I söndags röstade nära var fjärde väljare ja till basinkomst i Schweiz. Även om det var den första folkomröstningen om medborgarlön är frågan långt ifrån ny. Redan på 60- och 70-talet genomfördes framgångsrika försök med medborgarlön i Nordamerika och idén har diskuterats mycket längre än så. Det är inte heller en diskussion som kommer att gå över eller försvinna. I takt med att produktionen ökar utan att arbetslösheten minskar, när klyftorna ökar och färre ska arbeta åt allt fler, då måste diskussionen om basinkomst följa. Egentligen är det rätt absurt, när man tänker på det, att vi lever i den rikaste av tider i ett av de rikaste av länder och ändå är alla inte garanterade en inkomst. Vi konsumerar kultur på ett sätt som aldrig förr, ändå har den som vill skriva en bok ingen rätt till försörjning. Vi har ett skriande akut behov av lärare, socialsekreterare och sjuksköterskor men ändå måste den som redan fullföljt en utbildning i sitt liv bekosta omskolningen själv.

Medborgarlön är en så övergripande samhällsförändring att vi tvingas att diskutera – inte bara om det går runt eller ej (det gör det om vi vill det). Vi kan inte bara diskutera vad som händer med skattetrycket, med försäkringarna eller med räntorna. Helt krasst kan man inte bara räkna kronor och ören, vi måste också diskutera vad som händer i steg två. Hur människor reagerar på att få en garanterad lägstainkomst. Det vill säga, vi tvingas prata om de ”dynamiska effekterna” av medborgarlön.

Det går inte att diskutera medborgarlön utan att samtidigt prata om det samhälle vi vill se i framtiden, om de faror vi ser och framför allt om våra visioner. Det är därför synd att inget riksdagsparti nappat på frågan. Med basinkomst finns det element som borde tilltala såväl Vänsterpartiet som Liberalerna och Centern. Miljöpartiet har haft skrivningar till förmån för, eller med direkt stöd för, medborgarlön sedan sitt första partiprogram, ändå har du näppeligen hört ett språkrör uttala stöd för tanken de senaste 15 åren, åtminstone. Det är synd, för vi skulle inte bara få en samhällsdebatt om dynamiska effekter, vi skulle också få en mer dynamisk samhällsdebatt.

Senast av dem som ändå anslutit till debatten om medborgarlön och därmed dess dynamiska effekter är Ann-Charlotte Marteus, som i en ledare i Expressen oroar sig för vad som skulle hända med äldreomsorgen om man införde medborgarlön. Marteus konstaterar att om hon fick en basinkomst skulle hon jobba kvar i det yrke hon har nu, men inte i det yrke hon hade förr. Inte inom äldreomsorgen. Hennes tanke är alltså att som det är i dag är det så pass hemskt att arbeta med våra äldre att ingen skulle kunna tänka sig att göra det om de fick en medborgarlön som de kan leva på.

Om vi vill ha anställda kvar inom äldreomsorgen ställs vi i princip inför två alternativ. Antingen måste vi begrava medborgarlön som idé eller så måste vi göra något åt arbetsförhållandena. Det senare ägnar Marteus tyvärr inte ett ord åt i sin ledare. Vi pratar alltså om det yrke som har flest sjukskrivna per år, men också om ett arbete som inte kan ersättas. Den sista tiden man har i livet kan man (såvitt jag erfarit) aldrig få tillbaka. Ironin i att Marteus med dagens system utan medborgarlön ändå valde att lämna äldreomsorgen är slående. Det är svårt att inte uppfatta en viss cynism i att människor ska tvingas kvar inom ett yrke som skadar dem, ett yrke de inte trivs i, enbart för att de inte har råd att göra något annat.

Jag skulle istället önska att förhållandena ändrades. Att en ännu större del av personalen inom äldreomsorgen kände att de ville gå till jobbet. Medborgarlönen skulle kunna vara en del i att tvinga fram den samhällsförändringen. Kanske är det så att med medborgarlön skulle också Ann-Charlotte Marteus ha velat vara kvar inom äldreomsorgen.