Kraftupproret från Katrineholm

En skara får kastar sig med höga skutt förbi en damm och ränner in i en labyrint av snedställda solpaneler. Men det första intrycket av ETC-koncernens uppvisningspark för förnybar energi strax norr om Katrineholm är ett annat. Det lekfulla sammelsuriet av vindsnurror, byggnader och solceller i olika färger, former och storlekar för tankarna till en nöjespark.

Vi är här för att ta pulsen på den tysta revolutionen: Samtidigt som klimatkrisen tilltar ökar antalet solceller i världen. Att solel i dina sladdar inte bara är en välgärning för Moder Jord utan också pekuniärt lönsamt tycks numera vara klart — trots det historiskt låga elpriset.

– Förut sade man att det tog 25 år att få en investering i solel tillbaka, sedan var det 17 och nu 10 år, säger Johan Ehrenberg, ansvarig utgivare för Dagens ETC och sedan 2008 också av en stadigt ökande mängd solel.

Runt omkring oss strövar några av besökarna vid en av de regelbundna rundvandringarna i sol- och vindparken; mestadels medelålders par.

– Vi som satt upp solceller, i stället för att bara prata, har ändrat hela energidebatten, säger Ehrenberg innan han rycks åt sidan av en medarbetare som undrar något om kvällens konserter.

Koncernchefen håller uppenbart i mycket själv — när jag en stund tidigare frågade lunchförsäljarna om källsortering var det samme Ehrenberg som hojtade att den havererat men att en lösning var på väg.

Nere på grusplanen kliver ett ungt par ut ur en glänsande sportbil, av det uppmärksammade märket Tesla. Samantha Epstein, 30, kan knappt stå still efter provturen.

– Wowa, adrenalinet började pumpa bara jag satte mig!

– Det är jättekul att de ordnar de här dagarna för att visa på alla klimatsmarta sätt att leva. Om man inte har råd att köpa solpaneler kan man ju hyra dem på avbetalning, säger Epstein, som bor i Katrineholm.

– Jag får jättemycket energi av att vara här. Alla som jobbar här är så positiva och experimenterar med saker, säger hennes partner Jonathan Thiry, 29.

Dammen intill, där fåren passerat tidigare, visar sig vara ett av flera sätt att lagra solenergin för att hantera dess uppenbara svaghet att elen slutar flöda när solen går i moln. Vatten kan pumpas upp i ett högbeläget magasin på dagen och släppas ned genom en turbin på kvällen. Batterier kan laddas — och i en solgrill, som dock inte levererats än, smälts något slags sand för att om aftonen ge den rätta hettan till barbecuen.

Enkla träställningar på marken är monteringen för många av de svarta eller mörkblå panelerna, och med några handgrepp kan en anpassa dem till årstiden — fyra skiften om året ger 10–15 procent mer el enligt Bengt Nordin, gammal vänsteraktivist, elkunnig snickare och driftchef på Kullen.

Men ETCs huvudbudskap går på tvärs med tekniknörderiet. I en soldriven högtalare uppmanas de nyfikna att strunta i finesserna och se till att få upp solpaneler på alla tak de disponerar, det är volymen som räknas.

I ett föredrag dundrar Ehrenberg anklagelser mot samhällssystemet: Varför stoppar EU kinesiska solceller med strafftullar? Varför stoppar S och MP stora solelproducenter med straffskatter? Varför ha tilltro till marknaden, som gjort elbilsladdning dyrare än bensintankning, istället för att låta det offentliga investera stort? Varför skriver ekonomijournalister att det är bra när olja hittas? När vi ju vet att klimatet inte tål mer fossilt och vi för allas barns skull måste ställa om omedelbart.

Utanför vid en bänk tar Agneta Brus, 50, igen sig i den stekande solen.

– Vi har redan solcell, vindsnurra och elbil men min gubbe vill hit igen.

– Man gör det här mest för sin egen skull, för att man vill ha gott
samvete, inte för att det leder till så mycket egentligen.

Den entusiasm hon saknar lyser istället i ögonen på 20-årige Max Troendlé, MP-politiker från Kalmar, som står och kikar på en samling paneler av olika generationer i ett hörn.

– Tänk att man kan samla så här många solceller på en och samma plats utan att det blir tråkigt eller fult!

Ehrenberg har under tiden gått vidare från kritiken. Politisk makt erövras genom konstruktivt agerande, anser han, med början hemmavid.

– Om ETC, Fria och Syre menar allvar med att vara gröna tidningar, då måste vi så fort som möjligt själva bli klimatneutrala.

Det enda Ehrenberg säger sig ångra är att han inte tidigare vågade satsa på crowdfunding, att låta vanligt folk bli delägare i solparken. Gräsrotsfinansiering med radikala syften är nämligen vägen framåt, menar han.

– Energimakten håller på att övergå till folket. Med elbilar kan transporterna gå samma väg.

Bakom en läktare av solpaneler håller ett fält på att förberedas för
växthus.

– Vi måste bli delproducenter även av mat. Nya politiska rörelser måste bygga på att vi går samman och producerar.

En sak har vi glömt: livscykelanalysen. Hur mycket sliter det på människor och miljö att tillverka solcellerna, kostnader som oftast bara till en bråkdel syns på prislappen? Det hörde jag inget om på Solfesten, Ehrenberg skriver inget om det i sin bok — och jag glömde ställa frågan.