Om inte FP-riksdagsmannen Ture Königsson 1959 lyssnat mer på sitt samvete och sina ”arbetarliberala” väljare (sådana fanns på den tiden) än på den så kallade partilojaliteten och lytt partipiskan, skulle vi inte ha fått något allmänt tjänstepensionssystem i Sverige (ATP). Men Königssonfallet är ganska unikt. Det vanliga när enskilda riksdagsledamöter bryter mot partilinjen är att det inte påverkar riksdagens beslut – som till exempel när fyra miljöpartister nyligen röstade mot värdlandsavtalet med Nato.

Eller när jag själv och Bonnie Bernström i slutet av 70-talet röstade nej till svenskt medlemskap i den Interamerikanska Utvecklingsbanken IDB. Ändå är brotten mot partipiskans påbud viktiga för att de påminner om att politik inte bara är maktspel och att riksdagsledamöter inte ska vara passiva knapptryckare som kan ersättas av en namnstämpel, utan enligt grundlagen förutsätts ta samvetsbestämd ställning efter saklig prövning.

Politik är inte fotboll

I debatten efter MPs bestraffning av ”de fyras gröna gäng” har det gjorts jämförelser med en fotbollsmatch. Hur går det om en del spelare börjar skjuta mot det egna lagets mål?

Folk som resonerar så borde nog hålla sig till fotboll och överlåta politiken till personer som inser att politik är något helt annat än en sporttävling. Fotboll är och måste vara endimensionell, det kan inte finnas minsta förståelse för motståndarens intressen.

Politik är och måste vara flerdimensionell och bygga på respekt för motståndare och kritiker och öppenhet för att till och med ge konkurrenter visst inflytande – om väljarna i valet har sagt att de inte tycker att ett enda parti ska ha all makt. Samtidigt måste politik besjälas av ideologiska övertygelser, annars förtvinar den till ren maktkamp, till en sorts fotbollsmatch.

Den klassiska partipiskan är i grund och botten ett stalinistiskt verktyg. Jag glömmer aldrig ett besök hos Högsta Sovjet bara några år före Sovjetunionens sammanbrott. Gejdar Alijev var talman (han blev senare president i Azerbajdzjan) och frågade efter varje votering: Bifall? Samtliga händer upp. Avslag? Noll händer upp. Avstår? Noll händer upp. Timme efter timme. Ändå lyckades han varje gång han frågade Avslag eller Avstår låta lite förvånad! Han var en god skådespelare. Sämre som politiker – i varje fall demokratisk sådan.

Ett frö till splittring

I Sverige har särskilt socialdemokratin styrts av samma principer. Ursprungstanken är att parlamentarikerna saknar egen vilja, eget värde, utan bara är verktyg för arbetarklassen = partiet. Systemet kallas ibland ”demokratisk centralism” och innebär en form av hyckleri som ska dölja att det rör sig om klickvälde, det vill säga motsatsen till demokrati. Dock anförs också av goda demokrater som argument för tuff partipiska att det bidrar till partisammanhållning – och ensam är inte stark, bara tillsammans kan en politisk grupp få makt och inflytande.

I detta finns en poäng. Men samtidigt bär partipiskan i sig fröet till splittring, för om det inte finns minsta utrymme för självständigt, ideologiskt agerande inom partiramen blir till slut den enda vägen för varje självständig tänkare att känna sig tvingad att bryta sig ut och bilda sin egen sekt. Särskilt inom vänstern har partisplittring och sekterism varit en farsot.

Gröna partier har på grund av sin flexibilitet och öppenhet för mångfald varit mer skyddade. Gröna har inte behövt bilda nya minipartier för att kunna få utlopp för sina gröna övertygelser. Tyvärr tycks detta ändras under trycket av regeringsutövning. Man kan undra varför.

Vad är poängen med att bestraffa Carl Schlyter och kompani? Är MP-ledningen rädd för att den ideologiska enigheten, som traditionellt varit stark, nu blivit så urvattnad att en rimlig grad av partisammanhållning inte längre kommer av sig själv genom att man står på samma grund?

Tror MP-ledningen att partiet ska sönderfalla i sina beståndsdelar om folk i viss mån kan följa partiideologin när denna har kompromissats bort och offrats för maktens skull? Jag tror det är helt fel. Jag är övertygad om att de flesta avvikare inser att avvikande röstning måste vara en sällsynt undantagsföreteelse. Men det måste finnas utrymme för undantag som bekräftar regeln, annars blir rigiditeten så hård att den blir bräcklig.

Jantelagen

Tyvärr tror jag att det inte alls handlar om ärlig omsorg om partiets regeringsduglighet utan om primitiv jantelag (vilket öppet erkänts av några av de 21 MP-riksdagsledamöter som röstade för Nato-avtalet trots att de kanske tycker lika illa om det som Schlyter och kompani).

Varför ska några få sola sig i avvikelsens glans och få ideologisk helgongloria medan alla de andra plikttroget agerar stalinistiska knapptryckare, med knutna händer i fickorna? För även om en liten minoritetsregering kan överleva några avvikare kan den inte överleva många. Större delen av ett regeringspartis ledamöter måste följa de kompromisser och förhandlingsuppgörelser man genom majoritetsbeslut ställt sig bakom, annars blir det regeringskris. Större delen – men inte alla. Det handlar alltså om gränsfall och en skicklig partiledning brukar kunna hantera detta så att efterhand alla enskilda ledamöter både fått sin stund i rampljuset som ideologiska helgon och sina många timmar i skamvrån som anpassliga maktspelare.

Grundfrågan är förstås: Ger regeringskompromissandet trots allt mer plus än minus? Eftersom politik med nödvändighet är en blandning av administration och teater kan det vara svårt att komma fram till enig utvärdering. Men att några avvikare hanterats så oskickligt och självdestruktivt som skedde med Schlyter och kompani har jag svårt att komma på.

Avvikelsen hade skett, den hade väckt måttlig uppmärksamhet, inte påverkat riksdagsbeslutet och i stort sett glömts bort. Då dras en uppslitande petningskampanj igång som än en gång vänder all uppmärksamhet bort från grön politik, till småsinta personkonflikter.

Blicka söderut

Det kan finnas två tänkbara orsaker:

1. Allmän oerfarenhet och jantelag inom riksdagsgruppen. Sådant kan man lära av och genomföra förbättringar.

2. En genomtänkt plan för att genom utrensningar (delvis efter mönster från Die Grünen) bli av med genuint alternativa gröna och förvandla hela partiet till ett administrationsparti som inte retar någon – men inte heller entusiasmerar någon.

Faktum är att Die Grünen hejdade sig och insåg att ytterligare ett traditionellt mittenparti inte behövs och inte efterfrågas av väljarna. Den store ledaren Joschka Fischer som under ett årtionde blev synonym med Die Grünen och Tysklands populäraste politiker har sedan länge helt försvunnit från tysk politik. Dagens tyska gröna vill inte ta i hans minne med tång och ingen minns en enda viktig grön åtgärd han fått igenom. Visst är dagens Die Grünen annorlunda än 80-talets, men också helt olikt Fischer-årens maktparti. Man har lärt mycket om regerandets möjligheter – men också om dess risker.

Så jag hoppas verkligen MP-ledningen blickar söderut. Ett grönt regeringsparti kan inte behärskas av fundisar. Men om det rensar ut alla fundisar och blir ett traditionellt maktspelsparti i mitten mister det all mening och förmodligen också alla maktpositioner. Anpassliga maktpartier finns i överflöd, men ideologistyrda alternativpartier som tar framtidsutmaningarna på allvar finns det bara några få av.

Ett tecken på att ett parti är alternativt är att det förpassar den traditionella partipiskan till historiens skräpkammare. Partisammanhållning när det gäller och är viktigt – javisst. Jag har inte hört någon seriös miljöpartist ifrågasätta det. Men att systematiskt rensa ut miljöpartister som tar det egna partiprogrammet på allvar kan bara leda till olust, splittring och till slut utträde från den politiska scenen – också för maktspelarna. Om inte ”realos” i regeringen inser att de utan aktivt stöd av ”fundisar” är förlorade har de sågat av den gröna alternativgren de sitter på.