– Den svenska regeringen har aldrig haft ett sådant tillfälle att skriva historia. Om de låter kolet ligga skulle det kunna bli gnistan till en grön omställning i Europa och en signal om att den fossila epoken nått vägs ände, säger Samuel Jarrick.

Det var det han ville uppmärksamma, när han protesterade i samband med riksdagsdebatten om Vattenfalls planerade försäljning av tyska kolgruvor till ett tjeckiskt bolag. ”47 miljoner riskerar svält på Afrikas horn. Politikerna har blod på sina händer” skrek Samuel Jarrick och sprutade röd saft på väggen. Sedan fördes han bort av vakter.

Efteråt har han funderat mycket över sitt agerande.

– Aktioner i plenisalen är klurigt. För många är det nästan en helig plats. Och det finns en poäng med att värna formalia. Om vi undergräver de demokratiska institutionerna får vi svårare att stå emot de fossila jättarna, säger Samuel Jarrick.

Samtidigt tycker han det är viktigt att visa på den parlamentariska demokratins begränsningar.

– Det finns ju en massa röster som inte hörs: alltifrån de som drabbas av torka på Afrikas horn till de ofödda barnen. Eller de födda barnen, för den delen. Ska vi ha en demokrati i framtiden måste vi lyssna på dem som bär vittesbörd om hur naturen mår, annars är vi rökta.

En annan fråga Samuel Jarrick brottats med i samband med aktionen är risken för att själva budskapet hamnar i skymundan.

– Det finns alltid en risk att medlen drar uppmärksamheten ifrån sakfrågan. Det här var kanske ett gränsfall. Delvis för att det förvanskades i medierna där det stod att jag kastat på människor, vilket jag var väldigt noga med att inte göra, säger Samuel Jarrick.

Andras reaktioner var blandade. Många stödde honom, medan andra störde sig på att han gjorde ett solonummer. Och han sticker inte under stol med att rampljuset lockar.

– Jag har nog ett lite dramatiskt eller exhibitionistiskt drag. Men jag gör aldrig något bara för uppmärksamheten, då skulle jag må skitdåligt, säger han och jämför med när han framträdde naken i operan La Traviata i höstas.

– Det fanns en spänning i det, samtidigt som poängen var att det skulle vara män och inte bara kvinnor som var nakna på scenen.

Det stora allvar Samuel Jarrick betraktar världen med har funnits med sedan tidig ålder.

– Jag var katastrofinställd som barn. Jag vågade inte titta på nyheterna för att jag hört om atombomben. Någon hade sagt till mig att om det blir krig blir det sannolikt med kärnvapen och då är det troligt att alla dör.

Den känslan kom tillbaka 2008 när han läste Mark Lynas bok ”Sex grader”, som beskriver tänkbara konsekvenser av den globala uppvärmningen, grad för grad.

– När jag förstod hur långt ifrån målet den förda politiken var fick jag en otrolig ångest. Jag grät mig till sömns i två veckor och drömde om det hela tiden. Det var som att återkomma till det där kärnvapenkriget och tanken på att alla kan dö.

Samuel Jarrick började engagera sig, bland annat i organisationen Klimataktion. Ibland använde han sig av sina operaförmågor och sjöng fram budskapet. Han tänkte om att om han bara berättade tillräckligt känsloladdat så skulle folk ryckas med. Det har han omvärderat idag.

– Det finns ingen direkt kanal från min känsla till någon annans. Det är så många saker som ligger i vägen. En är att vi människor är så måna om att bli accepterade av varandra. Om vi gör andra livsval eller sticker ut och tar ställning så riskerar man mycket socialt. Den rädslan är starkare än rädslan för katastrofen.

När vi lever som ”alla andra” och köper lika snygga Ipads som våra kompisar gör vi kortsiktiga sociala vinster, menar Samuel Jarrick. När vi sedan hör larmrapporter om smältande isar och värmerekord kommer vi i konflikt med oss själva.

– Det knyter sig i magen och man tänker ”men jag har ju källsorterat och köpt ekologiskt” som om det var upp till en själv att lösa världens problem. Eller så skjuter man det ifrån sig. Intelligenta människor blir plötsligt som stora barn som skojar högt och ljudligt om att de älskar kött eller stora bilar.

Ett annat hinder att överbygga för klimatrörelsen är enligt Samuel Jarrick den distans vi skapat till naturen.

– Vi bara tar för oss av saker utan att veta varifrån de kommer eller vart de tar vägen.

Men trots hindren ser Samuel Jarrick tecken på förändring, som en växande kritik mot ekonomisk tillväxt.

– Jag är osäker på om vi kommer att lyckas, men jag ser saker som talar till vår fördel. I kulturen och samhällsdebatten syns en trötthet över konsumtionstillståndet, säger han och nämner dramatikern Stina Oscarson och serietecknaren Liv Strömqvist som inspirerande exempel.

Samuel Jarrick var en av de tusentals aktivister som under parollen ”Ende Gelände” tog sig in i Vattenfalls brunkolsanläggning i tyska Lausitz och hindrade kolbrytningen under 48 timmar.

– Det var en otrolig seger att vi rent fysiskt lyckades stoppa helvetesgaserna från att komma ut ett tag.

Och segrar är välbehövliga för en klimatrörelse som i åratal kämpat i motvind, menar Samuel Jarrick.

– Det är nog få som orkar driva kampanj efter kampanj utan att se resultat i längden.

Men nu sker det saker. Runt om i världen går olika sociala rörelser samman och utmanar fossilindustrin. Med ivriga ögon och viftande händer pratar Samuel Jarrick om hur amerikanska jordbrukare gjorde gemensam sak med miljörörelsen när de såg sin produktion hotad av en pipeline för oljesand. Tillsammans lyckades de stoppa projektet.

– Och kampen för Ojnareskogen på Gotland har varit häftig att följa. Lokalsamhälle och miljöaktivister lyckades rå på kalkbolaget till slut efter en envis kamp.

Tiden då, det är ju så bråttom. Det återkommer Samuel Jarrick ständigt till. Det verkar nästan som att han skyndar sig att prata för att inte spilla tid. Hur påverkar den knappa tiden det politiska arbetet?

– Det är en svår fråga. För samtidigt som det är bråttom blir en stressad kampanj knappast mer framgångsrik. Jag tycker Stina Oscarson beskrivit det bra: ”Det är bråttom, men inte så bråttom att vi får sluta tänka.”

Nu är det Vattenfalls brunkol som gäller. Samuel Jarrick tror det är möjligt att stoppa en försäljning.

– Det finns personer i alla partier utom möjligen SD som vill att kolet ska stanna. Det är inte så solitt som det kan se ut. Vi aktivister kan ge stöd till de progressiva rösterna inom partierna.

Samuel Jarrick blickar framåt. Oavsett utgången i kampen om brunkolet. Nu är han sugen på att driva mer långsiktiga projekt, kanske skriva en klimatopera. Konstformen har potential som förändrande kraft, tycker han.

– Operan har större sprängkraft än rockmusiken, skulle jag vilja påstå. Den förmedlar känslor direkt utan att passera intellektet. Det är både vanskligt och användbart.