I samma stund som värdlandsavtalet börjar gälla ökar risken för att vi får in kärnvapen i Sverige. Nu är arbetet för en kärnvapenfri zon i Norden mycket viktigt, skriver Martin Jordö på veckans Under ytan.
Nu ska jag vara alarmistisk: du glada svensk blev i maj 2016 återigen mål för kärnvapenanfall, något du sluppit de senaste 25 åren. Visste du det?
Det nu genomröstade värdlandsavtalet med Nato är inte bara ord på ett papper, det påverkar säkerheten för alla oss svenskar. Speciellt om du bor i Stockholm, Göteborg, Karlskrona eller på Gotland ökade just risken att du och din familj dödas kraftigt.
Det räckte med ett par tryck på voteringsknappar i riksdagen. Och du fick inte säga något alls om saken.
Kärnvapen i fredstid är mest ett etiskt problem, och ett problem med olyckor och spridning. Men kärnvapen i händelse av konflikt är däremot en riktigt stor riskfaktor för civila. Även om risken för att de används är liten är insatserna enorma. I händelse av konflikt mellan Nato och Ryssland är kärnvapen centrala, bara hotet om deras användning påverkar all planering. Att hålla Sverige utanför en eventuell konflikt mellan kärnvapennationer har varit huvudmålet för svensk försvarspolitik ända sedan 1950-talet. Men genom värdlandsavtalet med Nato har Sverige nu aktivt valt sida.
”Inte tillåtet”
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) säger att han inte vill se kärnvapen i Sverige. Och att det inte är ”tillåtet”.
Problemet är att ”inte tillåtet” är en referens till internationell folkrätt att gästande lands militär ska respektera inbjudans villkor. Och när försvarsministern verkligen vill ta i säger han att Sverige i FNs generalförsamling uttryckt att vi inte vill se kärnvapen här. Så därför är det ”inte tillåtet”.
Ändå har kärnvapen följt med Nato-fartyg in i Sverige flera gånger, och vi agerar inte. Även in in i Stockholms och Göteborgs hamn. Lokalpolitiskt har det stundtals varit en het fråga om flottbesök och vad det för med sig. Göteborgs kommun har till exempel utropat sig till ”kärnvapenfri zon” men har liten möjlighet att påverka detta.
För Sverige har ingen lag som förbjuder införsel av kärnvapen. Vi har aldrig agerat mot dem som fört in kärnvapen i Sverige.
Fyra svenska forskare går igenom myten om att det skulle vara förbjudet att föra in kärnvapen i Sverige på DN Debatt den 2 maj. De får aldrig något svar från regeringen. Istället fortsätter försvarsministern att kalla det desinformation att värdlandsavtalet öppnar upp för kärnvapen. På ett sätt har han rätt, det gör det inte specifikt. Men fler flottbesök och Nato-närvaro är själva essensen i avtalet.
Amerikanska flottan skiter högaktningsfullt i vad Sverige säger i FN. De har som policy att aldrig bekräfta eller dementera närvaro av kärnvapen, och de håller stenhårt på det. Inspektioner kommer inte på fråga.
Och deras militärstrategiska skäl att utrusta sina jagare, hangarfartyg och ubåtar med kärnvapen väger mycket tyngre än eventuella politiska hänsyn till Sveriges försvarsminister. Speciellt när de nu i praktiken uppfattar det som grönt ljus att ta med sig kärnvapen – så länge de inte säger det högt. Det ligger till och med i Natos intresse att som en militär styrkesignal gentemot Ryssland ha många flottbesök i Sverige, och låta dem tro att svenska hamnar och flygfält är Nato-resurser vid en konflikt, även för kärnvapen.
Värdlandsavtalet säger därför ingenting om kärnvapen alls. I riksdagsutskottet lades en skrivning till i promemorian om att Sverige inte vill se kärnvapen på svensk mark (tack för er insats MP), men det är mer av en åsiktsförklaring och har inte med avtalet i sig
att göra.
Bristen på demokrati
Ingenstans i värdlandsavtalet med Nato, en militärallians med en offensiv ”first use” kärnvapenstrategi, nämns eller regleras kärnvapen. Det är möjligt att värdlandsavtalet förses med tilläggsavtal, men dessa kommer med stor sannolikhet i så fall att vara hemliga, och de kommer inte att passera genom riksdagen utan tecknas direkt mellan Försvarsmakten och Nato. Det är ganska otroligt att något tilläggsavtal kommer till stånd där Nato förbinder sig att inte ta med kärnvapen till Sverige – speciellt nu när hindret med politikerna är avklarat. Och med politiker menar jag att en regering med två partier som tidigare har verkat för militär alliansfrihet trycker igenom ett avtal som väljarna inte ens visste fanns sist vi röstade.
De fyra miljöpartister med Carl Schlyter i spetsen som stod upp för sitt partiprogram och röstade för bordläggning av tar upp frågan om kärnvapen på DN Debatt.
”Detta är att behandla kärnvapen som om det vore att gå mot röd gubbe, det är inte tillåtet, men ingen kontrolleras eller bötfälls. Vi kräver uttryckliga förbud mot kärnvapen, med inspektionsrätt samt ett förbud mot flytande kärnreaktorer.”
Vad händer vid en kris?
Jag tror inte konfliktrisken med Ryssland och Nato är så stor som den ibland beskrivs i media. Kriget är inte runt hörnet, just för att alla vet hur katastrofalt det skulle vara. Och alla, från Försvarsberedning till ÖB, politiker och fredsrörelse, är eniga om en sak: ett ”enskilt väpnat angrepp” mot Sverige är helt osannolikt. Sveriges enda väg in i ett större krig är att dras in i en konflikt i närområdet, till exempel genom något som liknar Ukraina-konflikten, fast i någon av de baltiska stater som är Nato-medlemmar.
Så säg att det till exempel 2019 är ett förhöjt konfliktläge i Baltikum, och Nato ber en ny svensk alliansregering att få ”värdlandsstöd” och att örlogsfartyg ska få anlöpa i Göteborgs hamn (Nordens största hamn). Då har jag svårt att se att Anna Kinberg Batra skulle klara av att säga nej.
Då har vi automatiskt kärnvapen i svenska hamnar i ett militärt spänt konfliktläge och det kommer den eventuella fienden (läs: Ryssland) att utgå från. Närvaron av kärnvapen i sig är inte det värsta problemet – utan att krigsplaneringen kommer att utgå från att de kan finnas här och ska neutraliseras.
Att vi redan haft ett par flottbesök med troliga kärnvapen bleknar mot att det nu är en reell möjlighet att ha kärnvapen här i en krigssituation – utan att Sveriges folk, riksdag eller ens regering har något att säga till om i frågan.
Det hemska är att någonstans sitter en rysk militär planerare och uppdaterar målkartorna för medeldistansraketer, och skickar en rapport till sin mellanchef om under vilka förutsättningar kärnvapen kan sättas in mot Göteborg.
”Det är inte bara kärnvapenhotet som engagerar, utan arbetet mot svensk vapenexport till diktaturer och att hålla borta tankarna på återinförd militär värnplikt …”
Inte helt otroligt sitter också en planerare på Pentagon och utvärderar hur Nato ska agera om en svensk regering i händelse av kris/konflikt/krig i Baltikum vägrar att transitera eller släppa in Nato-trupper – trots att värdlandsavtalet är på plats och vi samövat. Hur mycket ska de ”be” om att få använda Göteborgs hamn, hur mycket ska de ”kräva” det?
Det är så här den militära logiken fungerar. Sverige blir lätt en del av militära konflikter oavsett vad vi i den aktuella stunden väljer att föra för politik. Den militära planeringen ligger nästan alltid helt skild från det civila samhället, och i händelse av en stor kris/konflikt/krig mellan Nato och Ryssland så är det nästan säkert att de civila ledarna kommer att känna sig bakbundna av vad generalerna föreslår.
Vad kan vi göra?
Det är lätt att ge upp när man ser hur den militära retoriken får fullt utrymme nästan varje dag i våra större tidningar, och folkopinionen sakta men säkert masseras in mot ett fullt Nato-medlemskap. Men det finns också allt starkare motkrafter – motståndet mot värdlandsavtalet visar att en ny sorts fredsrörelse börjar byggas. Det är tydligt att utrikesdepartementet med Margot Wallström i täten försöker få in en ny typ av mindre militariserat säkerherhetstänk.
Det finns mycket att arbeta för i politiken, både som väljare och utomparlamentariskt.
De som är besvikna på Miljöpartiet och Socialdemokraternas inbjudan till Nato söker sig nu till Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet som arbetar för att hindra ett fortsatt närmande till Nato. Den ålderstigna fredsrörelsen som i stort varit vilande i Sverige sedan 80-talet har fått ny energi och många nya medlemmar. Det är inte bara kärnvapenhotet som engagerar, utan arbetet mot svensk vapenexport till diktaturer och att hålla borta tankarna på återinförd militär värnplikt och storsatsning på svenskt försvar.
Flera sätt att verka på
Enligt min mening bör Sverige ta aktiva steg bort från Nato/Ryssland-konflikten och verka mot en militarisering av Östersjön. Det innebär att söka samarbete med EU, med Norden och andra aktörer. Att verka för färre kärnvapen i regionen, och till exempel få Ryssland att avbryta utplaceringen av missiler i Kaliningrad. Att införa en tydlig lag som förbjuder införsel av kärnvapen i Sverige, både i freds- och krigstid, skulle höja Sveriges säkerhet. Att fortsätta arbetet med att göra Sverige och i förlängningen hela Norden till en ”kärnvapenfri zon” är viktigt.
Det finns många sätt att verka på som inte ökar den direkta risken för att Sverige ska dras in i en konflikt.
Att bjuda in kärnvapen till svenska hamnar är en riktigt, riktigt dålig idé för vår säkerhet.
