bara Mexiko som är farligare att verka som journalist i.
Enligt Reportrar utan gränser är ett stort problem paramilitära gäng som äntrat narkotikamarknaden på allvar och använder sig av hot, förföljelse och mord för att säkra fortsatt fri lejd i kokainproducerande regioner i södra Colombia.
– Civilsamhällets företrädare ser ofta genom fingrarna för våldet, och förövarna förblir ostraffade, konstaterar Reportrar utan gränser.
För Farcs tusentals soldater väntar nu ett nytt liv. Och ett nytt sätt att leva, skriver María Jimena Duzán. Eventuella brott som gerillasoldater har gjort sig skyldiga till lär bli underlag för framtida diskussioner, tror bedömare. Ex-president Uribe, vars öppna bråk med sin förra ministerkollega Santos har gått att följa i form av meningsutbyten i sociala medier, talar om ”straffrihet” för Farc-medlemmar.
– Du måste acceptera ditt brott och åka i fängelse, säger Álvaro Uribe i en intervju med American Quarterly. [Staten] ger i stället [Farc] politisk behörighet – vad hade hänt om vi hade accepterat samma villkor för paramilitärer?
Ett slut på den colombianska konflikten skulle ”sluta en revolutionär cirkel i Latinamerika”, menar Gonzalo Sánchez. En bidragande orsak till ljuset i tunneln är att colombianska staten erkänt landets utbredda sociala problem som ett av underlagen till konflikten, menar han.
– Det här är de första fredsförhandlingarna som har vidrört problemets rötter och vad det var som fick dessa gerillagrupper att ens bildas. Andra förhandlingar har enbart syftat till att tackla problemet med vapen och inte med folkets sociala problem, säger Sánchez.
