Vasarusaru? En möjlighet att både ha en cool teknikpryl och kunna känna
sig extra snäll? Var skriver jag på?

Problemet med Fairphone har bara varit att det under några år varit knepigt att skriva på, företaget i Nederländerna har en dunderfin hemsida och überentusiastiska rundbrev men att faktiskt få tag på en av dyrgriparna har inneburit reservationslistor, förhandsbeställningar och lååång väntan. Hos många har den bortskämda konsumtionsnerven slagit till och vips så har de köpt en annan smartphone istället.

Men i maj meddelades att Fairphone 2, nästa generation av denna (låt
vara småskaliga) revolution i branschen, har sålt 100 000 telefoner och
lagerförs i Europa.

Fatta grejen: Vi snackar en sådan där rektangulär platta du fingrar och stirrar på hela dagarna men — hör här — inte från Apple, Samsung, HTC, Sony eller någon av de andra giganterna. Utan från ett europeiskt kollektiv med en dröm: Att få ut ett sjysst alternativ på marknaden, en socialt, miljömässigt och till och med tekniskt sett hållbar lur.

Hur är den då, när jag nu testat i tre veckor?
Undermålig.

Mina tre veckor med Fairphone 2, FP2, har varit som en stormig vårromans. Förälskelse som vänds i förvirring, frustration och vrede. Luren är jättestor och rätt tjock. Med en rejäl gummikant framstår den lite som en smartphone för lågstadiebarn eller pensionärer. Samtidigt ger det en trygg helyllekänsla. Säkert rättvisemärkt gummi dessutom, som jag kan äta eller täta en mjölkseparator med efter klimatkatastrofen.

Jag försöker starta den utan SIM-kort, men det blir error direkt, så försök inte med det. FP2 ska vara världens första modulära smartphone, och att ta isär den går trots allt rätt bra. Till skillnad från konkurrenterna är luren gjord för att enskilda delar ska kunna repareras och bytas ut mot uppgraderade!

Fortfarande efter några veckor gillar jag inte användargränssnittet, men
kanske är det operativsystemet Androids fel — här går förstås att ställa
in lite som man vill.

Språket klarar den inte: Ordlistan som ska stava rätt eller i alla fall lära sig nya ord levererar konstant idiotiska förslag. Men några av mänsklighetens främsta är ju dyslektikter, så jag har överseende. Värre är att detta med att ringa också är svårt. Ibland kopplar telefonen bort samtal jag försöker knappa in, och när jag väl talar med någon hörs de ibland som från andra sidan ängen, ibland som djupt nere i en brunn.

Stundtals, ja rentav oftast, det ska sägas, går det dock utmärkt bra att
ringa med FP2! Batteritiden överraskar med att sträcka sig flera dygn vid snålt användande.

Kameran går att använda för rudimentära bilder, men ljuskänsligheten är sopig. Riktigt grinig blir jag när jag försöker filma dansande tadzjikiska barn — linsen blir så hänförd att bilden blir helt suddig. Samma sak händer vid andra filmmotiv på något avstånd. Inte kul.

I stort sett varje operation med min Fairphone 2 får mig numera först att tänka efter: Kommer den att klara det? Är det någon idé att försöka? Kanske blir det hållbart på fler sätt än vad som marknadsförs — jag upplever plötsligt naturen, får tid att tänka ouppkopplat, stressar av. Kommunikation kan ju ske från dator och fasta nät.

Slutsats? Kärleken är blind. Efter tre veckor med en lånad Fairphone 2 har denne skribent just beställt en egen. (Dessutom får jag rabatt för att jag skrotar min Fairphone 1 som — håll i er nu — funkar dåligt.) Telefonen är för mig som SD för 13 procent av väljarna — kanske utklassad i det mesta men vinner på walk-over i den fråga som spelar roll.

En liten skara samvetsömma konsumenter med altruistiska självbilder kommer alltid att köpa sådant här. Frågan är om det sprider sig till fler. Företaget ETC har gått in som återförsäljare i Sverige, och Fairphone uppger att 5 000 telefoner, såväl FP1 som FP2, sålts till Sverige.

Köp en du också. Föreställ dig njutningen när du kan skaffa mejlsignaturen ”Skickat från min Fairphone. Ursäkta stavfel eller tekniska haverier.”