Det är sen eftermiddag, men det är ännu olidligt varmt på Cayo Largo, en 25 kilometer lång paradisö utanför Kuba. Marinbiologen och sköldpaddsexperten Gonzalo Nodarse, en sympatisk liten man med snälla bruna ögon, går för tjugonde dagen i rad med raska steg över den varma sanden i jakt på sköldpaddsbon. Det dröjer inte länge innan han identifierat ett bo nära havsbrynet och efter en stunds grävande håller han upp det första ägget.
– Oäkta karettsköldpadda. Sex dagar gammalt. Det ser man på färgen på skalet, säger han och börjar med varsam hand att flytta äggen från boet till en plasttunna som han sedan tar med till bevarandecentret Centro de Rescate de Tortugas Marinas.
Varje år flyttar Gonzalo runt 200 bon som befinner sig i riskzonen för att antingen spolas bort eller störas av turister. Med 35 år i branschen vet han allt som är värt att veta om sköldpaddor. Till exempel att det är en viktig nyckelart, det vill säga en art som har stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Den gröna havssköldpaddan är exempelvis en av få arter som äter sjögräs vilket hjälper till att hålla sjögräsbäddarna öppna och friska.
Gonzalo vet också att det största hotet mot dem är tjuvjakt för köttets skull, tätt följt av nedskräpning.
– Sköldpaddor äter allt, även plast. Det är ett stort problem eftersom golfströmmen för med sig mycket skräp. Fast inte så mycket just här.

Den overkligt vackra stranden skvallrar om annat. I stället för kokosnötter och snäckor är stranden strösslad med så mycket plast att det bitvis är svårt att ta sig fram barfota. Flaskor, förpackningar, badleksaker och andra oidentifierbara föremål – människans nedskräpning besparar inte ens paradisstränderna.
Överraskande nog är turismen ingenting som bekymrar Gonzalo, enligt honom handlar allt om att reglera antalet besökare. Frågan är dock hur länge en sådan reglering kommer att funka med tanke på den förväntade framtida turistanstormningen?

Turistinvasion väntas

Kuba var länge en populär semesterdestination för amerikaner som lockades av landets avslappnade inställning till alkohol, narkotika och prostitution. Turismen fick dock ett abrupt slut när Fidel Castro kom till makten 1961 och instiftade en socialistisk regering på Kuba och under 1960- 70- och 80-talet var turister en ovanlig syn. Först efter att det ekonomiska stödet från Sovjetunionen hade upphört 1991 kom den igång igen. Det skulle dock dröja ända till 1997 innan kubaner fick tillåtelse att prata med utlänningar.

Och det är just isoleringen som gjort Kuba till det enda landet i världen med en hållbar utveckling, åtminstone enligt Världsnaturfondens årsrapport från 2006. Rapporten utgick från två index, dels det så kallade ”ekologiska fotavtrycket” som visar hur mycket resurser som förbrukas i olika länder per person, dels FN:s ”human development index” som är ett mått på den nationella inkomsten, hälsan och utbildningen. Bara Kuba fick godkänt på båda områdena.

I dag svarar turistnäringen för hälften av Kubas inkomster i nationell valuta och över tre miljoner människor besöker ön årligen. Denna siffra förväntas dock att öka sedan amerikaner förra året fick tillåtelse att resa hit – visserligen bara i studiesyfte – men alla tror att portarna snart kommer att öppnas för en flod av turister från grannen i norr. Denna yra har fått rederier och flygbolag att rusta och nyligen la till exempel det första amerikanska kryssningsfartyget på flera decennier till Havanna. I början av året meddelades dessutom att USA och Kuba ska underteckna ett bilateralt avtal som godkänner upp till 110 reguljära flygavgångar dagligen till Havanna och nio andra kubanska destinationer. Flygningarna förväntas komma igång i slutet av året.
Redan nu upplevs dock en turistanstormning av människor som vill uppleva det ”riktiga” Kuba innan amerikanerna kommer och, som en europeisk turist uttryckte det, ”kommersialiserar ön”.

”Det beror på oss”

Julia Azanza är vetenskaplig koordinator för Kubas bevarandeprogram för havssköldpaddor. Till skillnad från Gonzalo är hon en oroad över vad en ökad andel turister kan ställa till med. Fler besökare innebär rimligen att det byggs fler, ofta strandnära, hotell, vilket påverkar honor och nykläckta sköldpaddor negativt.
– I vanliga fall tar sig sköldpaddor tillbaka till havet med hjälp av månljuset som reflekteras i havet, men är det i stället ljusare på stranden finns risken att de går åt fel håll och dör, säger hon.

Å andra sidan innebär fler turister ökade möjligheter för lokalbefolkningen att försörja sig. I dag ligger medellönen på Kuba på drygt 200 kronor i månaden och även om människorna har mat för dagen tack vare matransoner och gratis sjukvård och skola så är fattigdomen utbredd. Eftersom turisternas pengar är mer värda än den nationella valutan innebär fler besökare ett välkommet tillskott i kassan.
– Givetvis kommer antalet turister att vara enormt, men om det hanteras rätt kan naturen bevaras. Det beror på oss, inte på antalet turister, säger hon.

Ett annat hot mot sköldpaddorna är föroreningar av tungmetaller och gödningsmedel, vilka har visat sig ligga bakom en ökad förekomst av tumörer hos sköldpaddor. Även om tumören i sig inte är dödlig kan det ändå bli utgången om tumören växer så att sköldpaddan inte kan äta eller röra på sig.
– I teorin används inga bekämpningsmedel, men jag är inte hundra procent säker på att det åtföljs. Dessutom har vi flera stora industrier som släpper ut tungmetaller i både luften och havet.
Även här finns en risk att Kuba måste välja mellan ekonomisk utveckling och en hållbar framtid. Tack vare den tinade relationen med USA står exempelvis utländska oljeinvesterare redo att prospektera landet.

Människan största hotet

Någon som inte är lika diplomatisk i sitt svar angående turisternas påverkan är Maria Carida, chef för hållbarhetsprogrammet på naturskyddsstiftelsen Antonio Nuñez Jimenez.
– Människan är utan tvekan det största hotet mot biodiversiteten på Kuba. Turismen skapar en överpopulation som kräver mer vatten och mer mat. Det gör att transporterna ökar, vilket i sin tur ökar utsläppen. Detta leder till exempel till tumörer hos sköldpaddorna.

Hon berättar att de flesta sjöar och vattendrag på Kuba är förorenade av industrier som dumpar sitt avfall i dem, urbanisering och ett jordbruk inspirerat av västerländsk monokultur.
Enligt henne finns det bara en lösning: ekoturism. Problemet är dock att denna miljövänligare form av turistande inte har utvecklats i samma takt som den konventionella turismen. Hon menar att staten har uttryckt en vilja att satsa på ekoturism, men har hittills inte haft resurser till att göra det.

Maria Carida är övertygad om att det går att kombinera ekonomisk och hållbar utveckling och menar att om människorna bara är ansvarsfulla nog så finns det inga hinder för ett bättre liv utan att förstöra miljön.
– Vi måste fråga oss själva varför turister vill besöka Kuba och vad som kommer att hända om platserna de vill besöka förstörs. Det är en kritisk tidpunkt Kuba är inne just nu. Folk här är inte dumma, de förstår problemet, men vi måste vidta åtgärder nu innan det är för sent.

Skrämmande frihet

Morgonen efter äggletandet råder febril aktivitet på bevarandecentret. Poolerna ska tömmas och rengöras, sköldpaddorna likaså. På centret bor främst oäkta karettsköldpadda och grön havssköldpadda, båda kategoriserade som ”starkt hotade” av Internationella naturvårdsunionen, IUNC. Skötaren Leonardo Valides skrubbar med van hand djuren med en tandborste för att få bort alger och bakterier som kan uppkomma i den stängda miljön.

Gonzalo har varit uppe sedan arla morgon och är nu i full färd med att gräva ner gårdagens äggskörd på centrets lilla sandplätt. Boendet blir det elfte för säsongen och förses med ett staket i form av en avsågad oljetunna för att hålla fåglar, katter och andra rovdjur borta. En vitmålad träskylt anger antalet ägg, datum för läggning och beräknad kläckningsdag. När ungarna väl har kravlat sig upp får de stanna på centret i en vecka innan de släpps ut i havet.
– Vi brukar spara den sista kullen ungar och släppa ut dem när de är mellan ett och ett halvt och två år gamla. Då slipper vi att oroa oss för att de ska bli uppätna eller sjuka direkt, säger Gonzalo.

När tvagningen är avslutad tittar dagens första turister in. Det är en grupp kanadensiska dykare ledda av sköldpaddsfantasten Elaine Clément som på sin fritid producerar en film om just sköldpaddorna på Cayo Largo. Gänget ska dessutom få äran att bevittna frisläppningen av de tre äldsta sköldpaddorna vars tid i bassängen nu har kommit till ett slut.
Gonzalo och Leonardo väger, mäter och märker sköldpaddorna noggrant. Det är tungt och krångligt och en sköldpadda börjar flaxa intensivt med armarna för att komma loss. Leonardo klappar den på huvudet och genast blir sköldpaddan, som fått namnet Malin efter fotografen, lugn igen. Leonardo är tyst och sammanbiten och det märks att det här inte tillhör favorituppgiften.
Väl ute på havet är det full rulle. Om det beror på de välbekanta vågorna eller doften av hav  är oklart, men visst verkar sköldpaddorna lite otåliga på att få se sitt nya hem. Frisläppningen av sköldpadda nummer ett och två går smärtfritt och de verkar uppenbart förundrade över sin nya livsmiljö. De verkar heller inte bry sig om det femtontal dykare med dyra undervattenskameror som förevigar varje simtag. När det är dags för sköldpadda nummer tre går det dock inte som förväntat. I stället för att sticka iväg försöker den först gömma sig under en sten och sedan simma upp till ytan där den lägger sig helt blickstilla.
– Vad är det för fel på henne, frågar en dykare som ännu inte fått på sig munstycket.
– Hon är rädd. Alla närgångna dykare skrämmer henne. Hon behöver bara lite tid, säger Elaine Clément.
Som tur är samlar hon sig och efter några snabba simtag är även hon bortom synhåll. Och så har ytterligare tre sköldpaddor bevarats för framtiden.