46 miljoner lever som slavar i världen, visar Walk Free Foundations nya rapport. Modernt slaveri är enligt Walk Free ”när en person innehar eller kontrollerar en annan person på ett sätt som berövar personens individuella frihet med avsikt att utnyttja denne till användning, vinst, som överföring eller överlåtelse”.

I Brasilien förbjöds slaveri 1888 men förekomsten har förblivit utbredd. På sistone har utvecklingen gått framåt tack vare sociala satsningar, men 160 000 lever ännu som slavar i ett land kantat av kaos efter att president Dilma Rousseff tvingades avgå nyligen.

Pensionspengar investeras i ”Amazonas Kanaan”

I Brasilien har mäktiga marknadsaktörer länge gynnats av bristfälliga arbetsvillkor, låg risk att bli straffad för korruption och utbredd straffrihet. Däribland gruvbolaget Vale, en världens största järnmalmsproducenter med verksamhet över hela världen.

Vale är bland annat delägare till Bento Rodrigues-dammen i delstaten Minas Gerais som brast i november 2015 och dödade 17 personer, dränkte två byar och innebar Brasiliens värsta miljökatastrof.

I Vales dammprojekt har flera AP-fonder investerat 2 miljarder kronor. Någon försummelse vill dock inte John Howchin, chef för AP-fondernas etikråd, tala om. Olyckan är emellertid inte de enda fläckarna på bolagskroppen.

2013 avslöjade Latinamerikagrupperna att Vales kolindustri och dammprojekt lett till sjukdomar, tvångsförflyttningar och miljöförstöring i delstaten Maranhão i Amazonas. I planetens största regnskog finns även världens största järnmalmsgruva.

I delstaten Parás sydöstra hörn har Vale mer eller mindre lagt beslag på en hel region. Allt började i Canaã dos Carajás, en stad som grundad av landets senaste diktator João Figueiredo som bekostade anlade 1 500 familjer en gruvkoloni i utkanten av nationalparken Carajás och gav platsen det bibliska namnet Kanaan (Canaã).

Från krigsskådeplats till mineralrusch

1967 upptäcktes världens största järnmalmsådra under nybyggarnas jordar och under konflikten 1972–1975 användes nybyggarna som civil kanonmat av militärjuntans trupper mot vänstergerillan Araguaia.

De som blev kvar sedan den väpnade konflikten hade övergått i mineralrusch bildade kooperativ och levde av skogen och floderna. Bonden Tonhão berättar för Huffington Post om dagen då allt förändrades:

– En helikopter från Vale landade. Med sig hade de militärer som satte upp skyltar: ”Förbjudet att avverka skog, sälja timmer eller fiska.” Om Vale vill ha den här platsen så ville vi också det. Vi var här först!

Men i slutändan köpte Vale loss kooperativets mark och producerar årligen järnmalm till ett värde av 100 miljarder kronor. Det mesta går på export. Vem som står Canaã dos Carajás borgmästare Jeová Gonçalves de Andrade närmast – väljarna eller Vale – blev tydligt inför lokalvalen hösten 2015. Då skänkte Vale drygt 350 000 kronor till Gonçalves (partikamrat med den nye presidenten Michel Temer) kampanj.

Regionen har vuxit och Vales expansion kräver nya järnvägar och vägar. Men bolaget har brutit mot ingångna miljöavtal genom att etablera sig i den fridlysta Carajásskogen, boplats för flera ursprungsfolk.

”Vale bryr sig inte om våra samhällen”

I Carajásskogen kämpade tidigare Parkatêjê- och Awa-folket mot militärdiktaturens förtryck. I dag bekämpar de Vales nya järnväg.

– Vale bryr sig inte om våra samhällen, säger Anderson Costa Martínez, Parkatêjê, till tidskriften Agência Publica.

2012 stoppades expansionen med hänvisning till ursprungsfolkens rättigheter. Men domen blev bara tillfällig och den 20 maj i år kunde Vale nöjt konstatera att järnvägsbygget genom Carajásskogen gick in i slutfasen. Den expanderande malmproduktionen tros ge en avkastning på 100 miljarder kronor. Utvecklingen i Pará är i linje med den nya regeringens mål att tackla ekonomisk recession med skattelättnader och regelförenklingar för gruvbolag.

När Vale privatiserades 1997 fick gruvbolaget en rad skattelättnader mot vaga löften om sociala satsningar i regionen de opererar i.

– I Amazonas har läget aldrig varit värre, säger Felipe Milanez, ekolog och författare till antologin Memórias Sertanistas (”Minnen från obygden”) till The Guardian.

Vales investeringar i Carajásregionen, menar han, kommer bara ranchägare till del, vilka i sin tur vidgat sina markinnehav via landgrabbing av offentlig mark.

– Ranchägarna betalar sedan miliser för att hålla jordlösa utom [Vales] synhåll, säger Milanez.

”Det pågår ett krig i Pará”

Vales närvaro i Pará innebär inkomster för den brasilianska staten – och svenska pensionssparare. Andra AP-fonden har 1,5 miljoner aktier inom Vale-koncernen till ett värde av 47,9 miljoner kronor. Aktier knutna till både konfliktmalm i ”jordens lunga” och till modernt slaveri.

Investerare i Amazonas järnmalmsrusch har svårt att hävda att de inte känt till förekomsten av modernt slaveri. Redan när staden Marabá gick från sömnig timmerutpost till industristad med 250 000 invånare var slaveri en viktig komponent i samhällsbygget. Först var slavjobben inhysta på rancher, i dag spåras de till Marabás otaliga stålverk vars viktigaste partner är Vale.

Xavier Plassat leder den ickestatliga Pastorala landkommissionens arbete mot modernt slaveri i Brasilien. Den moderna slavhandeln i Amazonas bottnar i kapitalism, säger han till Al-Jazeera.

– Det skapade ett spänt läge kring markfrågan och har lett till ett oerhört lidande, säger Plassat.

Brottsjouren Central do Disque Denúncia i Marabá uppger att slavjobb var de mest rapporterade mellan 2001 och 2015. Andra samtal gällde arbetsrätt, kidnappning och rättsvidriga gripanden.

”Det pågår ett krig i Pará, och det är blodigt. Markägarskap är ofta oklara och plågade av korruption är våld en vanlig syn i Amazonas nybyggarland”, skriver Nikolas Kozloff i No Rain In the Amazon.

De allmänt oklara gränserna mellan lagligt och olagligt fick nyligen en domstol att stänga av Marabás borgmästare João Salame Neto i 180 dagar för vårdslöshet med skattemedel. Allt i en region där den starke aktören dikterar villkoren, och där varken sojaplantageägare eller stålaktörer har lika stort inflytande som ägaren till världens största järnmalmsgruva. När det gäller Andra AP-fondens aktieinnehav fattas beslut tillsammans med ett gemensamt etikråd, som för dialog med de aktörer som pensionsfonderna samarbetar med.

– Utgångspunkten för vårt arbete är de internationella konventioner som Sverige skrivit under. Vi tror att det är bättre att vi är kvar som ägare och försöker påverka bolaget än att vi säljer av innehavet, men som sista utväg kan AP-fonderna exkludera ett bolag, om inte dialogen gett önskat resultat, säger Ulrika Danielsson, kommunikationschef för Andra AP-fonden, till Syre.

Pensionsprofit på slavarbetskraft?

Våren 2015 var tung för den globala järnmalmsindustrin. I Sverige varslade statliga LKAB hundratals jobb, men marknadsjättar som BHP Billiton, Rio Tinto och Vale trappade istället upp sin produktion. ”Dessa bolag har järnmalmsfyndigheter som utvinns till låga kostnader och kan drivas med vinst även under rådande prisnivåer”, skrev Forbes.

I samma veva uppmärksammade en social aktionsgrupp Vales aktiesparare på gruvbolagets avigsidor: ekologisk förstörelse, fördrivna ursprungsfolk och slavliknande arbetsvillkor. Trots omfattande dokumentation kring problem med sänkta löner, sociala och miljömässiga konsekvenser var omständigheterna vid gruvan Mina do Pico i Minas Gerais första gången som Vale direkt kopplades till modernt slaveri.

I strid med ILO-konventionen utsattes personalen för regelbundna hot, långa arbetstider och svarta anställningar och förvägrades att gå på toaletten. Chaufförer befann sig bakom ratten 23 timmar av dygnet och andra fick varken jul- eller nyårsledigt. ”Ett avskyvärt arbetsklimat”, konstaterade arbetsdepartementet som klassade 309 anställda som slavarbetskraft.

– Det finns många exempel som kan liknas vid slaveri, sa Aloisio Alves, ansvarig åklagare i fallet, till Repórter Brasil.

Vale, som även saknar miljötillstånd för dammprojekt i delstaten, dömdes mot sitt nekande att betala ett saftigt skadestånd och vägrade att anställa den misshandlade bemanningspersonalen. Även underleverantören Ouro Verde (”Grönt guld”) har bedyrat sin oskuld. Men skatterevisorn Marcelo Campos vid antislaveriorganisationen PCTA-MS har bilden klar för sig:

– Vale kände till allting och lät allt fortgå. Vi har det svart på vitt att de fått nys om mer än trettio arbetsrelaterade avvikelser, men har inte agerat.

Behövs en heltäckande analys

I Sverige ligger frågan om modernt slaveri långt ner på investerares riskanalyser, säger Théo Jaekel, researcher vid Swedwatch, till Syre.

– Politisk oro i sig behöver inte nödvändigtvis innebära att man inte kan investera i landet, men investerar man i en sådan kontext är det av ytterst vikt att en korrekt och heltäckande riskanalys genomförts och att man kan presentera vilka åtgärder som vidtagits för att inte vara inblandad i eventuellt undertryckande av demokratiska rättigheter. Det handlar helt enkelt om att veta vem man gör affärer med och vilka konsekvenser det kan få på mänskliga rättigheter.

Det finns möjligheter för AP-fonderna att ta avstånd från investeringar med kopplingar till modernt slaveri i Brasilien. Två gånger screenar AP-fonderna sina innehav för att se om något innehav bryter mot någon konvention.

– Om vi har ett bolag där det finns en verifierad kränkning så inleder vi en dialog med det bolaget i syfte att åstadkomma förändring och få bolaget att agera ansvarsfullt, säger Ulrika Danielsson.

När det gäller Vales kopplingar till modernt slaveri hänvisar hon till ”pågående dialog”.

– I övrigt har jag inga kommentarer, säger Danielsson.

”Jag trodde aldrig jag skulle kunna rymma”

Conceição vet hur det är att leva som slav på 2000-talet. I jakt på jobb hamnade han på en plantage nära Araguaia, den forna krigsskådeplatsen mellan vänstergerillan och Brasiliens senaste militärjunta, en region som numera sitter på världens största järnmalmsådra. Efter tre månader släpptes han fri, men minnet kommer alltid att finnas kvar.

– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna rymma, säger Conceição i till Al-Jazeera. Jag hade inga pengar. Vi kunde inte bara gå vår väg, det fanns ingenstans att ta vägen. De hade tagit oss till en plats som du inte kan återvända till fots ifrån. Min största rädsla var att jag skulle dö där någonstans ute i skogen utan att någonsin få tala med min familj igen.

Läs även om Fjärde AP-fondens investeringar i den arktiska oljeruschen (Nr 66).